Smal och spänstig – med största vinnarskallen
FUKUOKA-PEKING. Efter att ha pratat runt med experter, internationella tränare, idrottare och kollegor så blir svaret detsamma.
Sverige tar en friidrottsmedalj i OS.
Han som gör det?
Svensk idrottshistorias största vinnarskalle.
Vem jag än frågar blir svaren de samma.
Hur många medaljer tar Sverige?
– En.
Vem tar den?
– Holm.
Jag pratade bland annat med Jelena Isinbajevas tränare Vitalij Petrov, en mycket intressant man med långt perspektiv och gedigen tränarutbildning.
Uppväxt i det sovjetiska systemet, men flyttade till Italien och Formia så fort gränserna öppnades 1991.
Det är Holms mentala styrka som imponerar mest på honom, inte minst hur han vann OS-guldet i Aten 2004 efter att ha missat två gånger i rad på 2,34. Han tog i sista och satte sedan guldhoppet på 2,36 direkt i första försöket.
Petrov tror på Holm, men inte på Kallur och inte på Klüft.
Med hans erfarenhet har Kallur tappat för mycket på grund av skador och missade tävlingar och Carro är inte mogen för en medalj i längd – och absolut inte i tresteg.
Vi får se om han får rätt.
Lugn vid sidan – full fart på banan
Men Stefan Holm har gjort så mycket under sin karriär att han fått de flesta att häpna.
Och av ett skäl som många inte tänker på. Det som imponerar mest på de internationella betraktarna är hans förmåga att motivera sig inför varje säsong, inte att han är kort och seg och extremt spänstig.
Norrmannen Steinar Hoen – EM-guldmedaljör i höjd i Helsingfors – skakar bara på huvudet åt Holms förmåga att hitta nya utmaningar år efter år.
Under träningslägret i Fukuoka har Stefan varit så otroligt lugn och harmonisk vid sidan av träningspassen, men kört som en galärslav när det verkligen gällt.
Hans utmaning i Aten 2004 var att bli förste svensk att ta OS-guld i höjd, inte minst för att Patrik Sjöberg aldrig lyckades med det.
Nu vill han bli förste höjdhoppare någonsin att ta två OS-guld i rad.
Gör han det är det slut på motivationen. Då finns inget mer att bevisa. Då är han störst och pensionerar sig direkt. Till och med större än Patrik Sjöberg.
Jag håller ändå fast vid tre svenska medaljer och får leva med att kallas hopplös optimist.
Men jag tror ännu mer på Susanna Kallur efter min dryga vecka i Fukuoka – och Linus Thörnblad.
Sanna ligger fortfarande lågt och är bara försiktigt optimistisk. Men smärtan har inte visat sig på en dryg vecka nu och klarar hon sig en knapp vecka till kan hon springa OS-final nästa tisdag.
Jag tror på Sanna av samma skäl som Holm är favorit. Hon har ett psykologiskt övertag på konkurrenterna.
Håller alla bitar ihop och hon får två tuffa lopp i försök och semi kommer känslan att vara tillbaka och ingen springer 100 meter häck lika tekniskt bra som Sanna.
Dessutom hatar hon att förlora på ett sätt som bara mästare hatar att förlora. Där är hon och Holm av samma skrot och korn.
Linus, då? Äh, det är bara en känsla.
En sådan där högoddsare som det är underbart när man får in.
Det märktes att man kommit till Kina då en dubbel cheeseburgare kostade tio kronor på McDonalds och taxin från flygplatsen – motsvarande Arlanda-Stockholm City – kostade 74 spänn.
Lika mycket ordning och reda som det är i Japan, lika mycket oordning och oreda verkar det vara här i Kina.
När jag kommit till hotellet frågade jag om vägen till det berömda fågelboet.
En pekade åt höger, en åt vänster och en rakt fram. Det blev en ny taxi.