Wennman: City räddade spänningen – och vi får ett aptitretande derbykrig
MANCHESTER. Det blir ingen drömfinal. Men en drömsemi får duga.
Manchester City–Manchester United på ett fullproppat Wembley den 16 april...en hetare biljett får du leta länge efter.
Dagen efter, i den andra semin: Bolton–Stoke.
Blir något billigare på svarta börsen.
Man kan nog säga att Man City räddade spänningen i FA-cupen genom 1–0-segern mot Reading. Åtminstone om vi utgår från den neutrale fotbollsälskaren.
Föreställ er bara att Reading tagit sig vidare till Wembley tillsammans med Bolton och Stoke. Det hade blivit svårt att hetsa upp sig, om Johan Elmander ursäktar. Och manégen hade legat krattad och klar för Man United.
Feststämning på läktaren
Nu får vi ett aptitretande derbykrig mellan de röda och de blå, vi får Rooney mot Tevez, Mancini mot Sir Alex, mesta FA-cupmästarna mot den högljudde grannen som inte varit så här långt framme på 30 år.
Jag dreglar.
Utgången i den fighten är inte given. Ingenting är nämligen nånsin givet när det handlar om Manchester City.
Det var så typiskt på Eastlands i går:
Publiken var på festhumör. Solen sken, himlen var klarblå. Ett magnifikt tifo med bokstäverna ”RISING” formades på ena långsidan. Den blå månen steg på storbildsskärmen. Fansen körde Lech Poznan-varianten och hoppade med armarna om varandra, med ryggen mot planen. Gammal som ung. Hemmauppställningen var stark. På andra sidan en motståndare från en lägre division. Wembley i praktiken bokat och klart. PARTYTIIIIIME!
Och så kom en första halvlek som segade sig fram i lustempo. Med ett City som på Mancini-vis höll backlinjen för lågt, vilket fick den vanliga följdverkningen att det blev sju mil mellan lagdelarna. Där var en långsam, trög, felpassande Vieira, tre knattar framåt (Tevez, Silva och Wright-Phillips) som förlorade allt i luften och missade de chanser som de själva grävde fram efter smått deperata, individuella attacker. Och där var ett City som såg väldigt morgontrött ut efter att ha kommit hem från matchen i Kiev först 05.00 i fredags morse.
Gick över till ett 4–2–4
Så feststämningen kom av sig.
Det blev tystare, kallare, tråkigare, mörkare på himlen. Det var tydligen nån som dunkade i väggen och bad den högljudde grannen skruva ner musiken.
Det utdömda Reading, som ändå slog ut Everton i förra omgången, höll sin disciplinerade 4–4–2-plan. Alex McCarthy var absolut formidabel i målet. Bryn Gunnarsson stark i mittförsvaret. Mikele Leigertwood en biff på mitten. Anfallsparet Shane Long och Noel Hunt aldrig ofarliga.
Det dröjde till minut 74 innan backen Micah Richards, Citys kanske bäste spelare de senaste veckorna, nickade in segermålet. Då hade Mancini i offensiv panik tagit ut Vieira, bytt in Balotelli och gått över till ett okonventionellt 4–2–4 fem minuter tidigare.
Då steg den blå månen mot skyn igen, då återupptogs dansen, då fick vi ett nytt party. Och då sjöng fansen raderna ur klubbsångens sista vers:
”Blue Moon, now I’m no longer alone
Without a dream in my heart
Without a love of my own.”
De tänker ta med sig den sången till Wembley. Det kan bli mäktigt.