"Varje dag är en kamp för att leva ett normalt liv"

Publicerad 2014-06-14

Ett år efter mardrömsknocken – så mår Frida Wallberg i dag Huvudvärken Rädslan Ilskan

En varm junikväll i Stockholm förra ­sommaren kom att förändra boxaren Frida Wallbergs liv för alltid.

Inom loppet av en timme gick hon från att slåss i ringen till att slåss för livet när hon akutopererades för en hjärnblödning.

Sportbladet träffade Wallberg ett år senare och tog reda på hur hon mår i dag.

– Det har varit ett tufft år.

Frida Wallberg tittar ner i kaffekoppen som hon omsluter med sina händer. Rycker lite på axlarna och ler ett snett leende.

Vi befinner oss vid köksbordet i hennes hus i Åtvidaberg. Hennes sjuåriga dotter Nellie hoppar på studsmattan utanför. Huset är ­idylliskt beläget vid sjön Ören, med stor trädgård och en hästhage.

Det har gått exakt ett år sedan Wallberg drabbades av en hjärnblödning i boxningsringen under sin titelfajt mot Diana Prazak.

Hur ser ditt liv ut i dag?

– Jag tar en dag i taget. I början kunde jag planera att träffa någon men så mådde jag skit den dagen. Det har lärt mig att inte planera saker.

Vad orkar du göra under de dåliga dagarna?

– Ingenting. Men om jag har Nellie måste jag skjutsa henne till skolan och sådär. Det är bara att stå ut, säger Wallberg.

Utåt sett ser 31-åringen frisk och vältränad ut. Träffar man henne kan det vara svårt att förstå att det ständigt p­ågår en inre kamp. Det är det jobbigaste, menar hon.

– Det är så mycket som händer i huvudet. Rädsla, frustration, ­ilska, ångest, oro. Jag kan sitta i bilen på väg för att handla och känna ”nej, jag ­fixar inte att gå in i affären”. Så slutar det med att jag yrar runt och köper saker som jag inte ens behöver. Bara för att inte skämma ut mig.

Lever du ett normalt liv?

– Nej. Huvudvärken är där hela tiden, den har man vant sig vid. När den är som ­kraftigast blir jag svag och ynklig. Jag fixar inte var­dagen som andra gör.

Värktabletter hjälper inte

Hur mycket hjälper en vanlig värktablett?

– Puh. Ingenting. Jag kan äta hur många som helst, det hjälper inte i alla fall. Men när jag tränar kan det släppa, säger hon.

Frida återkommer ständigt till träningen som den kanske viktigaste delen av hennes rehabilitering. Hur en löptur i skogen kan hjälpa henne att skingra tankarna. Hur h­uvudvärken kan släppa när hon tar ut sig på cykelsadeln.

Ett tag trappade hon ned på träningsdosen – som resultat av det mådde hon sämre.

– Så funkar jag helt enkelt, det är min medicin.

Har du tränat innan den här intervjun?

– Jag var faktiskt ute och sprang i morse. Strax över en mil.

Frida ler nästan lite skamset när hon ­berättar det.

I början av mars genomförde östgötskan ett mål hon haft även under boxningskarriären – att åka Vasaloppet.

Omdömet: Inte lika jobbigt som hon trodde.

– Eftersom jag kände mig stark höjde jag till och med tempot den sista milen och åkte ­förbi 55 stycken.

Hur är det med vinnarskallen när man blir omkörd av pensionärer?

– Frustrerande! Haha. Det är skitjobbigt. Man tänker ”vad gör jag för fel?”.

– Men det viktigaste var när jag hörde att ”Foppa” (ishockeyspelaren Peter Forsberg) hade brutit. Då tänkte jag att ”nu jävlar ­ måste jag bara köra och klara av det här”, ­säger hon.

En annan stor utmaning var Fridas tal på Idrottsgalan i januari, hennes första publika framträdande sedan olyckan. Det hade då gått sju månader.

– När jag tittar tillbaka kan jag undra ”hur fan fixade jag det så tidigt?”. Men hade jag ­inte gjort alla de här grejerna hade jag inte tagit mig framåt. Då hade jag bara låst in mig h­emma, säger hon.

I en stor intervju i senaste numret av SATS Magasin citerades Wallberg: ”Just nu är boxning helt dött för mig”.

För Sportbladet utvecklar hon:

– Jag tänker inte på boxning alls. Mitt enda fokus är att bli helt frisk igen. Varje dag är en kamp för att leva ett normalt liv. Bara var­dagen är en utmaning.

”Följer inte ens boxning”

Har du tagit beslutet att aldrig boxas igen?

– Nej, jag funderar inte på boxning över ­huvud taget.

Har du sett matchen i efterhand?

– Inte än, men jag kommer att göra det. Jag följer inte ens boxning på något sätt mer än att man blir påmind om det ibland via tv och tidningar.

Ser du annorlunda på livet efter det ­senaste året?

– Ja, jag uppskattar livet mycket mer. Tänk all småskit som man gått och oroat sig för ­tidigare. Det känns som att jag är fast under vatten men när jag har en bra dag är det som att komma upp och andas igen.

