NIVA: Mästarlaget har stora problem i samtliga lagdelar
Bilden av ett mästarlag som tagit sex poäng på en vår?
En målvakt som rullar kort då han borde sparka långt, som står kvar på linjen när han borde komma ut och som rör sig mot bortre stolpen när han måste täcka närmsta.
Ett bra fotbollslag blir bara dåligt över en natt ifall något knyter sig i spelarnas huvuden.
Först och främst – det här blev betydligt bättre än befarat.
Gräset var grönt, vädret fint, publiksiffran acceptabel, stämningen god, ordningsstörningarna få, fotbollen förhållandevis välspelad, tempot högt och matchen händelserik.
På förhand fruktade jag att det här skulle bli en match som skulle utlösa ännu en text om allt som gått fel med svensk fotboll. Jag är väldigt glad att jag slipper skriva den.
Visserligen måste jag ju konstatera att Stefan Johannesson gjorde ett väldigt avgörande domarmisstag, men han hanterade i alla fall sin blunder på bästa tänkbara sätt.
Att rakbröstat erkänna felet är det enda vettiga alternativet, och även om det inte får orättvisan att försvinna så gör det i alla fall domaren betydligt svårare att demonisera.
Givetvis påverkade den uteblivna straffen matchen – kanske till och med matchutgången – men nu blev det som det blev.
Jag får skriva om den match jag faktiskt fick se snarare än den jag hade kunnat få se, och den vann Djurgården välförtjänt.
Djurgården höll mitten
Tidigt stod det klart att dess karaktär skulle formas i mitten av planen.
När AIK fick greppet där pressade de sig långsamt framåt. När Djurgården rövade åt sig bollen ställde de om snabbt.
Bojan Djordjic kröp ofta in i planen från sin högerkant för att ge AIK numerärt överläge centralt, men det spelade ingen större roll när Jorge Ortíz slog bort fler bollar på 90 minuter än han gjorde under hela fjolårssäsongen.
Prince Ikpe Ekong och Joel Perovuo spelade jämnt mot sina tre motståndare, och i och med att Djurgården höll spelmitten var mycket av matchen också vunnen.
Det är tydligt att se vilken offensiv Wass och Banda söker i sitt blåblå hopkok – startelvan i går innehöll ingen enda spelare född i Sverige – och framåt är de spänstigt spännande.
Två yttrar med fina fötter och kloka huvuden (Touma och Häämäläinen) kompletteras av två anfallare som löper först och tänker sen (Igboananike, Milic och sedermera Oremo).
Det räcker långt.
Maanoja är en rädd målvakt
AIK har däremot stora problem i samtliga lagdelar. Backlinjen är vare sig kvick eller samspelt, mittfältet saknar dynamik, anfallet spelförståelse – men i fotboll finns i stort sett inget lika allvarligt som att ha en målvakt som regelbundet misslyckas med det han ska göra.
Tomi Maanoja är ingen dålig målvakt som inte kan rädda bollar, däremot är han en rädd målvakt som placerar sig illa och ofta väljer fel alternativ.
På många sätt är det ännu värre.
Osäkerhet smittar. Varje gång Maanoja tvekar inför att gå ut på ett inlägg får det konsekvenser över hela planen.
Omedvetet sjunker laget lite djupare, spelarna dröjer en liten aning med den där tacklingen som riskerar att ge defensiv frispark.
En derbyarena är ingen plats för tvehågsna.
Mer rejäla, mer effektiva
I slutskedet borde AIK verkligen kunnat kvittera mot nio återstående motståndare – men när matchen sjönk ner i desperat kämpande hade Djurgården 90 minuter av bestämd beslutsamhet i ryggen.
De förblev mer rejäla, mer effektiva i allt.
De hade vunnit matchen. På stopptid vann de dessutom kriget.
När knappt tre minuter återstod fick AIK hörna. Då chansade Tomi Maanoja på att springa hela vägen upp i offensivt straffområde.
Med en enda minut kvar fick de hörna igen. Den gången valde Maanoja egendomligt nog att stå kvar på egen planhalva.
Det var inget avgörande felbeslut. Det var bara så väldigt typiskt.