STÄMPLAD
Erik Niva berättar historien Nicklas Bendtner
Hans egna lagkamrater säger att han vägrar att inordna sig i hierarkier.
Nicklas Bendtner håller med.
Han har alltid sett sig själv ensam på den allra högsta toppen, med den starkaste kikaren riktad ännu längre uppåt.
På Nicklas Bendtners andra a-landslagssamling fick han vara med de stora grabbarna och spela gris.
Thomas Gravesen var med i cirkeln. Stig Tøfting också. Thomas Sørensen.
Alla stenhårda vinnare som spelat i tre eller fyra stora mästerskap var.
Nu studsade bollen i marken.
Reglerna innebar att den som gjort misstaget skulle göra fem armhävningar.
Alla de andra tittade på den yngste killen i ringen.
Nicklas Bendtner tittade rakt fram.
Han tyckte inte att det var hans fel att bollen gick i backen.
Sekunderna gick, och till slut röt
Thomas Gravesen ifrån:
– Varför tror du att du står över reglerna här? Nu tar du dina armhävningar.
Nicklas Bendtner var bara en 18-årig spoling – han satt på bio och såg ”Miami Vice” då Morten Olsen ringde – men hans rykte hade hunnit före honom till landslaget.
Efter att ha blivit utbytt i en U21-match mot Holland några månader tidigare fräste han ilsket då journalisterna bad om hans syn på sin ersättare, Morten ”Duncan” Rasmussen.
– Skulle laget bli bättre med honom än med mig? Knappast. Han står ju bara där uppe, utan att göra något.
Nu vägrade Nicklas Bendtner att vika ner vare sig blicken eller kroppen.
Efter en väldigt kort evighet krökte i stället Thomas Sørensen ihop sig och gjorde fem armhävningar.
När Martin Jørgensen tidigare i veckan gick ut offentligt med sin åsikt om att Nicklas Bendtner ”har svårt att inordna sig i hierarkier” var det många danska landslagsspelare som nickade instämmande.
En av dem hette Nicklas Bendtner.
– För mig kommer det aldrig att finnas några hierarkier, någonstans. Så det kan jag väl hålla med om.
Den bittra fejden mellan honom och Emmanuel Adebayor började när togolesen krävde att han skulle ta av sig sina gymnastikskor i Arsenals omklädningsrum.
– Jag sa: ”Nicklas, kanske jag är bättre än dig, kanske du är bättre än mig – men du måste respektera reglerna. Du måste också göra det som Gallas, van Persie och Fàbregas gör”.
Men Bendtner behöll skorna på, och ingen med insyn i Arsenals omklädningsrum var särskilt förvånad.
Redan när han flyttade till England skrev de danska tidningarna om hur jättetalangen var ”struttende af selvtillid”.
När Tipsbladet publicerade det första längre reportaget om honom så inledde de artikeln med ett citat av den franske författaren Gustave Flaubert:
– För att ha talang måste man vara övertygad om att man har den.
Det var Nicklas Bendtner.
Han var en 17-årig lärling på den tiden, men uppförde sig inte som en sådan.
– Om jag vet att jag borde haft bollen i fritt läge på träning så kvittar det om det är Thierry Henry eller Bergkamp eller någon annan. Då är det naturligt för mig att säga att jag borde haft bollen, och att det där är för dåligt. Sådan är jag bara.
Du har ett stort ego?
– Ja.
När Nicklas Bendtner får frågor om varifrån han fått sitt självförtroende kan han inte riktigt svara.
– Det har alltid funnits där.
Redan som fyraåring var han övertygad om att det var fotbollsspelare han skulle bli, och han säger själv att han inte haft några andra mål i livet sedan dess.
Han fuskade visserligen i en del andra sporter – flera distriktsrekord i löpning och simning – men det var mest för att testa sig själv.
– När jag hoppade simhopp från 10-metersavsatsen så sa jag alltid till mig själv, att om jag kan göra en volt, varför inte göra två? Och kan jag göra två, varför inte göra tre?
När han var 10 år gammal bytte han klubb, och började pendla på egen hand från hemmet nära Kastrups flygplats till KB:s träningar på andra sidan Köpenhamn.
