PILLER-PANIK
Wennman: Roys eventuella malariatablett orsakade kaos hos Drevet
RIO DE JANEIRO. Både Drevet och jag hade haft en satans eftermiddag, ja, en bedrövlig dag i sin helhet om man ska vara ärlig, och inte blev det bättre när nån teaterviskade:
– Roy har tagit ett piller. Han gjorde det i alla fall.
Jaha. Kaos.
Vi stod då i ett presstält utanför det väldiga Maracana för att få våra VM-ackrediteringar. Haklapparna, alltså. De som alltid visar ett foto på dig i form av en julgris, minus ett rött äpple.
Roy Hodgson hade haft presskonferens på den formidabla Urca-anläggningen flera timmar tidigare, det hade skrivits, skrivits och SKRIVITS om denne 66-årige man och hans stora chans till odödlighet efter en nästan 40 år lång tränarkarriär, den som började i Halmstad BK.
Det hade ställts frågor om allt mellan himmel och jord, till exempel om han och hans spelare tagit några malariatabletter inför VM-premiären i Amazonas djungler.
– Nej, svarade Roy. Jag tror inte jag behöver ta några. Och grabbarna är unga och starka.
Så när Drevet långt senare stod i en evighetslång kö, efter att ha ruskat av sig ett hällande regn utanför, kom alltså en viskning från nån som hade en ”säker källa” inom FA:
Roy hade intagit piller mot malaria. I alla fall.
Hade det varit svenskt pressfolk hade detta hållts inom koncernen, så att säga. Men engelska fotbollsjournalister delar med sig till varann enligt principen ”hjälper du mig nu så hjälper jag dig nästa gång”.
Skrev i alla ställningar
Just när lugnet börjat lägra sig spred sig därmed viss panik. De flesta hade pustat ut efter de tidiga upplagornas deadlines. Nu blev det till att tänka nytt, att skriva om, att starta om datorerna och hitta andra formuleringar. Rent av spekulera i vad det kan betyda för England, VM-turneringen, rent av hela jordklotets framtid, att Mr Hodgson tagit malariapiller.
– Men lägg av, stönade jag. Det är väl bara i förebyggande syfte?
– Jo, jo...visst, sa Eleganten. Det här är inget märkvärdigt.
Varpå han nervöst tittade sig över axeln och såg att de andra från morgontidningsdrakarna Times, Daily Telegraph och Guardian redan fällt upp locken på sina laptops och börjat hamra på tangenterna.
De skrev sittande, stående, knäböjande, i framstupa sidoläge, krypande, gående, i spagat och i parterr, de hade inga bord och inga stolar men de levererade denna chockerande nyhet till nyhetshungriga redigerare hemma i England. Vem skulle hinna först?
Var som en bläckfisk
I väntan på pressbussen skrev de fortfarande, under taket på en busshållplats, och när jag lämnade Skelettet och Eleganten i natt irrade de fortfarande omkring nervöst med datorerna i famnen.
Oliver Kay från Times skrev både artikel och analys och twittrade och bloggade och facebookade samtidigt, på en mängd tekniska prylar, jag tror tammetusan han skickade en text på sin rakapparat också. Han var som en bläckfisk. Han hade tentakler överallt.
Dagen slutade därmed som den börjat: i förvirring. En försvunnen buss tidigt på morgonen försköt allting, sen var det bara trubbel och bekymmer och förbittring och regn och trafikstockningar och elände. Lilla jag hade en tisdag där precis allting krånglade – från magen till telefonen till internetuppkopplingen.
När det var som värst klagade jag för Eleganten, som log och svarade:
– Take it easy, det här är i alla fall bättre än att jobba.
Han fick sitt sen när pillerpaniken utbröt och han fick skriva sin åttonde artikel för dan.
Själv har jag varken tagit piller, sprutor eller ens köpt myggspray inför avresan till Amazonas. Jag litar på att gammelfläsket skyddar mig. Och när det gäller malaria har jag hört talas om en medicin som heter gin&tonic.
Däremot är jag livrädd för den brasilianska vandrarspindeln, ansedd som världens giftigaste. Den finns här i Rio och den finns i synnerligen stort antal i Manaus. Det är en vidrig, elak best, stor som en handflata. Den har minst lika många armar och ben som Kay från The Times. Jag kollar under sängen varje dag.