Lasse Anrell: Det var svensk idrottsmagi – inne i dimman
OSLO. På den fjärde dagen kom det svenska skidlandslaget ut ur dimman.
De lämnade en geggig sörja av klister, fäste och gråtande vallachefer.
De gick från depression till framtidstro – på 19 minuter och 25 sekunder.
Ut ur dimman.
Väl där hamnade svenskorna visserligen mitt uppe i tjockan på Holmenkollen – ingen såg någonting. Men några minuter senare kunde de, precis som vilken Petter som helst, vråla ”Sååå klaaart”.
Ja, inte Petter Northug, utan Petter, rapparen från Södermalm, ni vet.
Mikrofonkåt-Petter.
Det var svensk idrottsmagi – inne i dimman. Alla spänningar släppte. Man kan ana leendet hos vallachefen Larry Poromaa.
Först av allt; det finns revanscher och revanscher.
I går tog damerna en revansch som inte bara återupprättade de svenska åkarnas heder och ära efter tre dagars ökenvandring – utan också det svenska vallateamet som fått löpa ett ganska välförtjänt gatlopp i Holmenkollen efter att ha gjort ett osedvanligt uselt jobb tre dagar i rad.
Plötsligt stämde allt. Svenskarna hängde med uppför och gled till och med ifrån de andra åkarna utför.
En revansch i grevens tid för Larry Poromaa och hans gäng.
Det är bara att gratulera.
Men det blev också en revansch för de svenska åkarna som stöttat sina vallare. De visste naturligtvis att ett byte av vallare mitt under ett mästerskap bara skulle skapa ännu värre kaos.
Apropå ”Mikrofonkåt” så fanns det några av de svenska åkarna som var helt underbart mikrofonkåta i går.
Anna Haag sjöng offentligt om att ”bada naken i en fjord med Larry Poromaa och Anna Haag”. Där kan vi tala om att ändra fokus från destruktiv depression till en förmåga att leta efter glädjen.
Emil Jönsson gjorde samma sak i norsk tv. Han utstrålade självförtroende och en förmåga att släppa svarta tankar.
Härlig uppvisning av Ingemarsdotter – efteråt
När man tänker på att han sedan åkte sista sträckan i sin stafett snabbast av alla inser man att han kanske missade ett guld genom Mats Larssons sjukdom. Kanske borde rent av Marcus Hellner åkt stafetten i stället för att glida omkring med usla skidor i 15 kilometer i tisdags.
Men mest mikrofonkåt av alla var Ida Ingemarsdotter.
Med ett guld innanför västen hade hon en härlig uppvisning på den internationella presskonferensen. Trots att hon satt bredvid världsstjärnan och rutinerade mediataleskvinnan Charlotte Kalla dominerade hon kraftigt.
– I saw that Saarinen var styv i bejna as they say here i Norway, sa hon och alla skrattade förtjust.
Charlotte Kallas sista varv är bland det mäktigaste jag sett.
Hon gick ut samtidigt som Norge och Finland, utnyttjade en dålig finsk växling och hade på bara några sekunder ryckt ifrån med fem meter.
Sen ökade hon avståndet skoningslöst effektivt och kunde glida lugnt och stillsamt in i mål 40 meter före de andra.
Klassisk sprint är Kallas absolut sämsta gren – därför är hennes insats i går sensationell.
Norska journalister försökte tona ner betydelsen av det här guldet genom frågor av den här typen:
– Bestämde du dig för att vara med i stafettlaget när du fick veta att Marit Björgen inte skulle ställa upp?
– Nej, svarade Kalla.
Eller:
– Hur högt värdesätter du ett guld i lagsprint? Hade ni suttit här i dag om Björgen varit med?
– Hon är inte här.
För dagen helt utan guld försökte norrmännen styra över till att det här är VM:s minst prestigefyllda gren.
– Ett guld är ett guld, svarade Kalla.
Hon hade ju kunnat berätta att det kanske var därför Petter Northug ställde upp. