Sportjournalister, gå i Josefssons fotspår
Sportbladets Marcus Leifby: Vi behöver mycket mer grävande journalistik inom sportens värld
Efter att ha sett ”Uppdrag Granskning” de senaste veckorna behöver man inte ha speciellt höga blodvärden för att konstatera att sporten behöver en egen Janne Josefsson.
Inte en ny Janne Lorentzon.
Missförstå mig rätt.
Jag älskar Janne Lorentzon.
Han är – precis som Bosse, Arne, Jan Svanlund, Jane Björck och alla de andra på ”gamla” tv-sporten – en del av min uppväxt.
Jag skulle utan tveka låta Janne Lorentzon få pryda en fondvägg här hemma.
Hans röda kavaj borde hissas upp i taket någonstans i tv-huset.
Det fanns en tid då ”Sportspegeln” var allt vi hade, i princip.
Det är andra tider nu
20.30 var enda chansen att se Ayrton Senna bränna igenom en chikan, Lena Videkull fira ytterligare ett SM-tecken eller bara svepas med i ett sånt där typiskt lorentzonskt refererat från den internationella fotbollen.
Hade vi tur hade Mats Gren hängt ett för Grasshopper.
Men det var då.
Behovet av sammanfattande och refererande magasin, likt Sportspegeln, är inte lika stort i dag och satsningarna borde gå åt ett annat håll.
Som mot mer granskande journalistik.
”Uppdrag gransknings” kommungräv i Leksand var riktigt bra, Hasse Svens historia om blodvärdena inom längdskidåkningen på 90-talet skakade kanske inte om skidvärlden som utlovat, men det fick ändå konsekvenser.
En vanlig tes är att granskande och grävande journalistik är bra och viktigt – men ger dåligt med klirr i kassan.
Det kostar tid och pengar, det generar för lite läsning/tittning, det är icke-kommersiellt.
Med tanke på hur många rewrites och uppföljningar som gjordes på Svens reportage kanske det är läge att tänka om.
Nog fan klickades det.
Så varför grävs det inte mer inom sportjournalistiken?
Saknas det kompetens? Finns det inget intresse? Är det ingen som har mod?
Tänk att släppa ut en nyfiken och envis jävel i Idrotts-Sverige, eller rakt ut i vida sportvärlden.
FIFA och IOK styrs av typer, de har sina skumraskaffärer, det är sedan gammalt.
I KHL tvingas spelarna trycka i sig allt möjligt, har jag hört, det är order uppifrån och det finns säkert någon svensk som kan vittna om det.
Fotbollshuliganismen borde synas, så klart, men man kan lika gärna titta närmare på det övervåld polisen tar till på arenorna.
Följ pengarna
Sport är pengar, där det finns pengar finns det alltid skit att gräva fram och jag tror, på riktigt, att vi inte riktigt kan föreställa oss hur mycket.
Jag väntar ivrigt på att det skapas ett format i sport-tv (kan vara webb-tv också, förstås) som helt vigs åt den här typen av berättande journalistik.
En timme i veckan med längre reportage, dokument, granskningar och, när det är befogat, ett ”Debatt Sport”.
Kalla det vad ni vill, men nöj er inte med att bara rapportera att ”matchen slutade två... två”.
JA!
Precis som väntat var Viasat bara intresserad av OS, Paralympics gav de fan i, för det finns ju inga pengar att tjäna på handikapp-idrott. Därför kändes det bra att SVT i veckan berättade att de säkrat rättigheterna för 2014 och 2016. Bra public service är ta hand om, och intressera sig för, det som ingen annan tar ansvar för, eftersom det inte går att tjäna en massa pengar.
NEJ!
Carl Söderberg crosschecking i huvudet på Per Ledin måste vara årets fulaste påhopp i elitserien. Att han dessutom står och försvarar sitt tilltag i intervjuerna efter matchen är så korkat att ismaskinerna stannar. Att inte visa någon som helst ånger borde innebära att straffet blir tuffare. Söderberg borde inte stängas av – han borde få spela en säsong i IK Pantern.
TILL SIST...
Matte Nyström-special: ”Bulgarerna fick frispark. Målvakten Illgner och den tyska muren förvandlades till statyer. Statyer som Stoichov med otäck precision överlistade. 1-1.”