Niva: Mullrande dånet från Råsundas kortsidor förändrade allt

Erik Niva

En sista gång, en sista sång.

När derbyramsorna nu rullar ner från Råsundas kortsidor önskar jag att någon kunde kapsla in dem och bevara allt för efterföljande generationer.

Det är ljudet som förändrade allt, det mullrande dånet som räddade svensk fotboll.

För en dryg månad sedan skrev jag en avskedsartikel om Råsunda.

Den skrevs inför mötet mellan Sverige och Brasilien, och utgick därför ifrån alla starka landslagsögonblick vi upplevt där och alla blågula minnen vi tar med oss därifrån.

Jo, Råsunda har varit en fantastisk nationalarena – men samtidigt också något ännu mer betydelsefullt än så.

Det som hände här räddade svensk fotboll.

Första gången jag var här var jag elva år gammal.

Jag hade sett fram emot det i veckor, ville verkligen vara den storögda besökaren från skogarna som fick känna på hur maffigt det var med fotboll i storstaden.

Besvikelsen efteråt kändes i hela kroppen.

AIK mötte GAIS i allsvenskans nionde omgång, och vi var exakt 2 761 åskådare som tittade på.

Stämningen var inte bättre än på en genomsnittlig norrländsk division fyra-match, snarare tvärtom.

Arenans omfång gjorde den deprimerande ödsligheten så mycket tydligare. Ropen mellan spelarna var ofta de enda ljud som hördes, då de studsade mellan de över­givna betongläktarna.

Utan att veta varför så minns jag hur jag gick från matchen med en svårförklarlig skamkänsla. Jag var elva år gammal och kände mig på något sätt skyldig att be hela fotbollssporten om ursäkt å Sveriges vägnar.

Hetare än någonsin

Ofta påstås det att VM-bronset 1994 gjorde så att trenden sedan vände, att det gjorde så att fotbollen gick om ishockeyn och återtog positionen som landets mest populära idrott.

Visst är det en del av sanningen, men absolut inte hela förklaringen.

1996 var det allsvenska publiksnittet fortfarande kvar på 1920-talsusel nivå, under 5000-strecket.

Det var först därefter det verkligen hände.

Sommaren 1998 hade jag flyttat ner till Mälardalen, och gick på Råsunda så fort jag hade möjlighet.

Där jag tidigare lämnat Solna med en slokörad snopenhet studsade jag nu tillbaka med en smått euforisk entusiasm.

Den 10 augusti stod jag på ena kortsidan och såg Hammarby möta AIK i ett derby som lockade 33 094 åskådare, fler än Hammarby haft på en hemmamatch i hela klubbens historia.

Intenting var sig längre likt.

Allsvenskan var plötsligt hetare än någonsin, roligare än någonsin – samtidigt som den var på väg att bli sämre än någonsin.

Ekvationen var svår för det svenska fotbollsetablissemanget att förstå, och egentligen tycker jag väl inte att de däruppe har begripit den ännu.

Förändringen, förvandlingen – den riktiga svenska fotbollsrevolutionen – har ju haft så väldigt lite med dem att göra.

Den kom underifrån, bakifrån, växte fram ur ståplatsbetongen.

Förståelsen har blivit större med åren, men då det i styrelserum och på marknadsmöten och på tränarsymposier pratas om att ”utveckla produkten svensk fotboll” så missar man alltjämt att värdesätta det som verkligen är viktigt.

Fansen. Läktarna. Supporterkulturen.

Slovakiska Corgon-ligan ligger omedelbart ovanför Allsvenskan på Uefas rankning över de europeiska ligorna. Där ligger publiksnittet just nu på 2 300.

Jag är helt övertygad om att det hade sett ungefär likadant ut i Sverige ifall själva fotbollen hade varit enda anledningen att gå på en allsvensk match.

Nu är det inte så.

Nu har det här i stället utvecklats till en plats där matcherna är en given del av ­livet, klubben en självklar del av identiteten och läktarna en väldigt stor del av upplevelsen.

Sverige har blivit ett fotbollsland.

Mycket mer nytta än skada

Det hände på 1990-talet och det märktes som tydligast på Råsundas kortsidor när det var derbydags.

Nej, alla fotbollsfans är inte änglar och ja, det är alldeles förbaskat sorgligt att det finns människor som skräms bort från matcherna av huliganismen – men ska man väga det enda mot det andra får qman ändå lov att använda någorlunda rimliga proportioner.

Supporterkulturen har gjort så oändligt mycket mer nytta än skada.

Det brukar heta att den största framtidsfrågan för svensk fotboll är att a-landslagen fortsätter kvala in till de stora mästerskapen, men jag tror faktiskt inte att det stämmer.

Jag tror att det allra viktigaste är att vi inte kväver läktarna, att vi inte låter vare sig moderniseringen, kommersialiseringen eller våldsglorifieringen ta över dem.

Dagen då den allsvenska matchen återigen måste stå för sig själv är dagen då vi förlorar kampen om vår inhemska fotboll. I  konkurrensen med världens alla tv-ligor klarar den helt enkelt inte av det.

I eftermiddag är det visserligen en osedvanligt intressant uppgörelse, då drömmar om guld ska brottas med Råsundaspöken.

Ändå är det inte Henok Goitom, Erton Fejzullahu, Mohamed Bangura, Kenneth Høie eller ens Daniel Majstorovic som är de största attraktionerna.

Det är de två kortsidorna, precis som det varit vid varje Stockholmsderby i snart 15 år.

Även om det nu blir tråkigheter på gator och krogar runt om i staden tänker jag inte låta det ta den här dagen ifrån mig.

Sista chansen nu.

Lyssna på ljudet som är högre än i Premier League. Beundra tifon som är mer spektakulära än något de får ihop i La Liga.

Ta in det, ta det med dig till andra sidan.

Svensk fotbolls sannaste och vackraste ansikte. Se, upplev, älska.