På lördag (i dag) har det gått ett år sedan din hjärnblödning. Kommer du att göra ­något speciellt?

– Ett år… det känns som att jag har varit ­dålig hur länge som helst. Det är en dag som alla andra men jag är verkligen glad över hur långt jag har kommit, säger hon.

När Sportbladet träffade Frida inför vad som skulle komma att bli hennes sista boxningsmatch berättade hon om sitt hektiska schema. Över 100 mil i bilen för att skjutsa dottern från Göteborg till hennes mormor i Åtvidaberg – och sedan hem till träningen i Stockholm.

I dag är Frida sjukskriven och får bara ­köra kortare sträckor i bil. Hon har slutat äta ­medicin men går fortfarande på läkarkontroll en gång i veckan.

– Fast den här veckan har jag varit hos l­äkarna varje dag. De ska göra en utredning för att se hur jag ligger till, berättar hon.

Det innebär bland annat övningar som är till för att hjälpa henne med minnet, läsningen och koncentrationen.

– Alltså, det är jättelätta uppgifter, men jag har fortfarande väldigt svårt att koncentrera mig. Det fick mig att inse att jag har långt kvar.

Hon pauserar och fortsätter efter en stund:

– Men när jag får ordning på huvudet vill jag verkligen hålla föreläsningar och inspirera andra. Visa att det går att komma tillbaka från vad som helst.

Hur har din dotter hanterat allting?

– I början var hon väldigt orolig för mig. Men vi pratade mycket om det som har hänt och jag förklarade att ibland har mamma ont i huvudet, ibland mår mamma bra. De dagar jag mår dåligt är hon väldigt hjälpsam och de dagar jag mår bra leker vi som vanligt.

Den här frågan ställde jag för ett år sedan också. Vad skulle du säga om hon vill börja boxas?

– Nellie får göra det hon själv vill. Jag ­tänker inte begränsa henne. Men det är klart att vi skulle sätta oss ned så att jag kan förklara ­vilka risker som finns.

Du skulle i­nte stoppa henne?

– Nej. Jag s­kulle förklara för henne vad som kan hända och låta henne ta sitt eget beslut.

FRIDA WALLBERGS TUFFA ÅR – STEG FÖR STEG

2013

14 juni: Knockas i titelfajten mot Diana Prazak och förs till Karolinska sjuk­huset i ambulans. Där akutopereras hon för en hjärnblödning.

15 juni: Nedsövd och ligger i respirator för att få hjälp med andningen. Under natten har läkarna öppnat upp hjärnan för att dränera ur blodet som samlats. Under dagen görs ett lyckat försök att väcka Wallberg – hon svarar på tilltal och följer med blicken – men man väljer att söva henne igen för att hon ska få maximal vila.

16 juni: Efter att ha legat nedsövd i nästan ett dygn kommer glädjebeskedet att tillståndet är stabilt. Hjärnblödningen är inte så allvarlig som f­amiljen först befarat. Läkarna förklarar att det rör sig om ett brustet blodkärl utanpå hjärnan.

17 juni: Ligger kvar på Karolinska sjukhuset, hålls under observation och ­behandlas med starka smärtstillande medel. Har fått lämna intensivvårds­avdelningen.

28 juni: Lämnar sjukhuset i Stockholm och anländer till Universitetssjuk­huset i Linköping. Där är hon närmare familjehemmet i Åtvidaberg.

21 juli: Talar för första gången ut om matchen som kunde ha kostat henne ­livet och den omskakande tiden som följt. Detta i en intervju med SVT. ­Säger sig gå med ständig värk och äter fortfarande mycket medicin.

8 augusti: Håller presskonferens inför ett stort mediauppbådi Åtvidaberg.

25 september:

Drabbas av ett bakslag på träningen. Kollapsar på golvet och blir hämtad med bil för att ta sig hem. ”Det skapades ett obehagligt tryck i min hjärna och jag segnade ner på g­olvet”, säger hon.

17 november: Fem månader har ­passerat sedan hjärnblödningen och Frida berättar i en intervju att hon fortfarande har svårigheter med när­minnet, huvudvärk och växande oro i folksamlingar. ”Folk som ser mig tror att jag är frisk. Det är oerhört jobbigt”, säger hon till SVT.

2014

14 januari: Sju månader efter olyckan gör Frida sitt första publika framträdande och delar ut ett pris på Idrottsgalan. Efter ett känslosamt tal som berörde hela Globen lämnade hon arenan direkt för att vila upp sig på hotellrummet.

”Det var en utmaning. När jag tittar till­baka kan jag undra ”hur fan fixade jag det så tidigt?”, säger Frida till Sportbladet.

2 mars: Ställer upp i Vasaloppet och genomför de nio milen på skidor mellan Sälen och Mora. ”Rent fysiskt var det inga problem. Jag kände mig stark och höjde faktiskt tempot den sista milen”, säger hon.

7 juni: Berättar på sin Facebooksida att hon tänker ställa upp i Cykelvasan i augusti.

Följ ämnen i artikeln