I natt började sprintstriden
Gay, Bolt och Powell blytunga OS-favoriter
PEKING. De flesta säger Usain Bolt, andra Asafa Powell.
Men svaret kan bli amerikanen Tyson Gay.
Jamaica har aldrig tagit guld på herrarnas 100 meter i OS eller VM.
Och det sitter i huvudet.
Inte i benen.
I natt svensk tid lufsade sig de tre favoriterna genom sina försöksheat.
Asafa Powell var snabbast med sina 10.16, Usain Bolt hade 10.20 och Tyson Gay 10.22.
Trots att det är tider runt det svenska rekordet, så ska ingen låta sig luras.
För de här tre handlade det om en morgonjogg.
Det var intressantast att se Tyson Gay som inte tävlat på en och halv månad.
Han såg ut precis som vanligt.
– Det var lite ovant i början av loppet. Men nu har kroppen vaknat, sa han efter målgången.
Det är en klar signal till de två jamaicanerna Bolt och Powell som varit storfavoriter.
Men man ska aldrig underskatta historien och en historielektion i jamaicanska framgångar på 100 meter i OS och VM stannar vid fem silvermedaljer.
Aldrig ett guld.
Det är naturligtvis ett tecken på ett kraftigt lillebrorskomplex gentemot USA.
Powell – en våt trasa
Det har aldrig varit tydligare än i fjol, då Asafa Powell fick hjärnsläpp när Tyson Gay närmade sig i hundrametersfinalen vid VM i Osaka.
Powell förvandlades till en våt trasa. Han tappade allt.
Han släppte till och med förbi sig Bahamas Derrick Atkins och blev bara trea.
Jag mötte Powell den natten, då jag stod och väntade på att Carolina Klüft skulle bli klar med sitt dopningprov efter att hon vunnit sjukampen.
Jag rundade ett hörn utanför stadion och såg en ensam skugga sitta tungt framåtlutad på ett staket och titta tomt i marken.
Det var Asafa Powell.
Det fanns inte en annan människa i närheten och han bara satt där, nästan apatisk.
Hemligheten med 100 meter är att det inte räcker med att vara världens starkaste man.
Det krävs ett järnpsyke också.
Det handlar om att vara totalt fokuserad på det du har att göra.
Man kan luras att tro att hundra meter är en av friidrottens enklaste grenar, där det bara är att kasta sig ur startblocken och sedan springa så fort du någonsin kan.
Men det handlar om så mycket mer än så.
Det är en hel vetenskap bara att lära sig göra en perfekt start, att få upp farten med långa, kraftfulla kliv under accelerationsfasen och sedan resa sig upp och få det perfekta flytet i löpningen. Efter 60 meter är maxfarten nådd och sedan handlar det bara att försöka behålla den sista biten in i mål.
Alla löpare tappar fart på slutet.
Det finns ingen spurt på 100 meter.
Det handlar bara om att tappa så lite fart som möjligt.
Och under de knappa tio sekunder som loppet varar finns inte utrymme för minsta misstad. På den här nivån är det skillnaden mellan succé och fiasko.
Och aldrig någonsin får du tänka på killen på banan intill.
Vad han än heter och vad han än gjort för tider.
Det är där Powell gjort bort sig gång efter gång.
Alla hans bästa tider har kommit på små friidrottsgalor och mot relativt okänt motstånd.
På Jamaica är det sprintfeber just nu.
Alla har gjort sig redo för att fira landets första 100-metersguld på ett stort mästerskap.
Don Quarrie, som tog Jamaicas första sprintguld då han vann 200 meter vid OS i Montreal 1976, står staty i sin hemstad Kingston och är odödlig hjälte på sin hemö.
Nu finns det de som menar att 16 augusti ska utlysas som allmän helgdag på Jamaica om Asafa Powell eller Usain Bolt vinner 100-metersfinalen här Peking.
Så allvarligt tar Jamaica på sin sprinttradition.
Och det är dags nu.
Tidigare har bara utflyttade jamaicafödda löpare lyckats. Linford Christie flyttade till Storbritannien som sjuåring och tog OS-guld på 100 meter i Barcelona 1992.
Donovan Bailey var 13 då han flyttade till Kanada.
Sexton år senare tog han OS-guld i Atlanta.
Nu ska det vara Jamaicas tur.
Förbannelsen ska brytas.
Men jag är inte helt säker på att de lyckas.