Niva: Det är unikt, saknar motstycke
KIEV. Jag har aldrig sett ett bättre
landslag – och jag har aldrig stött på en spelargrupp som älskar sporten lika mycket.
Kanske är det ett sammanträffande.
Själv tror jag inte det.
Några dagar innan EM började fick Xavi Hernández en present som gjorde honom innerligt glad.
Det var en bunt gamla Panini-album, såna där man klistrar in porträttbilder på fotbollsspelare.
Xavi hade själv vuxit upp med dem.
Varje gång det skulle spelas VM eller EM började han samla. Sommaren 1994 var Xavi 14 år gammal. Han ägnade sommaren åt att stava sig igenom rumänska och bulgariska spelarnamn för att lära sig dem utantill.
– Jag var helt galen i fotboll, otroligt entusiastisk inför de stora mästerskapen.
Jo, allra bäst i fotbollshistorien
I skolans anteckningsböcker plitade han ner egna drömlag. Schmeichel i mål. Cafú, Maldini och Baresi i backlinjen och så vidare.
När Xavi berättade de här anekdoterna i El País så kunde han inte låta bli att fundera.
– Undrar om barnen fortfarande gör sånt här?
Xavi kan vara lugn – det gör de.
Fotbollssporten är större än någonsin, Panini-albumen finns alltjämt i butik, och både små och stora barn älskar fortfarande att sätta ihop drömlag och jämföra dem med varandra.
Det är därför vi håller på som vi gör just nu.
Det är därför vi inte kan låta bli att fundera över precis hur bra det här spanska landslaget är sett ur ett historiskt perspektiv.
Bäst genom tiderna? Allra bäst i hela fotbollshistorien?
Jo, jag tycker verkligen det.
Jag är medveten om att det finns gott om människor därute som menar att journalister alltid tar till hysteriska överdrifter och att det är en enkel utväg att lyfta upp det senaste exemplet som det bästa, men själv håller jag inte med.
Det är en betydligt lättare att reflexmässigt hänvisa tillbaka till en diffus dåtid, utan att riktigt kunna precisera sig. Skönhetsfläckarna är fullt synliga i färskt dagsljus, men tenderar att blekna rejält med tiden.
Om inte detta Spanien är bäst – vilka skulle då vara det?
Ska man överhuvudtaget fundera kring potentiella utmanare får man ju lov att utgå från de obestridligheter som faktiskt finns och gäller.
Inget annat landslag har vunnit tre stora mästerskap i rad sedan 1930-talet.
Man kan säga att Brasilien frivilligt prioriterade bort de sydamerikanska mästerskapen i slutet av 1950-talet och man kan peka på att ett par andra lag har varit någon straffspark ifrån att lyckas med samma bedrift, men det förändrar inte fakta.
Man kan hävda att andra landslag har haft högre högstanivå, men hur mycket nästa brasilianska generation än imponerade i VM 1970 så räcker inte ett enskilt mästerskap för att övertyga mig.
Förr i tiden var vägen fram till bucklorna dessutom kortare än i dag, samtidigt som konkurrensen var tunnare.
I en fotbollsvärld som är större än någonsin tidigare har nu samma spanska spelarkärna spelat tio slutspelsmatcher i rad utan att förlora, utan att ens släppa in ett enda mål. Tio.
Det är unikt. Det saknar motstycke.
De behöver inte inbilla sig
Sedan kan man återvända till den där estetikdiskussionen om man nu känner för det, men den utgår ju enbart från personlig smak och eget tycke.
För egen del ser jag inget tråkigt med det här spanska laget, och långt mycket viktigare: Jag ser inte heller något som är motbjudande eller frånstötande.
Jag har följt dem relativt nära under alla de tre senaste turneringarna, och mitt uppriktiga intryck är att de faktiskt är ett gäng vanliga killar som inte påverkats nämnvärt av att de råkar vara bäst på den idrott de ägnar sig åt och älskar.
Gudarna ska veta att det inte är några självklarheter.
Så stora stycken av dagens elitfotboll är likgiltig och arrogant.
Här finns gott om spelare som drabbats av storhetsvansinne utan att egentligen ha uträttat så värst mycket alls.
Det spanska landslaget domineras av grabbar som först skriver historia, och sedan åker hem till sin familj för att fundera på nästa match.
De vet var de kommer ifrån och vad de kan. De behöver inte inbilla sig att de är saker de inte är.
Inför VM-finalen för två år sedan motstod Vicente del Bosque frestelsen att hålla ett patriotiskt brandtal om förpliktelserna gentemot ett land i kris. Istället bad han sitt lag att gå ut och spela för alla spanska barn som älskar fotboll.
– Eftersom vi också älskar fotboll, eftersom vi själva är villiga att göra allt för vår sport.
Det är den sortens lag detta är, var och förblir.
Skapat en dynasti
Xavi, Iker Casillas, Andrés Iniesta, Xabi Alonso och de andra bildar ett fotbollslag som uträttat något som inga andra klarat av.
De har skapat en dynasti och naturligtvis är de medvetna om det – men under EM har de likafullt turats om att prata om sina barndomshjältar, sina pojklag och sina allra första turneringar.
– Jag kommer ihåg hur det var när jag var åtta, nio år. Då ville jag inte gå och lägga mig, för i sängen kunde jag inte spela fotboll. Jag känner likadant i dag, erkände Iker Casillas.
EM är slut nu. Bucklan är utdelad, och inskriptionen på den kommer alltid finnas kvar.
Själv tänker jag åka hem från Kiev och se om det fortfarande finns några Panini-album kvar på de svenska bensinmackarna. Jag måste försöka samla ihop en komplett uppsättning spanjorer.
Om 50 år kommer jag att vilja visa upp den.
ERIK NIVA LISTAR: TIDERNAS FEM BÄSTA FOTBOLLSLANDSLAG
1. Spanien 2008–12
Har nått unika framgångar tack vare sin egen stil, och detta i en tid då fotbollsvärlden är större och bredare än någonsin. Inga andra har varit lika bra under lika lång tid.
2. Brasilien 1958–62
Hade både individerna och systematiken. Valde själva att prioritera bort de sydamerikanska mästerskapen, och det är det som i slutändan skiljer dem från Spanien.
3. Västtyskland 1972–76
Hade samma läge som dagens spanska landslag för 36 år sedan, men föll mot Tjeckoslovakien på straffar. Vann maktkampen mot det fantastiska holländska totalfotbollslandslaget.
4. Italien 1934–38
De senaste laget att vinna tre raka stormästerskap, i och med att OS-fotbollen hade högre status på den här tiden. Fick dock viss assistans av dåtidens obehagliga politiska läge.
5. Brasilien 1970–73
Förmodligen landslaget med allra högst högstanivå. men de fick aldrig riktigt möjligheten att etablera sig. Det spelades ingen Copa America vid den här tiden, och vid VM ’74 hade laget redan fallit isär.