Stefan Holm: Var det början på något nytt?
Publicerad 2014-09-09
Var det början på något nytt eller ett tillfälligt avbrott?
Jag tror på det första, att det är dags att sluta prata om de fyra stora.
Marin Cilic och Kei Nishikori spelade sin första men knappast sista Grand Slam-final.
Minns du US Open 1997? På ett sätt var det en väldigt, väldigt minnesvärd turnering. Pete Sampras förväntades vinna tävlingen för tredje året i rad och var toppseedad tillsammans med en viss Michael Chang.
Det skulle bli en helamerikansk final, men när det var dags för titelmatchen klev Patrick Rafter och Greg Rusedski ut på centercourten. Den då 24-åriga australiensaren vann med 6-3, 6-2, 4-6, 7-5 och det finns inget anmärkningsvärt i det eftersom han var den bättre tennisspelaren.
Det uppseendeväckande var att både Rafter och Rusedski spelade sin första Grand Slam-final.
Få, om någon, trodde att det skulle hända igen. Ingen, absolut ingen, trodde att det skulle ske i en tid då Roger Federer, Novak Djokovic, Rafael Nadal och Andy Murray har dominerat världstennisen fullständigt.
Visst, Juan Martin Del Potro vann US Open 2009 och Stanislas Wawrinka spelade hem årets Australian Open, men bortsett från det har kvartetten vunnit samtliga Grand Slam-titlar sedan Öppna franska 2005.
Federer förnedrad
Mycket talade för att det skulle fortsätta så, men en skada stoppade Nadal från US Open, Djokovic skickade hem Murray innan han själv blev hemskickad av Kei Nishikori och Federer blev förnedrad av Marin Cilic.
Det var ett av tidernas mest oväntade finalpar som vid 23-tiden på måndagskvällen klev ut på Arthur Ashe Stadium för att göra upp om årets sista Grand Slam-titel.
Varken Nishikori elller Cilic har varit i närheten av att spela en så stor match på en så stor arena och om någon efter fjolårets US Open sagt att de skulle mötas i årets final hade personen, med all rätt, blivit fullständigt idiotförklarad.
Marin Cilic var avstängd för dopning och för Nishikori var turneringen över efter en timme och 57 minuters spel. Just det, japanen föll i öppningsrundan, 4-6, 4-6, 2-6 mot 179:e-rankade britten Daniel Evans.
Inte orealistiskt
Rivaliteten mellan de fyra stora har betytt otroligt mycket för tennisen, men i framtiden tror jag att sporten blir mer och mer oförutsägbar.
Jag vill se Grigor Dimitrov spela sitt livs första Grand Slam-final. Och Ernests Gulbis. Och Milos Raonic. Och Gael Monfils. Och Nick Kyrgios. Och...
Det är inte orealistiskt. Federer har ju blivit 33 år, Nadal har en kropp som bevisligen inte tål hans krävande spelstil, Djokovics liv kommer att förändras samma dag som han blir pappa och Murray har inte varit sig lik sedan Amelié Mauresmo ersatte Ivan Lendl som tränare.
Medlemmarna i den tidigare så oåtkomliga kvartetten blir mänskligare för mänskligare för varje förlust, och de kommer allt oftare.
Djokovic har i år inte bara förlorat mot Nishikori utan även mot Tommy Robredo, Jo-Wilfried Tsonga och Wawrinka. Federer har, förutom Cilic, övermän i Cilic, Tsonga, Gulbis, Jeremy Chardy, Wawrinka, Nishikori och Lleyton Hewitt.
I år fick tennisvärlden se fyra olika Grand Slam-mästare: Stanislas Wawrinka, Rafael Nadal, Novak Djokovic och Marin Cilic.
Så vad ska vi tro efter nattens final: Var det början på något nytt eller ett tillfälligt avbrott?
Jag tror på det första, att det är dags att sluta prata om de fyra stora.