En färgstark isprins

Konståkaren som frågar sig: Vad är en riktig man?

VANCOUVER. Konståkning är sporten där man utan vidare roterar fyra varv runt sin egen axel och landar säkert på is.

Johnny Weir, 25, är mannen som får den att tappa balansen.

Allt han gör är att ställa den fråga som idrotten skyr mest av allt:

– Vad är en riktig man?

Publiken älskar honom, och han ser ut som att han behöver varje litet uns av kärlek just den här kvällen.

Johnny Weir ska precis åka sitt korta OS-program, och han står och hyperventilerar framför sin coach Galina Zmievskaja.

Zmievskaja bär päls, Weir bär en asymmetrisk, korsettliknande kreation. Med chockrosa snörning.

Några minuter senare har han spikat sina hopp, placerat sig som sexa och slickat i sig publikens kärlek med hela ansiktet. Hans fiender finns inte här. Dessutom är det ju inte han som bär päls.

Han använde en liten rävpäls i de amerikanska uttagningarna, och det ledde till att han blev mordhotad och tvingades bo i OS-byn. Efter det valde han bort pälsen, men inte för att blidka pälshatarna.

Han är liksom inte den blidkande typen, Johnny.

På en presskonferens tidigare i veckan förklarade han sin ståndpunkt:

– Jag fattar absolut att pälsindustrin är smutsig och fruktansvärd för djuren. Men det har inte högsta prioritet i mitt liv. Människor dör varje dag, det finns tusentals eller miljontals hemlösa i New York, och se vad som just hänt i Haiti, sa han.

Medan djurrättsaktivister över hela världen kopplade in sina defibrillatorer gled Johnny Weir av scenen.

Förvandlar frågan om kön

Han är en av världens bästa konståkare, men det är inte bara för pälsfolket han är en vandrande provokation.

Ni minns förstås Caster Semenya, den sydafrikanska löparen som fick hela friidrottsvärlden att brottas med problemet om kön. Var Semenya en biologisk man? Fick hon genetiska fördelar? Var hon dålig för idrotten?

Johnny Weir har fått samma frågor hela sitt vuxna liv, eftersom han utmanat alla trånga kategoriseringar som finns. För femton år sen kunde en svensk förbundskapten i hockey dumskrocka att ”det finns väl inga riktiga killar bland konståkarna? Alla dör ju i aids”, men fortfarande 2010 tycker många, både på insidan och utsidan, att det är ett stort problem att manlig konståkning ses som ”en bögsport”.

Och mitt i den diskussionen bredsladdar Johnny Weir in i rosa kläder och en tiara och ställer en fråga bara genom att vara:

– Ursäkta, men vad fan är problemet?

Weirs utstrålning är av den sorten att han får glambögarna i Fab Five att framstå som grabbarna på Fagerhult. I en värld som är nervös över hur den uppfattas struntar han fullkomligt i hur han uppfattas.

Frågan om kön? Den förvandlar han till en fråga om individualitet.

Frågan om sexualitet? Den besvarar han med att den inte är intressant. Eller, han säger det förstås mer briljant än så:

– Det finns några saker som jag håller heliga. Mitt mellannamn. Vem jag ligger med. Och vilken sorts handlotion jag använder.

Gillar glitter

Och sen, när skratten lagt sig:

– Alla är sitt eget jag. Jag är en feminin person, jag gillar saker som glittrar, jag gillar konståkningen som teater. Men det gör mig inte på något sätt mindre macho än nån som åker ut med en muskeldräkt och tatueringar och oljefläckar.

– Jag vet att för USA:s manliga befolkning så är konståkning en bögsport. Det är en missuppfattning. Det finns så många straighta inom konståkningen. Det är musiken och dräkterna som avskräcker många, för de vill hellre se män i tajts som klappar varandra i häcken och kastar en boll. Det är väldigt annorlunda…

Johnny Weir växte upp i Quarryville, Pennsylvania. Han åkte skridsko första gången som elvaåring, när vintern var kall nog för att frysa små isfläckar ute på en bakgård mellan stora majsfält. Att bli konståkare var inget enkelt val. Hockeyspelarna sköt puckar mot honom när han tränade, han blev retad, så han fick välja mellan att bli stark eller att sluta.

