Jag såg skrällen komma – och satsade en slant
Wennman: Chelsea var på rehab i Blunderland
LONDON. Sunderland reste till bortamatchen som är alla otäcka mardrömmars svärmor – och hamnade plötsligt i Wonderland.
Chelsea var inte hemma. Chelsea hade checkat in på rehab, nånstans på vischan i Blunderland.
Det kan sägas vara den största skrällen i europeisk toppfotboll i höst: Chelsea–Sunderland 0–3.
Men var det det, egentligen?
Jag vet att Chelsea krossade Sunderland med 7–0 förra säsongen. Jag vet att de blå inte hade släppt in ett endaste ligamål på Stamford Bridge sen i våras. Jag vet att försvaret hade hållt tätt i nio raka matcher sen Aston Villas John Carew hittade rätt senast (och då vann Chelsea med 7–1). Och jag vet att Sunderland alldeles nyligen krossades av grannen Newcastle med 5–1.
Ändå satte jag morskt en slant på seger för Sunderland, till femton gånger pengarna, i går. Kalla mig galen, men jag gjorde det först efter att ha sett den fyrbackslinje Chelsea ställde upp med.
Ingen Terry, ingen Alex. Ett icke samspelt mittbackspar bestående av Ivanovic och Ferreira, båda bättre som högerbackar. Och: ingen Essien som skottsäker väst på mitten, ingen uppsamlare och pådrivare som Lampard.
Ni tror jag kommer med efterhandskonstruktioner, but I could see it coming.
Somliga hävdar kanske att Chelseas bleka insats i går har med den mystiska sparkningen av andretränaren Ray Wilkins att göra. Det är ju en märklig tillfällighet att Blå Tåget spårar ur för första gången på evigheter precis när den affären dykt upp. Men med tanke på hur matchbilden faktiskt såg ut på The Bridge bör vi nog tona ner de misstankarna.
En perfekt match, Sunderland
Vi såg ju själva, med egna ögon, att Chelseas försvar (och mittfältet, för den delen) inte klarade av motståndet. Vi såg backlinjen slitas i stycken av ett smart, snabbt omställande Sunderland. Vi fattade att Steve Bruce såg en chans med två anfallare när han fattade Chelseas skadeläge – trots att målkungen Darren Bent saknades – och tog hela armen när han bjöds ett lillfinger.
Så, mitt i all den besvikelse som Chelseafansen känner efter en missad chans att rycka rejält i toppen: Jag tycker vi hyllar Sunderland. Reservationslöst. De kan aldrig nånsin ha gjort en mer perfekt match i Premier League. ALLA elva på planen var bra, hela tiden.
Hade det inte varit för svaga förstatouchar och dåliga nerver i början hade det stått 0–3 eller 0–4 redan i halvtid.
Petr Cech räddade Chelsea med några makalösa räddningar före paus. Ivanovic och Ferreira hade noll koll på The Black Cats anfallare Gyan och Welbeck. De befann sig verkligen i Blunderland, precis som världsbacken Ashley Cole.
Mittfältet vanns av Sunderlands stenhårde Cattermole, den unge Henderson och en Richardson som jag aldrig sett bättre, och backlinjen Onuoha-Turner-Bramble-Bardsley såg ut som en miljard pund. De tog hand om allt som Drogba, Anelka och kompani kastade mot dem, vilket i och för sig inte var mycket. Gordon i Sunderlands mål hade en rätt tacksam kväll, och statistiken säger en del: Sunderland vann målchanserna med 18–10, skotten på mål med 9–3!
Tabellen ser förbannat kul ut
Högerbacken Nedum Onuoha får tävla mot Johan Elmander om Helgens Mål efter solonumret som gav Sunderland 1–0. Men 2–0 var inte mycket sämre – det var Barcelona-klass på passningsspelet innan Asamoah Gyan avslutade och förolämpade ett helt vilset hemmaförsvar.
Jag hade möjligen en poäng när jag i lördagstidningen påpekade att Chelsea är skadekänsligt. Det kanske funkar utan en Lampard och en Essien, men om två mittbackar som Terry och Alex samtidigt tar in på rehab, skaderehabilitering, får mästarna problem.
Vi har inte sett slutet på den här historien än, Arsenal närmade sig i går efter en stark bortaseger (2–1) mot ett hysteriskt fightande Everton, och Manchester Uniteds kryss mot Aston Villa växte plötsligt i betydelse. Där bakom lurar fortfarande Manchester City.
Chelsea må ursäkta, men Premier League-tabellen ser förbannat kul ut nu.