Tillbaka till framtiden

Här är allt som ryssar, norrmän och finländare drömmer om

Den innehåller skidor för tre miljoner, vallor för hundratusentals kronor och mer än hundra års erfarenhet.

Sveriges fleråriga storsatsning på valla har lett till ett rullande laboratorium där varje skidtag som Anna Haag och Anders

Södergren gör kan förutses och förbättras med överlägsen noggrannhet.

Men lika väl förstöras av en millimeter vax.

KLOCKAN 07.30

Det är en penisförlängare” säger Larry, men det är osäkert vad han syftar på.

Kanske den glänsande lastbilen han står i. Kanske de sexhundra gulsvarta skidparen som hänger i taket, på väggkrokar och i skåpet längst bak. Eller kanske bara den stöddiga registreringsskylten utanpå allt, den som lyder ”Waxers”.

Oavsett vilket sticker vallachefen Larry Poromaas vitblåskimrande åbäke ut bland vallabodarna i Oberhof när morgondiset skingras och det är fem timmar till damernas start. Den står där bland konkurrenternas plåtskjul som en Harley-Davidson bland kärringcyklar. I en minibod intill andas ett gäng ryssar genom gasmasker, på dörrarna bredvid hänger Slovakiens flagga, följd av Danmark och Kanada som delar rum.

Larry lyfter ner Marcus Hellners skida, stryker på grundvax, duttar ut klister, kramar en snus och sträcker sig mot någon slags strykjärn.

– Det är jättefint ute, inga problem alls. I dag kommer alla ha ungefär samma valla, chansen är minimal att man vallar bort sig, säger han.

KLOCKAN 09.00

Dimman är tillbaka, men nu inomhus.

När Stefan Larsson pudrar skidorna för att bättra på glidet ryker det, luften känns varm och plastig. Men någon trycker till ventileringen, det brummar knappt hörbart och snart är det kliniskt igen.

– Sedan vi fick lastbilen har vi en helt annan luft. Förr drog man in så mycket skit att flera fick frossa och blev sträva i halsen. Många vallare hade feber på kvällen, det har inte hänt någon gång här, säger Stefan.

Till världscupen i Gällivare presenterades den unika nyheten. På utsidan är det en vanlig lastbil, på insidan en mobil verkstad. Att vallarna slipper kvällsfeber borde räcka som anledning, men det fanns fler skäl. Som att rubbet är i ordning så fort de kommer till en ny ort, så att de slipper kånka sexhundra par skidor, verktyg och väskor med vaxer från minibussar in i bodarna.

För ekvationen är enkel: varje intjänad minut i skitjobb kan man lägga på att klistra, stryka eller applicera sånt där glidpuder.

– Vissa tävlingar skulle jag vilja testa femtio-sextio varianter, i dag hinner jag bara fem–sex. Men med lastbilen har det blivit allt fler, vilket självklart hjälper åkarna att få bättre skidor, ­säger Stefan Larsson.

Ni har med lastbilen överallt, men hur blir det till OS i Vancouver?

– Planen är att skeppa över den dit också, men vi får se vem som får köra. Det blir alltid någon som får ta det, medan de andra flyger.

Ni skulle kunna införa att den som har gjort bort sig värst under tävlingen får sätta sig bakom ratten?

– Haha. Jo, det vore något. Hörde ni andra, ska vi göra så? Haha.

KLOCKAN 11.30

Maria Rydqvist går ner i dalen för att testa vallarnas jobb, bakom henne studsar Sara Lindborg och vårt största damhopp Anna Haag. Solstrålarna når inte ända fram, men tjejerna knäpper på ett av de två skidalternativ som tagits fram under morgonen, det sista valet är deras.

KLOCKAN 12.50

Bom!

Damernas jaktstart böjar, Anna Haag inleder som elva men tar kommandot över den grupp som jagar de sex främsta. Tiotusen tyskar och schweizare står längst spåren, men Larrys gäng fixar herrskidorna och hinner inte titta. Det är kanske tur.

För när första ivern har släppt är Haag utelämnad åt sina skidor – och de har sämst fäste av alla omkring. De röda skidorna halkar till i uppförsbackarna, hon slutar försöka rycka och glider ilsket i mål på samma elfteplats som hon startat.

– Jag är arg just nu. Jag har varit pigg under hela loppet och haft en offensiv inställning, men skidorna var inte kompis med mig. De slant och jävlades, frustar hon.

KLOCKAN 14.00

Anders Södergren startar tio sekunder från tredjeplatsen, det förväntar han sig köra in. 15 kilometer klassiskt är en paradsträcka, så nu kan han klättra massvis från sin blygsamma tjugofemteplats.

I stället blir han omåkt av två tjecker, en italienare, en kanadensare, en slovak, en schweizare, en norrman och en est. Och då kändes ändå kroppen bra.

– Jag hade för tunga skidor i dag, jag var chanslös. Jag tappar jättemycket på de lätta partierna, sedan åker jag bra uppför men tappar igen på de lätta. Det går inte, säger han uppgivet.

Kände du inte det när du fick testa skidorna som vallarna förberett?

– Nej, jag testade inte mot någon annan, då vet man inte.

KLOCKAN 15.15

Larry Poromaa står på sin plats i den öde lastbilen. Har en blank hinna på ögonen, troligen beror det på kylan.

– Alla har åkt med samma valla, det är tjockleken som skiljt. Det kan vara en eller ett par millimeter bara säger han.

Känns det som en förlust för dig?

– Nej, det får man ta i det här yrket, det är upp och ner. Men man tycker synd om de aktiva.

Det är ont om tid för analys, superlastbilen ska packas och dra vidare. När de puttrar ifrån Oberhof packar flera motståndarlag fortfarande, det är svårt att få rum med sexhundra par skidor i minibussar.

KLOCKAN 03.00

Lastbilen glänser när den rullar in i Prag för dagens sprintlopp. Stefan har kört större delen.