Flinck: Ett lätt val

Johan Flinck

Förbundet hävdade för två veckor sedan att de fortfarande hade 10–20 namn på listan.

9 (eller 19) av dem var i så fall rena statister.

Michael Apelgren borde/ska/måste ha varit nummer ett hela tiden.

Det ligger i journalistens uppdrag och natur att vara kritisk, ifrågasättande och skeptisk.

Men när det kommer till Glenn Solbergs ersättare vet ni redan vad jag tycker. När norrmannen brådstörtat hoppade av som förbundskapten för lite mer än tre veckor sedan var jag tydlig med vem jag ville se ta över: Michael Apelgren i en konstellation med Patrik Fahlgren, med Oscar Carlén som alternativ.

Landslagschef Hanna Fogelström sa samma dag att de hade en lista på 10–20 namn och när jag frågade Marcus Ahlm – som ingick i den trio från förbundet (ihop med Fogelström och den anonyme Stefan Karlsson, Tyresö) som skulle plocka fram en ny förbundskapten för styrelsen att klubba igenom – en vecka senare hävdade han att de fortfarande hade 10–20 kandidater.

Det är klart att det har varit viktigt för förbundet att visa att de gjorde ett grundligt arbete och ”vände på alla stenar”. Men det har nog också varit ett spel för gallerierna för Apelgren borde ha varit nummer ett hela tiden. Eller det måste han ha varit.

helskärm

Omtyckt av spelarna

För Apelgren är Sveriges hetaste handbollstränare för tillfället, inte minst i en internationell kontext där han hyllats för hur han på mindre än två månader implementerat sina idéer i Pick Szeged. Den ungerska storklubben har gått rent i ligan, besegrat Magdeburg, Nantes och Zagreb i Champions League och har bara förlorat en match under Apelgren: med uddamålet borta mot Barcelona.

Apelgren anses vara den taktiskt skickligaste svenske handbollstränaren (vilket gjorde att Solberg kände sig så hotad av ”Apel” att han satte munkavle på sin assistent). Han är omtyckt bland spelarna i Blågult och har nu fått betydelsefull erfarenhet av landslagsmiljön som ledare. Med Apelgren får förbundet dessutom viktig kontinuitet när man tvingades till ett oväntat och hastigt byte på posten.

Han är också en omvittnad vinnare. Det är bara att titta på raden av titlar under den ganska korta tränarkarriären.

Och sist men inte minst så var han ”ledig” då han hade inskrivet i sitt kontrakt med Szeged att han får dubbeljobba som förbundskapten, även om det är viktigt för Apelgren att det sker med ungrarnas goda minne vilket i sin tur gjort att förbundet behövt hålla lite parallella spår som Carlén och Fahlgren ”varma” tills allt var klart.

Ett lätt val, helt enkelt.

Och de allra, allra flestas val.

På randen till en generationsväxling

Glenn Solberg tog Sverige tillbaka till världstoppen och är den framgångsrikaste förbundskaptenen sedan Bengt Johansson med två finaler och två bronsmatcher på sex mästerskap. Det kan ingen ta ifrån honom. Men det finns de, också inom landslaget, som menar att Sverige hade kunnat nå fler finaler och följt upp guldet i EM 2022 om Solberg bara hade gett Apelgren och hans handbollshjärna större friheter i stället för att aktivt begränsa honom. Så bra spelar har Sverige.

Så upp till bevis nu då?

Nja, jag skulle nog vilja ändra meningen här ovan till ”så bra spelare hade Sverige”, även om det bara gått knappt ett respektive två år sedan EM 2024 och VM 2023 – och tre månader sedan OS i Paris för den delen.

Det känns som flera nyckelspelare, av naturliga skäl, nog har peakat: Jim Gottfridsson, Andreas Palicka, Max Darj och Albin Lagergren (men som fortfarande är på den absoluta toppnivån). Kanske har Hampus Wanne också passerat zenit med tanke på hur otroligt bra han var för två-tre år sedan. Dessutom lär Felix Claar, Sveriges bästa spelare, missa VM på grund av sin hälskada.

Vi har fler spelare än någonsin ute i Europas toppklubbar men det är få av landslagsspelarna som har stora roller i de här storklubbarna.

Så det finns faktiskt några mörka moln vid horisonten.

Jag skulle vilja säga att landslaget står på randen till en generationsväxling. Som tur är kommer det en hel del fina talanger underifrån på herrsidan (till skillnad från damsidan), även om återväxten är inte går att jämföra med Danmark. Men de här löftena ska ta det sista steget också, in i ett landslag som tillhör den absoluta världstoppen.

Ja, jag har varit tydlig med att Apelgren är ”min man” på posten. Men jag lovar att jag kommer att vara lika kritiskt granskande till hans och landslagets prestationer som jag varit under Solbergs tid. Men jag är övertygad om att Apelgren kommer att kunna hantera det bättre än sin företrädare.

Jag räknar också med att man från och med nu får intervjua den assisterande förbundskaptenen, som ska bli Patrik Fahlgren även om det inte är officiellt ännu, under samlingar och mästerskap.