Wennman: Chelseas fans önskade sig ett blått nytt år, inte blott ett nytt år...
LONDON. Där stod de i sina knäppta rockar med kragarna uppfällda och smög som två buttra detek-tiver i varsitt gathörn.
Plötsligt hoppade de bredbenta fram ur skuggorna, slet upp rockarna så knapparna flög och visade allt de hade.
Stamford Bridge...är det här blottarna byter om?
Vi som såg spektaklet drog efter andan och sa...nej, men oj då, det var rackarns, ska det se ut så här, detta är verkligen stort...och så skrattade vi
hela kvällen.
Chelsea–Aston Villa 3–3, kryss på kupongen, två straffar, sex mål, nio gula kort.
Blottarfotboll. Vidöppet. Fängslande dramatik och kriminella misstag.
De två buttra herrarna, Carlo Ancelotti och Gerard Houllier, hade en del att svara för inför klubbarnas supporters, och de fick båda en söndag som pendlade mellan himmel och helvete.
Först:
Houllier, som jag personligen aldrig sett storheten i, dukade under för fans- och mediapower och tog sina gamla, erfarna spelare till nåder igen. Han fick bita i ett väldigt surt äpple, men den i onåd varande Richard Dunne, till exempel, var lysande och Stilian Petrov gjorde ett bra jobb på mitten. Houllier var på väg mot en jätteskräll vid ledning 2–1 och sex minuter kvar, sen stod det plötsligt 3–2 till Chelsea fem minuter senare – varpå Ciaran Clarke kvitterade på stopptid. Vilken resa.
Sen:
Ancelotti, som jag fortfarande tror har spelarnas fulla förtroende, var med raska steg på väg in i Roman Abramovichs förhörsrum (det hänger tortyrredskap på väggen där). Sen öppnade han rocken, tog ut Paolo Ferreira, visade alla sina kort och var på väg mot en nästan bragdbetonad seger när kapten John Terry sköt 3–2. Och så slutade det ändå med två torskade poäng gentemot de andra topplagen.
Tappat självförtroendet
Det var intressant att se hur nästan hela Chelsea flög i armarna på Ancelotti efter det där 3–2-målet. Det har vi ju sett i klubbar förr – utan att det varit mer än spel för galleriet – men i det här fallet tror jag inte att det är förhållandet mellan spelarna och Ancelotti som är problemet.
Det måste ligga nån annanstans. Kanske Abramovichs sätt att lägga sig i rent fotbollsmässiga angelägenheter? Kanske det torra faktum att truppen är för tunn och sliten efter försäljningarna av såna som Ballack, Deco och Carvalho?
Eller kanske, som tränar-Ancelotti själv tror, att det blev en reaktion när det ”oslagbara” Chelsea började förlora poäng efter den kanonfina starten:
– Vi har tappat allt självförtroende och slår bort pass som vi aldrig missar annars, säger han.
Det finns goda tecken: Frank Lampard är den senaste av 2010 års misslyckade VM-stjärnor som vaknat till liv. Unge Jeffrey Bruma kommer att bli en tillgång, trots att han såg lite valpig ut när Emile Heskey nickade in 1–2.
CL-platsen kan segla iväg
Det finns dåliga också: Didier Drogba verkar mer än nånsin springa omkring i sin egen värld och Nicolas Anelka har inte gjort en godkänd match på länge. Ferreira är inte bra, inte Ramires, Kalou eller Malouda (hade sina moment, dock) heller. Chelsea får se upp nu så inte den där Champions League-platsen seglar i väg i fjärran. Och Ancelotti får se upp så inte Abramovich åker i väg i nån av sina miljard-kryssare och letar upp en ny manager att hunsa.
Jag såg Chelsea och Aston Villa spela 4–4 på annandagen 2007, det var minnesvärt. Den gången hade självaste José Mourinho ersatts av Avram Grant. Ingen går alltså säker, och Ancelotti måste snarast täta till försvaret och sluta blotta sig så förskräckligt.
Det var ju ett blått nytt år fansen ville ha, inte blott ett nytt år?