Wennman: Topplagen verkar fått höjdskräck
LONDON. Det kan hända när du sitter på en fotbollsläktare – särskilt om du är så nära planen som på Stamford Bridge – att du mer än nånsin känner lukten av svett, av ångest, av drama, av panik.
Under Chelsea–Everton, 3–3, borde vi alla i publiken fått en påse med deodorant, lugnande tabletter och nya underkläder.
Det var en match av den typen.
Det kunde i och för sig varit värre, du kunde suttit på första bänkraden på Old Trafford och fått en salivsprutande Sir Alex Ferguson i nyllet efter Uniteds 0–1 mot Aston Villa. Du hade önskat dig en påse med badlakan, gummidräkt och cyklopöga. Fjärdedomaren, som hade fräckheten att endast lägga till tre minuter, vet vad jag talar om.
Men nu var vi alltså i västra London för att se det orubbliga hemmalaget Chelsea sätta ner foten efter tre matcher utan seger (och sju insläppta mål) på sistone. Och vi fick ett kryss på kupongen och tre insläppta till.
Vi gick alla hem på darriga ben efteråt, grubblande på varför Premier League plötsligt förvandlats till det där psykoneurotiska institutet för ”mycket, MYCKET nervösa människor” i Mel Brooks-filmen Det Våras För Galningarna.
Är det High Anxiety, höjdskräck, det handlar om?
Är det ingen som vågar ta tag i det här?
l När Chelsea har chansen att rycka i toppen är det nån som säger: nä, nu räcker det, det här är högt nog.
l När Manchester United kan ta sig upp på samma nivå är det nån som trycker på en hissknapp och säger: stopp, jag vägrar åka upp till takvåningen.
l När Chelseas och Uniteds fans tror att deras lag kopplat greppet om ligan påminner de om den där snubben i Brooks-filmen som säger: I’ve got it, I’ve got it...no, I ain’t got it.
Ett sevärt, märkligt drama
Chelseas supportrar vred sig alltså i nervösa besvär på The Bridge när de såg sitt lag göra en bättre match än på länge (det fanns tre sekvenser på tio–femton minuter där Chelseas spelade OERHÖRD fotboll) – och ändå bara få en poäng mot Everton. Ett uppkäftigt, fysiskt starkt Everton som plötsligt spelade med en beslutsamhet vi inte sett tidigare under säsongen. Bra backlinje, starka insatser på mitten av Fellaini, Rodwell och Biljaletdinov, en livsfarlig Saha...men ändå: Everton. Hemma.
Det blev ett sevärt, märkligt drama som fick mig att motsägelsefullt klia mig i skallen.
Chelsea spelade stundtals lysande, såg suget ut, skapade chanser, breddade spelet bättre än på länge (Ivanovic väldigt offensiv), tryckte på med hög press (Carvalho gick upp smart ett par gånger) och släppte loss chefskirurgen Drogba (två mål) och Anelka (assistenten) med skalpellerna. Drogba är i sån målform nu att det är löjligt.
Everton jobbade för poängen
Everton gjorde, om vi ska hårdvinkla, tre mål på en chans. Saha (tänk om han sluppit alla skador
under sin karriär!) var inblandad i två av dem. Men hans första rubriceras som självmål av Chelsea-Cech och hans andra kom sen Drogba nickat bollen i ryggen på honom. Även Evertons tredje (inhopparen Yakubus 2–2 efter 45+5) bar Fummelberg-stämpel i ett sovande hemmaförsvar. Genomgående tema: fasta situationer. Manager Ancelotti har ett problem att ta tag i där, även om jag anar viss arrogans och slöhet i Chelseas försvarsjobb. Det är ju samma lag som det var fullständigt omöjligt att göra mål på tidigare?
Slutintrycket: Chelsea var bättre, men får skylla sig självt. Everton, med sin attityd, förtjänade att få nånting med sig hem.
Nå, efter den halvgalna målfesten slog vi på tv:n och väntade oss se Manchester United slå Aston Villa och gå ikapp Chelsea i tabelltoppen. Men det här var inte en dag som andra. När Agbonlahor nickat in 1–0 för Villa (han gör ALLTID mål mot United) satt vi under hela andra halvlek och väntade på mästarnas signum: en kvittering så småningom, kanske ett sent segermål, kanske på stopptid, kanske efter ett diskutabelt domslut.
Men det kom aldrig nåt sånt. Sir Alex var galen när det bara blev tre minuters stopptid – jag kan förstå honom där – men United hade väl ändå haft 90 ordinarie minuter på sig att göra mål dessförinnan?
En lördag som såg Manchester City spela 3–3 i Bolton (åttonde oavgjorda på nio ligamatcher, två mål av Tevez, galen utvisning på Bellamy) och Tottenham sensationellt falla med 1–0 hemma mot Wolves undrar man om det verkligen finns nåt av utmanarlagen som vill kliva upp och ta kommandot över den där fjärdeplatsen i serien?
Jo, Villa vill.
Om man slår Man United borta i ligan för första gången på 26 år lider man inte av höjdskräck. Det är möjligt att det våras för Villa nu.