Golfparadisets blodiga historia

En envåldshärskare, självmord, rasism och Ku Klux Klan här är sagan om hur Augusta blev störst av alla banor

AUGUSTA

US Masters är legendarisk golf – Augusta National Golf Club en golf-ikon.  

Men bakom den välklippta och blommande fasaden ryms en mörk och på flera sätt blodig historia.

Om rasism och segregation.

Och tragiska dödsfall.

Åren före andra världskriget.

En flott middag är över och cigarrök ringlar tät mot de nakna glödlamporna i taket. Stora pengar byter ägare på vita bordsdukar.

Vid ringside sitter affärsmannen Clifford Roberts från New York – mannen som skapat The Augusta National Golf Club och mer än trettio år senare ska skjuta sig i huvudet vid ett vackert par 3-hål.

Sex unga svarta män med förbundna ögon kliver in i boxningsringen. De slungar vilt omkring sig, alla mot alla, med varsin hand bunden bakom ryggen. Den boxare som blir kvar sist vinner.

Den primitiva underhållningen har ett namn – Battle Royal.

Vid sidan av Clifford Roberts sitter andra män i kostym. De är också medlemmar av Augusta National GC och njuter av kvällsunderhållning på lyxiga Bon Air Vanderbilt Hotel i Augusta, inte långt från klubbhuset.

En av de unga svarta männen som hämtats från Augustas svarta slumområde, The Terry, är blivande soullegenden James Brown. Han minns Battle Royal i sin biografi:

”Jag var där ute och stabblade omkring och svingade vilt och hörde folk skratta nedanför ringen. Jag förstod inte att jag utnyttjades.”

En annan ung man med namnet Ralph Ellison skrev långt senare en bok där han mer naket beskrev sina minnen:

”Jag hade ingen värdighet och stabblade omkring i ringen som ett barn eller berusad man. Röken hade blivit tjockare och med varje nytt slag som träffade blev det allt svårare att använda lungorna. Min saliv blev som het och bittert lim. En handske träffade mitt huvud så att min fylldes med varmt blod...”

Battle Royal var inte Augusta Nationals egen idé, det var underhållning i tiden, som i så många andra mindre städer i den amerikanska södern, före och efter världskriget.

Men det är tydligt hur den rasistiska södern har satt extra djupa spår i myten kring Augusta National.

James Brown växte upp i en bordell på 944 Twiggs Street i det svarta och grovt kriminella Terry, som var en förkortning på The Territory. I sin biografi minns han vita rockar och brinnande kors:

– Ku Klux Klan hade ofta stora parader rakt igenom vårat område. Vi tittade på dom men själv brydde jag mig inte så mycket...

Under tiden runt andra världskriget tömdes Augusta på stora delar av sina svarta invånare, som levt där sedan de stora plantagens slavtider mindre än hundra år tidigare. Bakom sig lämnade de nu lynchningar och segregation.

Ku Kux Klan var en maktfaktor i Augusta, på många nivåer i det lilla samhället.

Och klanen var granne med helvita The National Golf Club.

Klubbdirektören Cliff Roberts ansvarade för medlemmarnas underhållning. Han älskade boxning och Battle Royal inledde alltid en bra fightkväll.

The Augusta National Golf Club skapades under 76 intensiva arbetsdagar vintern och våren 1932 och kostade 85 000 dollar.

Clifford Roberts var från New York och känd för att vara brutal i affärer. Men han var inte ensam om att skapa den klassiska golfbanan, till sin hjälp hade han dåtidens Tiger Woods, amatören Bobby Jones Jr som 1930 vann golfens Grand Slam, samtliga fyra Majors under ett och samma år. Jones var en levande legend, bara baseballstjärnan Babe Ruth var större

Bobby Jones i sin tur hade lärt känna banarkitekten Alister Mackenzie, från Skottland, som bland annat designat Cypress Point i Kalifornien – och svarat för restaureringen av klassiska Old Course i St. Andrews.

