Det kan inte bara handla om tur
MANCHESTER. Efter ett par Champions League-dagar med förluster för både Liverpool och Milan kan det vara skönt att veta:
Allting annat rullar på som det ska.
Ryan Giggs sköt sitt 150:e mål framför de trognaste fansen på Stretford End och United vände naturligtvis till seger.
Bajsar björnar i skogen?
Giggs, 36 i november, hade tur som fick ändrad färdriktning på sin frispark i Wolfsburgs mur, men sett i ett större perspektiv:
Det kan inte bara vara flyt, tillfälligheter och domartabbar som gör att Manchester United år ut och år in krånglar sig ur svåra lägen och svåra matchbilder och till slut bryter ner svåra motståndare.
Det måste vara en magnifik vinnarmentalitet, kommen djupt inifrån klubben, som gör att det till slut ordnar sig. Gång på gång.
United har inte förlorat en CL-match på hemmaplan sen februari 2005 (Milan).
När tyska mästarna Wolfsburg tog ledningen med 1–0 efter 55 minuter, delikat nick av den förträfflige Edin Dzeko, trodde vi att United befann sig i tjyvläge, till och med nere i brygga.
Wolfsburg öppnade starkt
Wolfsburg såg väl sammansatt ut, tyskarna hade kommit med en väl fungerande plan. De hade öppnat starkt, sen blivit förvirrade av ett briljant, tidigt inhopp av Dimitar Berbatov (Michael Owen ut med ljumskproblem efter 19 minuter) – men de hade tagit tillbaka förlorad mark och alltså gjort mål på Old Trafford.
Men så sköt gamle Giggs 1–1 bara fyra minuter senare – och i 78:e slog Michael Carrick till med segermålet, 2–1.
Sir Alex Ferguson flög som vanligt upp från sin tränarbänk och jublade med armarna i vädret. Han är som en sån där groda i 5-kampen på Gröna Lund, man försöker slå ner honom i ett hål med ett klappträ, men han dyker ändå upp flinande strax intill. Han vinner alltid.
4–4 i inhemska spelare
Jag antar att det är de här två lagen som kommer att gå vidare från grupp B, och mötet hade aviserats i media som en kittlande duell mellan ”The Champions of England and The Champions of Germany”, och det var ju rätt i sak.
Men det var fyra engelsmän i Uniteds startelva (Ferdinand, Carrick, Rooney och Owen) och fyra tyskar i Wolfsburgs (Schäfer, Madlung, Riether och Gentner), 4–4 alltså, och kunde lika gärna ha rubricerats som ”The Story of European Football”.
Trots det kunde jag ana nån slags tysk stolthet (hoppas jag inte låter för fördomsfull här, det är menat som en fotbollskomplimang) när Wolfsburg vid ställningen 1–1 och tjugo minuter kvar gjorde ett offensivt byte. Ut med Hasebe, in med teknikern Ziani.
Det gick åt h-e, men avslöjade samtidigt tränaren Armin Vehs intentioner: han var inte nöjd med oavgjort. Mot United borta. Jag gillade den inställningen.
Fletcher imponerade igen
Sir Alex svarade å andra sidan med ett genidrag när han blev trött på att Wolfsburgs lysande vänsterback Marcel Schäfer fick så skamlöst stora, offensiva ytor att operera på. Han plockade ut högerbreddaren Valencia och kastade in Darren Fletcher, som givetvis ”dödade” den kanten omedelbart.
I veckan påstod Sir Alex att just Fletcher var det första namn han satte upp på laguppställningen numera. Varpå han förstås satte honom på bänken i går och istället använde Carrick och Anderson på mitten.
Du vet aldrig var du har en groda på Grönan.