Därför är Rooney som Peter Forsberg
Wennman om likheterna: ... även om fotbollen inte vet vem "Foppa" är
LONDON. Ibland undrar jag om det finns nån skillnad mellan Wayne Rooney och Peter Forsberg.
Ja ja, Ronney har större öron, jag vet det.
Men som idrottsmän? Som perfekta lagspelare?
Jämförelser av den typen är alltid mariga att göra eftersom fotboll är så mycket större än ishockey ute i stora vida världen. Stanna vid en bensinmack mitt i det mörkaste av Afrika och säg att du känner Peter Forsberg, hockeystjärnan. Du får till svar att ”jaha, och jag känner en gnuhona som heter Greta. Hon står därborta. Show me the money.”
Men säg att du känner Wayne Rooney, Manchester United, och du kan få tanka gratis och få en läsk på köpet. Det kan även tänkas att killen på macken bär en röd tröja med namnet ”Rooney” på ryggen.
Lik förbenat tänker jag på Foppa (måtte inte hans karriär vara slut än, gör ett försök till, please!) varje gång jag ser Wayne Rooney spela fotboll.
Han var överjävligast i NHL
Få lagspelare är så kompletta att de skulle kunna vinna alla individuella troféer som finns inom de stora lagsporterna.
Om vi tar Peter Forsberg, så vet vi att han när han var som allra överjävligast i NHL hade chansen att vinna alltihop på en gång, under en och samma säsong: målligan, passningsligan, priset som bäste defensive forward, plus/minus-ligan, Most Valuable Player, hela skiten. Plus att han samtidigt var den som tog de tuffaste smällarna, var mest osjälvisk, kämpade mest för de andra och var ofegast i hela laget.
Fullständigt unikt med såna kompletta lagspelare. Jag kan jämföra Mats Sundin med Fernando Torres – för elegansen, de fantastiska avslutningarna, för hela estestiken i uppträdandet, och jag kan (om jag måste) dra paralleller mellan Wayne Gretzky och Cristiano Ronaldo.
Men i inget annat fall faller bitarna på plats så enkelt som i fallet Forsberg-Rooney.
99 mål nu – makalöst
Ni såg kanske Wayne göra sitt 99:e mål i Uniteds tröja mot Birmingham i ligapremiären. Han jagar sitt 100:e i Wigan i dag.
Rooney började sin målkavalkad i röd-vitt-svart den 28 augusti 2004, då han gjorde hat trick mot Fenerbache i Champions League. Det är alltså ganska precis fem år sen. Det var strax efter att den lille huggkubben lämnat Everton (han hade Anders Limpar som idol). Och Rooney har alltså gjort 99 mål nu – vid bara fyllda 23. Det är makalöst.
Alltid viktiga
Det som imponerar mest, och som fick mig att skriva den här Foppa-jämförelsen, är hans insats mot nykomlingen Burnley i veckan.
Wayne jagade sitt 100:e mål för klubben, och i det här landet är såna rekord alltid viktigare än i Sverige. Däremot är det mindre nogräknat med NHL, NFL- och NBA-statistik, sånt som även visar defensivt deltagande.
Betydde det då att han jagade runt som ett jätteego, sköt på allt som rörde sig och vägrade passa?
Svar:
När United fick straff i underläge 1–0 fick Michael Carrick ta den. Han missade. Därefter spelade Wayne Rooney ett flertal gånger fram lagkompisarna med små, läckra flippassningar och skarvningar, totalt osjälviskt, fullständigt för lagets bästa.
Vet inte vem han är
Jag beundrar verkligen en spelare med den inställningen.
Wayne Rooney är fotbollens svar på Peter Forsberg, även om fotbollen inte vet vem Peter Forsberg är.
Alla som spår Uniteds död efter förlusten av Cristiano Ronaldo bör lugna ner sig lite. Wayne Rooney har fått en större betydelse i laget nu, han känner att det är han som är chefen, han får spela på sin favoritposition mitt i planen och han kommer att göra en fenomenal säsong.
Och Foppa?
Han håller på Tottenham.
Mår väl rätt bra nu, kan man tänka.