Flinck: Svensk semi – bara att glömma

Johan Flinck

NIS. Det krävs ”en Polen” – med början mot Polen.

Men nej, glöm en semifinal.

I går visade landslaget att VM i fjol tyvärr bara var en engångsföreteelse.

Staffan Olsson och Ola Lindgren valde att hålla en plats öppen i EM-truppen länge.

De kunde lika gärna hållit fyra öppna.

Varför är Johan Jakobsson, Fredrik Petersen, Niclas Barud och, i viss mån, Dalibor Doder över huvud taget med här i Serbien?

Inför EM ville inte Olsson och Lindgren prata så mycket om alla spelare som var borta. Det var fokus på dem som var med i truppen, det var dem man trodde på och man hade inte tagit ut för framtiden utan de som var bäst just nu.

Coachningen i går visade något helt annat.

När Sverige hade chansen att skaffa drömläge i mellanrundan mot ett hårt pressat Tyskland som, i ärlighetens namn, fortfarande inte imponerar och anfallsspelet gått i stå – då får samma sex spelare fortsätta i anfall efter anfall hela matchen.

Bredden och alternativen i den här truppen är inte desamma som i VM och Johan Jakobsson, Fredrik Petersen och Niclas Barud är kanske inga spelare som skrämmer slag på tyskar och går in och vänder ett underläge i en avgörande EM-match (men Dalibor Doder är det, precis detta är han om något) – men de måste ju få chansen.

Varför är de annars här?

I annat fall kan ju Patrick Ekwall lika gärna ta två kliv fram och sätta sig på avbytarbänken – för att fylla ut den i en landslagströja.

Och det handlar inte om att bänka Larholm, Ekdahl Du Rietz, Ekberg och de andra för resten av matchen. Utan ta av dem en liten stund och låt dem samla sig samtidigt som Doder & Co, eller någon av dem i alla fall, får chansen att göra något.

Vi har sumpat en drömlottning

Jag säger inte att Sverige förlorade för att Doder och Jakobsson inte fick spela – men det är inget snack om att Lindgren och Olsson borde ha försökt göra något med den trupp de trots allt valt att ta ut.

Jag står fast vid det jag skrev inför premiären: det här var en drömlottning och läget att gå vidare med fyra poäng har inte varit bättre på tio år – okej, nio då (VM 2003).

Nu är Sverige vidare med en ynka pinne och i stället går detta Tyskland, detta tämligen svaga Tyskland, vidare med full pott.

Nu kommer det att krävas ”en Polen” för att gå vidare.

Det var vid VM 2009 som polackerna tog sig till semi trots att de gick in i mellanrundan med noll poäng.

Men som Magnus Jernemyr sa i kväll:

– Det kvittar om vi så hade gått vidare med fem poäng. Spelar vi så här hade vi inte nått en semifinal ändå.

Sverige måste vinna alla tre matcherna nu samtidigt som Tyskland bara tar två poäng. Det sistnämnda tror jag i och för sig mycket väl kan hända. För i den grupp som vi nu slås ihop med är alla tre lagen (Serbien, Polen, Danmark) bättre än dem från vår grupp.

Herregud, finalfavoriten Danmark går ”nollade” ur den gruppen.

Men jag dömer inte ut danskarnas chanser ändå – de är som sagt bättre än såväl Sverige som Tyskland och Makedonien – och kan gå rent.

Men en svensk semi – nej, glöm det.

Tanken var att Larholm & Co här i EM skulle visa att fjärdeplatsen i VM, på hemmaplan där vi vann rätt matcher och hade flyt med de andra resultaten, inte var en engångsföreteelse. Tyvärr visade de just det i går.

Men hoppet kan få leva ett par dagar till om vi besegrar Polen i morgon.

Men då får ”Polendödaren” Johan Sjöstrand nog allt resa sig från sjuksängen redan i dag.