Detta var EMU

En Mästerlig Uppvisning

BARSEBÄCK.

Glädjetårar blänkte i alla de ögon, där var en tyska som kramade en danska och en spanjorska som pussade en svenska och en engelska som skrattade ikapp med en fransyska.

Detta var alltså europeisk gemenskap. Detta var faktiskt EMU.

En Mästerlig Uppvisning, med andra ord.

Det var en rätt märklig upplevelse att stå i publikhavet på Barsebäck och höra tusentals svenskar ropa ”Europe, Europe” när kapten Catrin Nilsmark och hennes segrarlag paraderade förbi.

Jag vet inte om det var nåt slags vink om vad som kommer i framtiden, om en sportvärld som kanske förändras i takt med att Europa krymper och sluter sig samman.

Skulle det som händer i golf, i Solheim Cup och Ryder Cup, kunna hända i andra idrotter?

– Vem skulle bry sig om ett Europalag i fotboll, viskade kollega Stolt på Sydsvenskan.

Inte många, var min första reaktion.

Men vid närmare eftertanke: varför inte? Om ett par svenskar platsade och det verkligen gällde nånting?

Det handlar om känslan

Jag kan på rak arm påminna mig Europalag i sporter som friidrott, fotboll och ishockey, men det har varit matcher av mer eller mindre uppvisningskaraktär. Ingen tradition i luften, ingen prestige på spel.

Det kanske skulle funka med Europa–Sydamerika i fotboll eller Europa–Nordamerika i hockey om det byggdes upp laddade känslor under ett antal år och alla spelarna verkligen gav allt för att vinna.

Men som det är nu, och i åtskilliga år framåt, är golfen unik. En tävling som Solheim Cup får sin näring av att det är just USA som Europa försöker besegra.

The biggest and the best. The land of the free. The home of the brave. God bless.

Vare sig du är manlig eller kvinnlig golfspelare från Europa kan det inte finnas nåt skönare än att få tyst på den där bräkande amerikanska kaxigheten.

Det handlar inte ett dugg om pengar. Det är bara känslan av att få spöa ett amerikanskt landslag, som HATAR att förlora, som är den drivande kraften.

Rimligen borde det ju vara svårare att skapa nån slags gemensam sammanhållning i ett Solheim-lag som består av spelare från Europas alla hörn, tjejer som inte ens talar samma grundspråk. Vad har norskan Suzann Pettersen för anledning att kämpa livet ur sig för spanjorskan Ana B Sanchez? Norge är ju inte ens med i EU, om man säger så.

Det är märkligt vilken lagmoral man kan uppnå om slutmålet är att platta till USA.

– Second place sucks. Andraplatser suger, grät amerikanskan Kelli Kuehne i går.

Erkänner att jag njöt lite.

USA:s lagkapten Patty Sheehan hyllades som nån slags gudinna i dagarna tre, det var ingen måtta på hennes fantastiska bedrifter, det var långa tal till hennes ära och den pompösa avslutningsceremonin innebar inga undantag. St Patty grät på presskonferensen och de amerikanska spelarna grät också och förklarade hur stolta de var över att få spela under hennes ledning och...bla, bla, bla.

Det var överdriven artighet/ hyckleri/presenter/svammel i golfens värsta form, den sortens högtidligt babbel som måste bort om inte golfhatarna ska få fortsätta att skratta och slå sig på knäna.

För vad hade då Sheehan gjort? Hon hade coachat sitt lag till brakförlust. Hennes uppgift var att samla ett lag som känner varandra utan och innan – och talar samma språk – och få dem att besegra Europa. Det misslyckades hon med.

I själva verket blev hon ju utklassad av svenskan Catrin Nilsmark, som coachade Europa med stor fingertoppskänsla. Catrin hade dessutom det svåraste jobbet: att få spelare från länder med olika språk, kultur och bakgrund att älska varandra.

Nilsmark kommer inte att vara kapten när nästa Solheim Cup spelas, i USA 2005, men jag tror att hon har startat en svit av europeisk dominans som kommer att hålla i sig i många år. Europa har vunnit tre av åtta spelade Solheim Cup, och det kommer bli fler.

Europa vinner på bredden

Så vitt jag förstår ser den yngre generationen starkare ut i Europa. Även om USA har spelare som Laura Diaz, Kelli Kuehne, Cristie Kerr och en del extremt lovande tonåringar att lita på i framtiden tror jag att damgolfen i Europa kommer att vinna på större och starkare bredd.

En braksuccé för svensk golf och damgolfen i stort blev det under alla omständigheter på Barsebäck. Bondröta med vädret, perfekta arrangemang, en bana i absolut toppskick och en chockerande stor publiktillströmning (90 000 på tre dagar).

Och vilken suverän insats de svenska tjejerna gjorde. Annika Sörenstam tycktes bli bättre och bättre för varje slag, från fredag morgon till söndag lunch, och kunde lämna Barsebäck stolt och rakryggad med ordet ”världsetta” stämplat i pannan.

Min tjej var ändå Sophie Gustafson. Hon gör inte mycket väsen av sig, men herregud...vilken golf hon spelar!

Jag kan inte se nånting som hindrar henne från att ta steget upp till de två-tre bästa spelarna i världen.

Nån frågade St Patty Sheehan vilken europeisk tjej hon skulle ha velat haft i sitt lag under Solheim Cup, och alla förväntade sig svaret ”Annika”.

– Sophie, sa Sheehan.