”En fantastiskt match som aldrig verkade ta slut”
LINKÖPING. Vissa ville mer än andra.
Christian Söderström ville definitivt mer än andra.
I den klassiska evighetsmatchen i natt visade han att det fortfarande kan inträffa att David slår Goliath.
Det var Söderström som slog den avgörande passen som gjorde att den tredje längsta slutspelsmatchen någonsin i slutspelets historia kunde avgöras efter fem perioder plus två minuter och en sekund.
En lätt vinklad pass till Koskenkorva som sköt ett skott upp i nättaket och det var en närmast surrealistisk känsla när Linköpings olyckliga olycka till målvakt Mika Noronen förflyttade sig slow motionaktigt i sidled.
Man kunde ta på tiden.
Man kunde känna fysiskt att den gled Linköping ur händerna.
Noronen hade varit dålig hela matchen, trots bara två insläppta mål. Han var en klassisk puckmotare, för rädd för att våga hålla puckar, släppte i stället returer på nästan samtliga 26 skott.
Kimmo Koskenkorva sköt vårdat i nättaket och det var verkligen sudden death.
Slut på säsongen för Linköping, början på en verkligt stark dröm hos Skellefteå.
Hur länge sen är det ni spelade semifinal, frågade jag klubbdirektören Per-Anders Israelsson.
–Ja, du, det är nog en fråga för historiker, svarade han.
Jag svarar att det måste varit på Hårde Hardys tid. På Krobbes tid. På David och Goliaths tid.
Jag gick vidare in i omklädningsrummet och hittade Christian Söderström. Han sparkades från Färjestad till årets säsong. Har gjort stor succé i Skellefteå och var strålande alla de 28 minuter och 18 sekunder han spelade i går.
–Färjestad i semi. Hur ska ni slå dom, frågade jag.
–Genom att jobba ner dom precis som vi gjorde med Linköping.
–Går det?
–Det går, vi har spelat bättre mot dom än mot Linköping under serien. Det går.
–Sugen?
–Ja, nåt så djävulskt.
Om jag säger att hela Skellefteå är nåt så djävulskt sugna på att slå Färjestad är det naturligtvis en sanning som är en underdrift.
Alla vet att såna här chanser får man nästan aldrig. Skellefteå har inte haft den på 31 år.
Lillebror var bättre
Att slå ett av de stora, starka, rika lagen från syd i en kvartsfinal är stort bara det.
Att få chansen att slå ut ett till i semi är ännu större.
Det är extra stort eftersom Skellefteå var med i den kraftmätning som vi i media lanserade med ord som Fattiga mot Rika och Nord mot Syd.
Jag trodde mest på Luleå. Jag trodde de skulle vara det bästa laget från norr och att de skulle slå ut Frölunda. Det höll inte. Luleå vek ner sig medan det totalt nederlagstippade Skellefteå visade sig vara de starkaste. Lillebror var bättre än storebror och det som kallas den gulsvarta faran i Norrbotten visade i går kväll att det var en riktig beskrivning.
Nu får hela Sverige se upp för Skellefteå AIK – laget håller sakta på att ta över och etablera sig som ett av svensk hockeys stora.
Det är ju nästan som på Hårde Hardys tid. På David och Goliaths tid. David och Goliath tog SM-guld 1978. Det kan hända igen.
Staden har längtat i 31 år och de är sugna nåt så djävulskt.
Det var ganska självklart att det var Koskenkorva och Söderström som fick avgöra.
De var lagets bästa spelare tillsammans med den fullständigt magiske målvakten Nicklas Dahlberg som spelade felfritt hela matchen. Jag har inte sett en så lugn och stabil målvakt sen jag såg... Jonas Gustavsson i Färjestad senast.
Dahlberg har etablerat sig i år som en ledande svensk målvakt och när publik och medspelare darrade och när motståndarna var så förvirrade att till slut knappast vågade skjuta stod Dahlberg så där retfullt lugnt kvar och bara vinklade ut puckarna mot hörnen.
Linköping sålde sin själ
Så fullständigt utan nerver att han skulle kallats psykopat om han hade den läggningen.
Nu vara han bara en enkel målvakt och för en målvakt är det naturligtvis en fördel att inte vara helt normal.
För Linköping blev den här säsongen en dyrköpt erfarenhet. Man sålde ut sin själ och sin kompetens – och man sålde sannolikt ett SM-guld – när man hyrde ut Tony Mårtensson och Mattias Weinhandl till ryska klubbar. Ersättarna Hlavac och Hlinka var för ojämna för att kunna kompensera bortfallet av kompetens.
– Dom kommer att visa hur bra de är i slutspelet, har folk sagt hela året.
Det gjorde de inte. Likt två Mållgan försvann de när de som bäst behövdes.
En historisk match
Linköpings oförmåga att hitta en given och stark förstamålvakt blev den andra bittra erfarenheten för LHC.
Utan en toppmålvakt vinner man aldrig SM-guld.
Hur kommer det att gå mellan Skellefteå och Färjestad?
Är Skellefteå helt slutkörda nu?
Knappast. En sån här seger stärker moralen och två dagars vila brukar räcka för det konstiga släkte som kallas hockeyspelare med grundträning. Dimitrakos kan komma tillbaka först i en final. Glöm honom nu.
Kan de rubba Färjestad?
Så klart att de kan. Skellefteå är ett lag. L-A-G. Taktiskt disciplinerade vet de hur de försvarar sig. Långa stunder
i går gick de inte ens till anfall. Ändå vann de.
Det kan gå en gång till mot Färjestad.
Det kan definitivt gå en gång till.
Men ändå: mitt tips blir 4–3 till Färjestad. Goliath vinner nästan alltid. Och Färjestad är en ännu starkare lagmaskin än Skellefteå. Men då ska ni veta att det tipset kommer från en som tippade att Skellefteå skulle komma näst sist i årets elitserie ...
Den tredje längsta slutspelsmatchen är slut och bortalaget vann. En historisk match.
Den längsta matchen i slutspelssammanhang spelades mellan Leksand och Färjestad 1997. Jag var där. Det var overkligt det också.
Slut vid midnatt.
Efter fem perioder och 19 minuter vann Leksand.
Jag minns att det droppade från det pissgula cellstoftaket.