Niva: I dag fick vi definitivt bevis på att de har haft rätt
Vilken sorts lag vinner egentligen SM-guld efter ett hemmakryss mot Åtvidaberg?
Ett gäng ovärdiga mästare?
Tvärtom.
Ett lag som till sist visade sig vara så bra att de inte ens behövde bry sig om några demoner.
Firandet pågick i nästan en timme innan slutsignalen väl gick. Det här var klappat, klart och inkasserat redan i paus.
Guldfrossa? Existerar ens någon guldfrossa?
Jodå, det gör det. Den finns för de som sätts under press. Den är i högsta grad verklig för de som tvingas börja tänka och tvivla.
Den 4 november 2012 slapp Elfsborg möta den.
Spökena gjorde inte sitt. Demonerna klarade inte av att ta sig in i matchen.
Lång gulddefilering
IF Elfsborg vann inte sitt sjätte SM-guld när Stefan Ishizaki stötte in ledningsmålet mot Åtvidaberg. De vann det i takt med att det blev uppenbart att Malmö FF kapitulerade uppe på Råsunda.
Hade rapporterna från Solna sett annorlunda ut hade den andra halvleken på Borås Arena också gjort det.
Nu blev den en lång gulddefilering, istället för en nervpärs. Elfsborg släppte in ett mål eftersom de hade råd att göra det, inte för att de började darra.
– Hade Malmö lett så hade vi gjort ett mål till, påstod Jörgen Lennartsson omedelbart efteråt, och det är ett påstående som aldrig behöver synas.
Elfsborg vann inte SM-guld 2012 genom att klara sig igenom ett mentalt kraftprov på den sista speldagen. De lyfte pokalen eftersom Sveriges mest välfungerande klubborganisation samlat ihop Sveriges bästa spelartrupp – välkomponerad, välbalanserad och välmeriterad.
På den gulsvarta sidan idag fanns fem spelare som redan vunnit SM-guld, ytterligare en som blivit dansk mästare. Där fanns sju spelare som varit utlandsproffs, varav tre spelat Premier League-fotboll. Och där fanns dessutom tre hungriga, äregiriga U21-landslagsmän.
Men okej, Elfsborg har haft seriens bästa trupp förut, utan att lyckas vinna Allsvenskan ändå.
För att komma till rätta med det tog de in en tränare som egentligen aldrig vunnit något av vikt tidigare.
Jörgen Lennartsson var inte någon självklar guldmakare på förhand. Sin position inom den svenska tränarhierarkin hade han erövrat genom sitt utvecklingsarbete snarare än några tunga titlar.
Frågetecknen är borta
Den här säsongen har inneburit en stor personlig utmaning för honom.
Hade han misslyckats – hade han inte lyckats vända sensommarsvackan – så hade hans rykte skadats ännu mer än spelarnas.
Nu slipper både han och vi andra tänka i de banorna. Lennartsson lyckades bevara i stort sett allt som varit bra med Magnus Haglunds lag, samtidigt som han gjorde grunderna lite grundligare och det enkla lite enklare.
Frågetecknen är borta nu. Jörgen Lennartsson är en guldtränare. Elfsborg kan vinna både på plast och på gräs, i solsken och blötregn. De kan fortfarande anfalla genom intrikata passningstrianglar, men även skapa målchanser genom en långlyftning mot David Elm.
Elfsborg gjorde ingen 24-karatsinsasts mot Åtvidaberg, men de behövde heller aldrig göra det. Vill man vara lite syrlig kan man skriva att Elfsborg inte gjorde någon 24-karatssäsong, men inte heller behövde göra det.
Deras grundnivå är så hög att de har haft råd med några formdykningar. Deras arbete har pågått så länge att det inte kastas ur kurs av några smällar.
Häcken, Malmö och AIK har väldigt mycket kvalitet i sina lag, men sammantaget sett är de inte alls lika färdigbyggda.
Tittar man på Elfsborg är det väldigt enkelt att dra en rak linje mellan 2005 och 2012. Då lockades Stefan Ishizaki till Borås med löften om ett rostfritt kylskåp. Nu stötte han in en yttersida och förlöste en hel stad.
I drygt sju år har folket runt IF Elfsborg varit helt övertygade om att de har arbetat på rätt sätt, både på och utanför planen.
Idag fick vi ett definitivt bevis på att de har haft rätt.