Bara fans har rätt att tala om klubbkänsla
Wennman: Gallas förtjänar varken hat eller burop
LONDON. Ni vet hur det är:
Nio av tio rykten vi hör så här års är bara fantasier, önskedrömmar, dumheter.
Men ibland smäller det till, ibland inträffar verkligen en sån där osannolik övergång, och jag kliar mig i skallen:
William Gallas – från Arsenal till Tottenham?
Jag trodde det var ytterligare en sån där långsökt spekulation, det är femtio om dan i tidningarna och på nätet, men i går genomgick den förre Arsenalkaptenen hälsokontroll hos Tottenham och sägs nu vara helt klar för Spurs.
Det är som bekant en smula kontroversiellt att flytta mellan de två ärkerivalerna i norra London, fråga Sol Campbell, och det är inte ofta det händer. Även om Spurs manager Harry Redknapp i går påstod att ”det är inget märkvärdigt, det sker hela tiden.” Vilken nivå pratar han om då? Yngsta pojklaget?
Fansen hatar svanhopp
Det är klart att fansen hatar såna svanhopp tvärs över gatan till grannen. Det ses som ett svek. Det står i första kapitlet i supportrarnas handbok att såna spelare ska avskys, buas ut och Judasstämplas för resten av livet.
Men hur har vi det nu med monsieur Gallas, egentligen?
Han är ett 33-årigt bosmanfall, han har till och med kanske sett sina bästa dar, och han stod i en rätt tuff konkurrenssituation med mittbackar som Laurent Koscielny, Tomas Vermaelen, Alex Song och Johan Djourou.
Arsene Wenger såg ingen anledning till att ge Gallas ett nytt kontrakt med påökt. Han verkade snarare glad att bli av med honom och önskade honom lycka till i går. Jag hör inte många gooners som är ledsna heller.
Så kan vi anklaga Gallas för att ha svikit Arsenal? Nej. Bör han buas ut nästa gång fansen ser honom? Nej.
Därmed bollar vi över till Tottenham.
Gallas går ner i lön (men får naturligtvis en fet sign on-bonus) för att försöka slå sig in bland Michael Dawson, Ledley King, Sebastien Bassong, Younes Kaboul och kanske så småningom Jonathan Woodgate. Han kanske får en nytändning, han kanske gillar utmaningen.
Börjar kännas forntida
Ska han då hatas på White Hart Lane bara för att han spelat i Arsenal (och i Chelsea, för den delen)?
Nej. Det där börjar kännas forntida. William Gallas är fransman, han har inga rötter i nåt kvarter överhuvud taget i London, han är bara en av dessa fotbollens legoknektar som det går tretton på ett dussin av i dag.
Varför skulle han skämmas över att gå till en konkurrent som tar emot honom med öppna armar, varför skulle han bry sig om fansens oskrivna regler och präktiga ideal i den pengadjungel som råder i dag?
Jag är alltså förvånad över att jag själv blev så förvånad över den här dealen. Vi borde alla veta bättre numera.
Sällsynta trotjänare
Det där med klubbkänsla är så löjligt nu att ordet borde förbjudas för både spelare och vissa tränare. Det är bara fansen – de som inte byter lag efter hur tabellen ser ut – som har rätt att använda det.
Vi talar ibland om trotjänare som Gerrard och Carragher i Liverpool, om Terry och Lampard i Chelsea, om Giggs och Scholes i Manchester United, och vi beundrar dem för att de har har stannat så länge i sina klubbar. Men det beror ju faktiskt också på att de varit så bra, och att de fått sina feta löneförhöjningar år efter år. Och: de är britter, de har rötter, familj, släkt, vänner och ett liv de vill leva på den här ön.
Det är annorlunda om du kommer till Premier League för att göra ett jobb och tjäna pengar, precis som Tottenhams afrikan Benoit Assou-Ekotto så ärligt (och så sensationellt) berättade om i fjol.
Han vågade erkänna att han egentligen inte kände ett smack för Spurs, London eller England – han ville bara spela så bra han kunde och tjäna så mycket som möjligt.
Färre burop
I fjol bytte Carlos Tevez sida i Manchester, i år byter William Gallas kvarter i London.
Jag tror att de gamla värderingarna luckras upp mer och mer och att vi kommer att få se fler ”Judas” i Premier League. Buropen på läktarna kommer att bli färre.
Å andra sidan...när fansen tystnar, hur kul blir det?