Wennerholm: Var är hjärtat, Modo?
En kulturvagga som har tappat sin identitet och lever på lånad tid
örnsköldsvik. Jag åker upp till Örnsköldsvik och ser ett lag som tappat sin identitet.
Ja, inte bara det.
Jag ser en svensk hockeys kulturvagga som är hotad av svaga publiksiffror och nästan obefintlig återväxt.
Modo som fostrat några av hockeyvärldens största lever plötsligt på lånad tid.
Det är bara två veckor sedan som sportchefen Per Svartvadet och vd:n Charlotte Gustafsson höll presskonferens och vädjade om publikens stöd.
Klubbens framtid är hotad av vikande publiksiffror.
Men hur ska en klubb som bara förlorar locka ny publik?
Nu kom sjätte raka förlusten efter 2–3 hemma mot Frölunda och Modo blir alltmer avhängda i botten.
Och när jag läser laguppställningen möts jag av SHL:s just nu största främlingslegion.
Det är en helt annan förening än den som skapade klubbens slogan ”The Heart of Hockey”.
I dag finns väldigt lite hjärta kvar i en klubb som, hur man än vänder och vrider på det, till största delen består av ett gäng högt betalda legoknektar.
När backen Noah Welch landar kommer Modo att ha nio amerikanare och kanadensare i laget.
Nytt svenskt rekord.
Och så långt ifrån SM-guldvinnarna 2007 som går att komma.
Då var sexton man i guldlaget fostrade i Modo om jag inte minns fel. De var i alla fall i klar majoritet.
Mängder med stjärnor
Men sedan dess har Modo bara fallit djupare och djupare och tappat sin identitet.
En klubb som är världsberömd för att ha skapat fler världsstjärnor per capita än någon annan hockeystad i världen med motsvarande storlek. Inklusive Kanada.
Tre svenskar har vunnit NHL:s poängliga genom tiderna.
Peter Forsberg, Henrik Sedin och Daniel Sedin.
Alla fostrade i Modo.
En har blivit tvåa.
Markus Näslund med samma hemadress.
Hockeygymnasiet i Örnsköldsvik spottade ur sig stjärnor på 1980-talet och en bit in på 90-talet. En plantskola där alla blommade.
Det är historia nu, men det känns ändå märkligt att sitta där på läktaren i Fjällräven Center och tänka på hur det såg ut i samma arena för åtta år sedan då publiksnittet var 6 759 åskådare guldsäsongen 2006-07. Samma säsong som den nya arenan invigdes. Så här långt är samma publiksnitt 4 811.
Märkligt?
Inte ett dugg.
Inga under varar för evigt
Produkten är helt annorlunda i dag och jag förstår de fans som inte känner igen sitt gamla Modo. Som knappt kan stava till vissa av spelarnas namn.
Det är ingen kritik mot Modo eller klubbledningen.
Det är bara ett exempel på att inga under varar för evigt.
Jag förstår att många i Ö-vik drömmer sig tillbaka till gamla tider, när 15-årige Lukas Wernblom ska spela tv-pucken för Ångermanland i Ö-vik som startar i dag.
Lukas som är son till gamle Modo-ikonen Magnus Wernblom, men en större talang och lagkapten i tv-pucklaget.
Är det början på en ny epok?
Sedan kan man ju undra om Modo verkligen haft en genomtänkt plan för vad man vill med verksamheten.
Frölunda var i ungefär samma läge, när man satte stopp för dyra vansinnesvärvningar och satsade svenskt, ungt och talangfullt. Och billigt.
I dag är det en formidabel succé.
En perfekt genomförd plan, där alla drar åt samma håll och där man byggt upp en ny kultur i hela föreningen.
Jag är djupt imponerad av Roger Rönnbergs hårda jobb och fasta övertygelse som gjort allt möjligt.
Det börjar bli en lucka i tabellen efter Djurgårdens 2–0 mot HV71 i går och Linköpings 3–2 mot Luleå.
Frågan är om den är bestående eller ej.
Men det är aldrig bra när tabellen delas upp i olika läger.
Karlskrona tog en poäng borta mot Färjestad i går.
Jag måste säga att det är säsongens största skräll.