Han slutade inte.

Han blev bronsmedaljör på VM och en av idrottsvärldens allra mest fascinerande personligheter istället, en självutnämnd ultra-diva som klär sig lika sparsmakat som Lady Gaga, medan han gör precis det som faller honom in.

Han värmde upp inför Turin-OS iklädd en överdragsjacka från… det ryska landslaget (han kallar Ryssland ”mitt moderland” eftersom de tar konståkning på allvar där). En annan gång fick han en fråga om en konkurrents program och svarade med en liknelse:

– Under mitt program så vill publiken luta sig tillbaka med en konjak och en cigg och, typ, ”Aaaahh”. Hans var mer… som en vodkashot och en lina kokain.

Johnny Weir är underhållande, blixtsnabb, snygg och bortskämd. I fjol hade filmen Pop Star on Ice, som skildrar hans liv, premiär. Alldeles i dagarna har den fått en uppföljare i tv-serien Be Good Johnny Weir, där vi får möta Johnny och människorna runt honom.

En orgie i fjollighet

Underhållningsfaktorn är enorm. I reklamen kliver en halvnaken Johnny – iklädd långa handskar och stilettklackar – ut ur ett gigantiskt guldägg, drar på sig en päls, lutar sig fram mot kameran och smilar:

– When I’m good, I’m good. But when I’m bad… I’m better. När jag är bra är jag bra, men när jag är dålig är jag bättre.

Tv-serien är en veritabel orgie i det charmiga, intelligenta, fjolliga urkraftsfenomen som är Johnny Weir. Han badar bubbelbad med sidekicken Paris, han snackar mode, han gråter, han leker rysk reporter. I en scen håller han en lektion för ett dussin konståkande barn ute på Long Island. När en av dem, en tjej i tidiga tonåren, ramlar i ett hopp är han där och tröstar:

– Du är en lång flicka, precis som jag var en lång flicka en gång i tiden.

Såna saker.

Och bortom charmen? Bortom underhållningen i att se en korsning mellan David Bowie 1972, en Hedi Slimane-modell 2007, Paris Hilton när som helst och en extremt imponerande idrottsman?

I natt åker Johnny Weir ut på isen i Vancouver för att slåss om en OS-medalj. Med sig har han sina vanliga frågor:

Hur får en idrottsman bete sig? Hur ska en konståkare vara? Ska konståkning vara enbart sport eller enbart show? I USA är de splittrade mellan den explosive karlakarlen Evan Lysacek och primadonnan Weirs alla manér.

– Jag bryr mig inte om jag är bra för sporten. Jag är bra för mig, jag gör det jag älskar. Folk får diskutera hur mycket de vill, jag har en av de största supporterskarorna i den här sporten, säger Johnny Weir.

Jag tänker att den manliga konståkningen har samma problem som till exempel damfotbollen haft i årtionden, med homofobi och självstigmatisering. Samma dåliga självförtroende. När världen pekar med sitt krokiga 1800-talsfinger kanske rätt svar inte är ”vi är faktiskt inte gay” utan ”här får man vara precis vem man vill”.

Fast Johnny Weir säger det förstås bättre:

– Om jag ville tillfredsställa tioåriga flickor och deras 45-åriga mammor i Boise, Idaho, så hade jag spelat med och varit trevlig och talat med en grövre röst. Men jag fattar inte varför. Jag lever inte för tioåriga flickor och deras 45-åriga mammor i Boise Idaho. Eller i Colorado Springs, Colorado, för den delen.

Colorado Springs? Äh, inget särskilt.

Men det råkar vara just där som det amerikanska konståkningsförbundet har sitt huvudkontor.