Är karnevalen över nu?
FC Barcelona har förlorat matcher förr.
Men det var bra många år sedan de förlorade på samma håglösa, urvittrade sätt som de gjort den senaste veckan.
De var klart sämre än Milan i onsdags, de var klasser sämre än Real Madrid ikväll.
Är karnevalen över nu?
Det var i slutet av Pep Guardiolas första säsong som Barcelona-tränare som Sir Alex Ferguson målade upp bilden av de blårödas fotbollstivoli.
– Xavi och Iniesta får upp dig på karusellen och ser till att du blir snurrig.
Knappt fyra år senare är inte Camp Nou längre ett nöjesfält. Karusellen har stannat.
0-2 mot Milan. 1-3 mot Real Madrid.
Nednött och avtrubbad
Två förlorade stormatcher. Två enormt tunga kroppsslag mot allt som FC Barcelona trodde sig vara.
Då Pep Guardiola tackade för sig var klubbens handlingsväg tydlig.
Framåt i samma riktning, mer av detsamma. Från Guardiola till hans assistent, därefter från assistenten till assistentens assistent.
Och jo, nio månader senare finns fundamenten fortfarande kvar – men all spets är nednött och avtrubbad.
Långsamt har FC Barcelona förvandlats till det laget de tidigare felaktigt beskylldes för att vara, och på en enda vecka har världen upptäckt det.
Just nu är deras adelsmärken fullständigt innehållslösa.
De patenterade passningstrianglarna har blivit det där meningslösa alibirullandet i sidled som det aldrig tidigare var. Inga ytor öppnas upp, inga passningar går någonsin framåt. Ett skenbart bollinnehav som helt saknar värde.
Och det hyperaggressiva presspelet, det som förväntas innebära återerövring inom fyra sekunder efter bolltapp? Noll. Ingenting.
Visste vad de skulle göra
När Barcelona nu kör in i sina återvändsgränder så accepterar de det i stillhet, tillåter motståndarna att prickskjuta fram långa, raka omställningspassningar.
Och då är ju katalanerna förlorade.
Erbjuds Stephan El-Shaarawy och Kevin-Prince Boateng att ställa om mot Gerard Piqué och Carles Puyol så kommer de att åstadkomma skada.
Får Cristiano Ronaldo och Ángel Di María möjligheten att göra detsamma så kommer de att göra mål.
Real Madrid kom till Camp Nou och visste precis vad de skulle göra. Inget märkligt med det. Ända sedan José Mourinho gick in i den där 5-0-tromben med öppna ögon så har de vita återvänt lite mer luttrade för varje gång.
Den magnifike Cristiano Ronaldo, den pålitlige Xabi Alonso och den kolossale Raphaël Varane ska givetvis hissas och hyllas – men de har spelat i stort sett lika bra på Camp Nou förr och förlorat.
Det anmärkningsvärda med den här matchen var inte det Real Madrid gjorde utsökt, utan det Barcelona gjorde uselt.
På den senaste veckans stormatcher har katalanerna skrapat ihop ett enda meningslöst tröstmål, och knappt ens en vettig målchans därutöver.
Xavi trampar tomt, Cesc är direkt dålig, Iniesta hamnar i fel position och Messi blir därefter alldeles för inringat isolerad.
En sport med taskigt minne
Även världens bästa spelare kan göra sig enkla att försvara mot då de gör fel saker på fel sätt.
Barcelona kommer naturligtvis inte att bygga om sin spelmodell de närmaste veckorna, utan för dem handlar nu allting om att hitta tillbaka till de grundvärden som faktiskt betyder något.
Rätt över hela linjen måste de ställa in sig på att göra det obekväma, och det gäller både den vikarierande reservtränaren och den vakuumförpackade superstjärnan.
Tuffare laguttagningar utanför planen (peta Fàbregas, dra ner Iniesta), rejälare tag på den (mycket mer aggressiv presspel, långt fler självuppoffrande löpningar, klart högre risktagande i passningarna).
Allt som FC Barcelona byggt upp under 40 års tid blir givetvis inte ogiltigt bara för att de styrt rätt in i två sjunkbomber – men fotbollen är som bekant en sport med jäkligt taskigt minne.
Fjorton bucklor på fyra säsonger. Med rätta hyllades som världshistoriens kanske allra bästa fotbollslag.
Det var då det. Det var Pep det.
De närmaste två veckorna kommer ingenting ur det förflutna vara något värt.