Wennman: En fullständigt galen fotbollsmatch
LONDON. Har ni hämtat er?
Frågar igen, med kursiva versaler:
HAR NI HÄMTAT ER?
Det är såna här gånger man tänker på Kennet Andersson, som efter en av sina hjältematcher i fotbolls-VM 1994 sa:
”Man skulle ju gärna ha suttit med polarna hemma i Eskilstuna och tagit en bira framför tv:n. Det hade varit häftigt.”
Undrar hur många bira Andrej Arsjavins gamla kompisar i St Petersburg drack i går kväll?
Hur gick förresten tongångarna bland svenska Arsenal- och Liverpoolfans på sportbarer som O´Learys i Stockholm, Harrys i Linköping, Stanleys i Södertälje och Biljardpalatset i Göteborg?
Världens roligaste lag
Hur många skrek som dårar? Hur många trodde det var ”klart” innan det blev en kontring och ett baklängesmål en sekund senare? Hur många fick hjärtsnörp?
Liverpool–Arsenal slutade alltså 4–4, och basfakta vet ni redan:
Liverpool har gjort åtta mål på två matcher. Och inte vunnit någon.
Liverpool har också släppt in åtta mål på två matcher. Och inte förlorat någon.
Liverpool kan, mot bakgrund av detta, vara världens roligaste fotbollslag att betrakta just nu.
Ett oavgjort resultat på Anfield var förstås det bästa som kunde hända ligaettan Manchester United. Men det bästa som kunde hända världen i övrigt, utanför Sir Alex rike, var den fotboll som presterades mellan Liverpool och Arsenal en tisdagskväll i april 2009.
Det var kvällen då vi äntligen förstod att det diffusa begreppet ”bra fotboll” inte handlar om att göra en perfekt, misstagsfri match som slutar 0–0 – utan att ”bra fotboll” handlar om mål, tempo, individuella misstag, trollkarlars trick och UNDERHÅLLNING.
En Disney-trio med fart
Många som gick hem från Anfield
eller diverse sportbarer undrade om detta kanske var den bästa ligamatch de nånsin upplevt.
Vi såg åtta mål, men bara tre målskyttar:
Lille Arsjavin hade fyra skott mot Pepe Reina i Liverpools mål. Alla fyra gick in. Reina fattade aldrig vad som drabbade honom. Ingen annan heller. Den Arsjavin som var rätt värdelös i 30 minuter blev plötsligt hundraprocentigt effektiv i en Knatte-Fnatte-Tjatte-trio med Fabregas och Nasri. Han satte stensäkra proppar innanför stolparna med både vänstern och högern – i full fart. Den där lilla textraden längst ner på Sky Sports tv-skärm sa allt: Attempts: 4. On target: 4. Goals: 4.
Fernando Torres kvitterade till 1–1 på en fenomenal nick, kvitterade till 3–3 med en manöver i världsklass och visade matchen igenom varför han troligen är planetens bäste toppforward.
Yossi Benayoun offrade sig modigt och fick in 2–1, och där trodde vi att Liverpool kopplat greppet. Men vid ställningen 3–4 och klockan på 90 minuter var allt saboterat, förstört, en ligatitel seglande bort över the Kops kortsida, bort mot Manchester till ... innan Yossi slog till igen och gjorde 4–4 på tilläggstid.
Phew. Puh. Jiiiisus. Sicken jädra match.
Vad betydde den, då?
Egentligen ganska lite för ett Arsenal som saknade spelare som Adebayor, van Persie, Gallas, Clichy och Almunia. Ligapositionen. fyra, är stabil och komfortabel. Allt fokus är på Champions League nu.
Däremot väldigt mycket, givetvis, för ett Liverpool som bara har ligatiteln kvar att jaga och som gjorde en jättematch utan kapten Gerrard i går.
Varför tre 0–0-matcher tidigare?
Stevie G satt som expert i tv-studion i natt och hyllade sina tappra lagkamrater efter en dramatisk comeback i en fullständigt galen fotbollsmatch.
Samtidigt som han hade väldigt svårt att förklara varför detta så plötsligt underbara, målglada Liverpool spelat 0–0 hemma mot lag som Stoke, West Ham och Fulham.
Hade han och hans kompisar spelat då som de spelar nu hade de redan haft ligamedaljerna hängande runt halsen.
– Det är ju fotboll ... man vet aldrig, man kan aldrig vara säker på nånting, sa Gerrard.
SKRIVER UNDER PÅ DET.
Med kursiva versaler.