När han var 16 flyttade han till London.
– Det var lite tufft, men enbart mitt eget beslut. Jag visste att jag var tvungen att flytta om jag skulle bli världens bästa fotbollsspelare.
Länge snackade Nicklas Bendtner bättre än han utvecklades.
Han såg sig själv som beslutsam och målinriktad, men var i själva verket lite lat och valpig.
– Mina tränare tjatade alltid om betydelsen av extraträning. De gav mig uppgifter att jobba med. Första veckan gjorde jag det bra. Andra veckan blev det mindre, för att sedan stanna av helt.
Efter en osedvanligt blek landslagssamling tvingades Morten Olsen ta i på skarpen, förklara att träningsinsatserna helt enkelt inte dög.
Det var ett vägskäl – och för en gångs skull erkände Bendtner att han haft fel.
– Han sa att om jag inte ändrade mig så kunde jag inte förvänta mig att bli uttagen igen. Jag tog honom på allvar, visade en annan attityd och en annan Nicklas Bendtner därefter.
Nicklas Bendtner är fortfarande bara 21, men pratar som en betydligt äldre man.
– Som ung är det lätt att man ser andras fel och skyller på dem när något gått galet. Men när man blivit lite mer mogen ser man sig själv i ett annat ljus, accepterar fler av sina egna fel och tar mer ansvar. Är det jag som ska hängas som syndabock efter ett dåligt resultat, ja, då kan jag ta på mig det.
En spelare bland andra, alltså?
Knappast.
En del nya insikter må ha mognat fram, men Nicklas Bendtner förblir de egna vägarnas och de rappa replikernas yngling.
Genomgången av de senaste årens engelska intervjuer avtäcker en hel svit av självsäkra one-liners.
En journalist undrade:
– Har någon någonsin imponerat på dig?
– Det är en väldigt bra fråga.
En annan frågade:
– Har du några svagheter?
– Nej.
En tredje kom med någon kommentar om de där rosa fotbollsskorna han hade på sig.
– Jag är trygg i att jag är tillräckligt bra för att själv välja färg på skorna.
Så sent som i augusti i år skrev Jacob Staehelin – sportchef på danska BT – en text med rubriken ”Bendtners opgør”.
Den handlade om Bendtners uppgörelse med den Jantelag som ju från första början är ett danskt påfund, om hans sätt att göra en poäng av att inte bry sig om vad andra tycker.
Han har alltid mött alla kontroverser och alla skriverier med en axelryckning – med ett undantag.
Efter att Arsenal förlorat Champions League-semin mot Man United i våras gick den unge dansken på krogen.
Han kom ut med byxorna nere, i bokstavlig bemärkelse.
– Det är inga vackra fotografier. Det ser ut som att jag är galet full, men det är inte verkligheten.
Själv menar han att han blivit fångad i en fälla.
– Givetvis vacklar jag aldrig omkring med byxorna nere vid knäna. Det var en set-up, något föravtalat griseri. Så fort jag kom ut på gatan var det en som rev byxorna av mig, och så stod 10–15 fotografer beredda med kamerorna.
Gång på gång har sedan Bendtner upprepat sitt budskap.
Han har inget emot att sticka ut knäskålarna – han njuter snarare av det – men han vill göra det på sina egna villkor.
– Det är synd att folk får fel uppfattning av mig på grund av en bluff. Normalt sett flinar jag bara om pressen skriver något om att jag har rosa skor på mig – det är en del av gamet – men det här var långt över gränsen.
När Bendtner för första gången efter barturbulensen skulle möta vanligt danskt folk fanns det de som var osäkra på hur han skulle tas emot.
Han var hemma på mammas gata – på den lilla idrottsplatsen i Tårnby där han börjat spela fotboll – för att träffa barnen som gick i fotbollsskola där.
Hur skulle de reagera på den där
kaxige busen som gick på krogen med
byxorna nere och spelade fotboll i rosa skor?
Bli rädda? Bli arga?
– Jo, en liten flicka sa att hon var sur på mig, erkände Bendtner.
Vadårå?
– Hon hade läst om att jag spelade fotboll i rosa skor. Så hon undrade varför jag hade vanliga, tråkiga svarta skor på mig nu.