Niva: Ett landslag att sluta fred kring
I 20 års tid har världen kopplat ihop colombiansk fotboll med skottlossning.
Det är dags att byta kurs nu, att låta en ny framtid ta över.
Den här gången kan ett colombianskt landslag faktiskt få vapnen att tystna.
I samband med avspark zoomade tv-kamerorna in en entusiastisk supporter med ett särskilt budskap tryckt på sin flagga: ”Colombia, te amo. Paz, paz”. Colombia, jag älskar dig. Fred, fred.
Det räckte liksom inte att det var 5 833 dagar sedan Colombia spelade VM-match senast. Det var på något sätt självklart att den här matchen skulle spelas just idag.
Under den senaste veckan har den beryktade gerillan FARC publicerat två kommunikéer. Först aviserade de en knapp månads vapenvila. Sedan önskade de det colombianska landslaget lycka till i VM.
– Vi kommer att stötta laget i vått och torrt, följa dem till slutet och hoppas att de representerar det enda Colombia vi vill se. Vi tror att fotbollen kan hjälpa oss på vägen mot försoning.
Alla tider är väl ödestider i Colombia, men det närmaste dygnet kan komma att visa sig vara historiskt avgörande.
I dag var det VM-premiär, i morgon är det presidentval. Och den som inbillar sig att de sakerna inte har med varandra att göra har missförstått landet på ett genomgripande och grundläggande sätt.
En spirande optimism växer i Colombia, en känsla av att det faktiskt finns en liten chans att saker och ting kan förbättras på riktigt den här gången.
Funderar över konsekvenserna
Analysen delas såklart inte av alla, men många menar att en valseger för den sittande presidenten Juan Manuel Santos skulle öka chanserna till ett fredsavtal och att en framgång för det colombianska fotbollslandslaget skulle gynna Santos.
Så visst, jag uppskattade också den koordinerade dansen som följde på Pablo Armeros tidiga ledningsmål – men framförallt funderade jag över konsekvenserna av det.
Alla vet vad som hände för 20 år sedan, då det där olycksaliga självmålet direkt eller indirekt ledde till att Andrés Escobar förlorade livet.
Efteråt var det som att helvetets portar öppnade sig och att hela landet störtade ännu djupare ner i en evighetslång våldsspiral som aldrig tycktes ta slut.
– För första gången i mitt liv skäms jag för att vara colombian, skrev den inflytelserika journalisten Enrique Santos Calderón i El Tiempo.
Idag vågar jag lova att den nationella känslan är en annan. 35 000 gulklädda dansade och sjöng på Mineirão i Belo Horizonte, 47 miljoner andra gjorde det säkerligen där hemma.
”Los Cafeteros” hade sina svåra stunder i matchen mot Grekland, men trots att deras försvarsspel är poröst hävdar jag att de var det klart bättre laget sett över hela matchen.
Mer än något annat uppskattar jag hur dynamiskt laget är, hur de kan växla mellan tålmodigt bollhållande och smått vansinniga tempohöjningar.
Häpnadsväckande konster
Ibarbo, Armero, Zúñiga och Cuadrado tillhör hela turneringens mest löpstarka spelare, och den sistnämnda klarar dessutom av att göra smått häpnadsväckande bollkonster i farten.
James Rodríguez är fläckvis en formidabel snidare, och även om Falcão saknas kan den sluga gamle argentinaren José Pekerman välja mellan målskytten Téo Gutiérrez, Jackson Martínez, Adrián Ramos och Carlos Bacca för att ersätta honom.
Alla skiljer de sig sinsemellan i spelstil, men alla håller de hög internationell klass.
Tempo, tunnlar, överhoppningar, klackar, mål och ett överflöd av offensiva alternativ. Jag misstänker att de som inte hade något favoritlag i turneringen före avspark förmodligen har hittat ett nu.
Det ska bli så otroligt spännande att följa det här landet genom de närmaste veckorna och det här laget genom mästerskapet.
Hittills har aldrig Colombia nått en kvartsfinal i ett VM. Jag tror att det mycket väl kan vara dags nu. Jag tror att det här laget har potentialen att lyckas där de uppskrivna 90-talslagen föll ihop.
Det är ett landslag att njuta av, att sluta upp bakom och att känna stolthet över. Kanske är det till och med ett landslag att sluta fred kring.