Marken som Roberts och Jones erbjöd Mackenzie i Augusta var en gammal bomullsplantage, där slavar tidigare arbetat i hundratals år. Nu fanns där ett nedlagt sjukhem och platsen för den blivande golfbanan var perfekt, det gick att ta nattåget från New York men var ändå tillräckligt varmt och behagligt för golf. Dessutom fick projektet lokal uppskattning, den tidigare turismen hade försvunnit i takt med att folk norrifrån slutade gå av kusttåget i Augusta och istället fortsatte hela vägen ner till Florida.

Men Roberts och Jones fick problem med rekryteringen av medlemmar. De hade hoppats på 1800 medlemmar men lyckade bara värva...66. De betalade hundra dollar vardera.

Flera av Clifford Roberts affärsbekanta från New York gick i borgen för banklån och räddade banprojektet i sista stund.

Medlemmarna var vita och förmögna män från Wall Street eller byggbranschen.

Från Augustas slumområde hämtades färgade för att sköta kök, restaurang, städning och, förstås, bärandet av golfbagar.

Klubbhuset var lika vackert då som det är i dag. Men det fanns inga övernattningsmöjligheter för medlemmar och deras gäster. Därför blomstrade affärerna på nybyggda Hotel Bon Air Vanderbilt.

1969 hade James Brown för länge sedan lämnat danssalen på Vanderbilt Hotell. Nu var han en hes och välkänd soulröst över hela världen.

Men Augusta ville inte veta av honom.

Brown var stöddig och köpte en stor villa på Walton Way, ett av de vackraste och vitaste områdena i staden. Grannarna protesterade våldsamt och erbjöd sig att köpa loss huset till det dubbla priset. James Brown vägrade.

Fem månader senare hade rasfrågan blivit så överhettad i den lilla sömniga staden att det utbröt kravaller. En 16 år gammal svart yngling från The Terry slogs ihjäl i häktet. Reaktionerna blev våldsamma, vid nya kravaller kastades sten och delar av Augusta brann i flera dagar.

Clifford Roberts lyfte inte ett finger. På Augusta National rådde ett behagligt lugn, den välkända banan stängdes som vanligt över sommarmånaderna och Jack Nicklaus var golfens superstar.

Clifford Roberts var brutal.

Han styrde Augusta National – med järnhand.

Personalen på klubben, och många medlemmar, mötte honom med stor försiktighet och viss rädsla. Om Roberts var klädd i slips fick han tilltalas, men hade han däremot uppknäppt skjorta var han ledig och blev fullständigt rasande om han stördes.

Dessutom var han misstänksam. Redan efter historiens första US Masters 1934 beslutade han att det skulle klippas hål i fickorna på funktionärernas uniformer. På så sätt kunde de inte stjäla ur kassorna.

Roberts hade makt. Han blev tidigt miljonär och lärde efter kriget känna general Dwight D. ”Ike” Eisenhower, som snabbt blev hedersmedlem. När Ike under åtta år var president hade golfpatriarken från Augusta en egen morgonrock, egen tandborste och egen säng i Vita Huset. Presidentens personal kallade The Red Room för ”Mr Roberts room”.

Ingen ifrågasatte Clifford Roberts i delstaten Georgia. På The National var det han och ingen annan som ensam bestämde vem och vilka som fick bli medlemmar. Och att han hade egna kriterier blev tydligt när, exempelvis, en välkänd affärsman som uppfyllde alla tänkbara krav överraskande blev nekad medlemskap. Orsaken var att mannen var pappa till fem barn. Roberts tyckte inte om barn, han var oroad över att överbefolkning var ett hot mot framtiden.

Efter raskravallerna under sent 50-tal tvingades allt fler privata golfklubbar runt om i USA att tillåta svarta medlemmar, som ett krav från bland annat lokala domstolar.

