Bergström: Lemmarna vibrerar – vi är tillbaka på svensk guldmark

Kristoffer Bergström

I dag har Emil Jönsson och Charlotte Kalla förutsättningar emot sig men historia med sig.

Sedan 90-talets början har Sveriges två bästa världsmästerskap ägt rum på samma plats.

I dag stakar åkarna ut på vårt tredje VM i Val di Fiemme.

Mörkret föll vid middagstid, snön avvaktar över midnatt. Jag skriver på loftet till bondgården som huserar oss eftersom byarna i dalen är fullbelagda. Det knirrar från plankor, slamrar från lagårn, tickar, väser. Någonstans i det osäkra vädret slumrar de svenska vallarna och låter naturen förbereda sin första utmaning.

Hur mycket snö hinner falla? Når temperaturen över noll?

Vi kommer till dagens klassiska sprint med frågor om vem som har maskerat formen och vem som bara är seg.

Gav helgens tävlingar i Davos svaren är Federico Pellegrino favorit i dagens sprint, Johan Olsson på väg mot ett par guld och Emma Wikén starkare än Charlotte Kalla i fristil.

Var i stället träningen i eftermiddags en rättvis måttstock vinner Nikita Kriukov, möjligen hotad av Teodor Peterson som i solgasset stakade ifrån Emil Jönsson.

Men så fungerar inte mästerskap. Davos var på högre höjd än här, träning är inte tävling, fulla läktare påverkar, stavar kan gå av, muskler sträckas, mjölksyra bildas, väder slå om. Snart gryr en ny värld med nya regler. Ingen kan med exakthet säga vilka som blir regenter i den, men sett över säsongen kan vi börja med ett par rimliga teorier.

Ingen ny Norge-dominans

Norge kommer inte att upprepa de åtta gulden från 2011. De saknar hemmapubliken, Marit Björgen har inte samma övertag på Justyna Kowalczyk och de storsatsande ryssarna kan råna herrarna på varje sträcka.

Sverige ska smita in i mellanrummen av jättarnas kamp och sno åt sig ett par medaljer. Målsättningen är som i Oslo, alltså fem. Petter Northug tror fyra. Jag hoppas sex. Min siffra baseras på att loppen går att sortera i tre kategorier: osannolika, rimliga och givna svenska medaljhopp. På herrsprinten och de fyra stafetterna förväntar jag mig fyra medaljer. Faller det väl ut har vi råd att stryka Charlotte Kallas minimala chanser i skiathlon och tremilen och se till de återstående fem loppen.

Johan Olsson kanske inte ens ställer upp i skiathlon, men han har också potential att vinna. Ida Ingemarsdotter kan lika gärna missa sprintfinalen som spurta förbi Anne Kyllönen och bli trea. Femmilen är oviss och Charlotte Kalla och Marcus Hellner har sina favoritsträckor i fristil.

Ja. Sex medaljer är realistiskt. Det är också väldigt starkt, historiskt sett. Går vi tillbaka i överskådlig framtid, jag valde att räkna VM 2011 och tjugo år bakåt, så har vi bara två gånger nått det antalet på ett VM:

1991 dominerade Torgny Mogren och Gunde Svan i Val di Fiemme.

2003 glänste Per Elofsson och Mathias Fredriksson i Val di Fiemme.

Vi ska se fram emot allt

I natt är jag så förväntansfull att lemmarna vibrerar. VM avgörs i tolv delar och jag tycker att vi svenskar ska se fram emot allihop.

Ett par snöflingor svävar i luften nu, säkerligen härjar virus i någon av byns halsar, kanske på en åkare, kanske på en ko. Jag oroar mig inte över något utan låter benen darra och fötterna ofrivilligt steppa.

De står trots allt på svensk guldmark.