Wennman: Det är ett mirakel
LONDON. Gosh!
Det är vad dom säger på den här ön när överraskande nyheter anländer och i går kväll var det gosh, gosh, dubbel-gosh:
Israel–Ryssland 2–1.
Makedonien–Kroatien 2–0.
Vi får en EM-sommar med gamla England ändå.
Kvarteret där jag bor är nerlusat med pubar. Jag drog en snabb repa förbi dem innan stängningsdags i går kväll för att kolla hur många fans som stod på borden och sjöng, för att se hur glädjechockat London var efter de sensationella resultaten i EM-kvalet.
Det var lugnt.
Det var bara den vanliga fredags-dräng-fyllan och hade det inte varit för en bil med israelisk flagga utstucken genom sidorutan på Earl’s Court Road och några glada tut-tut hade det kunnat vara vilken kväll som helst.
Men det var inte.
Krönikörerna har dömt ut McClaren
Det var kvällen som räddade England från ett fundamentalt fotbollsfiasko och Steve McClaren från att få sparken.
Det var kvällen då Elyaniv Barda och Omer Golan klev fram som israeliska hjältar på Ramat Gan-stadion och sköt bort Guus Hiddinks Ryssland från EM.
Det är möjligt att England fattar först i dag, att tabloidernas jätterubriker får folk att inse vilket litet mirakel som faktiskt har inträffat.
Hur de engelska krönikörerna, som dömt ut McClaren som en pajas och dödsförklarat engelsk fotboll i en vecka, ska vända på det hela är dock en annan sak.
Det är inte lätt att ha bestämda åsikter i den här branschen, det vet man ju själv, när verkligheten spelar elaka spratt och alltid gör tvärtom mot det förväntade.
Det blir ett ständigt kappvändande, det ligger i sakens natur, men även om nu England fått en överraskande chans att ordna en plats i EM-slutspelet tror jag inte kritiken mot McClaren och hans lag kommer att minska nämnvärt.
Det räcker nu med oavgjort mot redan klara Kroatien inför ett fullsmockat Wembley på onsdag, sen kan The
Three Lions gå ärevarv och börja ladda för Österrike/Schweiz nästa sommar.
Måste hitta en metod som fungerar
Men kvalet har inneburit så många knäppar på näsan, så många varningsskyltar på vägen, att jag tror alla inblandade i engelsk fotboll inser att nånting måste förändras.
Steve McClaren kan inte bara fortsätta mala vidare med sitt ärvda Svennis-lag och Svennis-system, han måste hitta ett sätt att gå vidare, att slussa in nytt blod, att hitta en metod som fungerar.
Han kan inte komma dragande med David Beckham-Steven Gerrard-Frank Lampard-Joe Cole på mittfältet i nästa turnering också, ty vi vet hur det slutar. Med max en poäng mot Sverige och sen ut i kvarten.
Han måste inse att stora individuella stjärnor inte alltid passar ihop och sen våga ta de obekväma, kontroversiella beslut som Sven-Göran Eriksson aldrig vågade ta.
Och framför allt:
McClaren (det blir ju svårt att sparka honom nu) måste hitta den brinnande, passionerade låga som ligger och pyr nånstans i engelsk fotbolls allra mörkaste hörn.
Alla ni som såg Skottlands match mot Italien (1–2) i går vet vad jag menar:
Om de bortskämda engelska mångmiljonärerna kunde uppbringa ens hälften av den vilja, den stolthet och det hjärta som skottarna visade på Hampden Park skulle England kunna vinna en stor turnering.
Underbart drag i Glasgow
Jag tyckte det var besvärande med den skotska nationalismen hos tv-kommentatorerna på Sky Sports, det var förfärande enögt, och hade jag varit italienare hade jag blivit galen. Men samtidigt var det ett så underbart drag i Glasgow, jag skulle ha velat vara med där i den skotska klacken (om ej i kilt) och sjungit med i sångerna och tagit del av den totala passionen för fotboll.
Mot iskall italiensk kyla och proffsighet räcker ju ingenting ändå. Medan fansen fortfarande sjöng nationalsången tåade Luca Toni in 0–1 – efter 70 sekunder. Det var sen ett tappert Skottland och storspel efter paus och bultande bravehearts, men när regnet slutat falla och ett päron till linjedomare gjort sitt sista och mest avgörande misstag (frisparken före Panuccis 1–2) stod ändå Italien som vinnare.
England skulle behöva lite av både Skottland och Italien...lite brinnande passion, lite iskall vinnarmentalitet.
Jag tror aldrig Steve McClaren kan nå dit, men han har i alla fall fått chansen. Otroligt nog.
Gosh, gosh, dubbel-gosh!