Roberts valde att komma undan det genom att ändra Augusta Nationals policy för rekrytering av nya medlemmar. Plötsligt gick det inte längre att ansöka, nu var det bara möjligt att bli medlem om klubben skickade en inbjudan. På så sätt slapp klubbledningen tacka nej till en svart ansökan.

Cliff Roberts inställning var att ”golfklubben på The National var en familj” och den som inte tyckte att det passade visste var utgången fanns.

The National var en helvit familj. Vita minglade, färgade passade upp.

Det skulle dröja fram till 1990-talet innan klubben fick en svart medlem; tv-chefen Ronald Townsend från Washington.

När det gäller svarta spelare i US Masters dröjde det skamligt länge innan en första inbjudan skickades ut.

Under andra halvan av 60-talet vann amerikanen Charlie Sifford två turneringar på PGA-touren – utan att vara det minsta aktuell för spel i Masters. Plötsligt började de tidigare så inställsamma amerikanska golfskribenterna att ifrågasätta tävlingsledningen på The National och 1969 hade Los Angeles Times en krönika med rubriken ”As white as the Ku Klux Klan”.

Sifford, som var svart, blev aldrig inbjuden. Det var en skandal, enligt tidningen och andra krönikörer höll med.

Först 1975 fick en svart spelare, Lee Elder, sitt namn på den berömda scoretavlan vid ettans fairway.

Samma år, i södra Los Angeles, föddes en Eldrick Woods.

Clifford Roberts var så gammal att han lämnat över makten och gjorde sig redo att dö.

Natten den 29 september 1977 var 83-årige Cliff Roberts klädd i en nyinköpt pyjamas.

Klockan 2.27 tog han på sig en trenchcoat och lämnade sin privata bostad intill klubbhuset för att ta en nattpromenad. En vakt noterade att Mr Cliff, som han kallades, var ute och fick luft och det var inte alls märkvärdigt.

Men Roberts var cancersjuk, han hade drabbats av flera hjärtattacker och var trött på att leva. I fickan till sin pyjamas låg en revolver.

Promenaden tog slut vid ”Ikes Pond” som är ett vackert par 3-hål. Promenaden dit hade tagit en knappt halvtimme i månskenet.

Alldeles vid vattenkanten lyfte han sitt vapen och sköt ett skott i huvudet.

Kroppen rullade ner i ett litet dike och hittades först fem timmar senare.

Cliff Roberts var död.

Men det var inte familjens första tragiska dödsfall.

Modern Rebecca tog livet av sig med en hagelbössa när Cliffords bara var ett barn. Fadern, Clifford Sr, dog framför ett tåg bara några år senare.

Sedan tv blev stort i USA på 1950-talet har US Masters varit golfvärldens kanske mest älskade golftävling. Det var tv som fick fart på klubbens ekonomi.

1997 blev Eldrick Tiger Woods historisk som förste färgade spelare att vinna den gröna kavajen, bara 21 år gammal. Lee Elder var där.

– Min lyckligaste dag i livet, har Tiger sagt.

För trots den brutala och många gånger rasistiska historien är det viktigt att förstå att Augusta National egentligen bara är ett barn av sin egen tid. Det finns hundratals golfklubbar och vackra banor med liknande historier, i den djupa amerikanska södern.

I dag har många stängda dörrar öppnats.

Senaste åren har till och med vita personer anställts i personalen. Det råder nya tider, under nya ledare.

Men Cliff Roberts hade nog vänt sig i sin grav – om han haft någon. I testamentet före sitt självmord förbjöd han vännerna att hålla en begravning till hans minne. Men många med insyn i klubben hävdar att den brutale klubbpresidentens aska spridits med vinden övervattnet intill 15:e green.

Ofta är det där US Masters avgörs.

KÄLLOR:

”Augusta, home of the Masters Tournament” av Steve Eubanks och ”The Masters, golf, money and power in Augusta, Georgia” av Curt Sampson, artiklar ur Golf Digest samt intervjuer med personer kring dagens Augusta National Golf Club.

Så kom banan till

Thomas Tynander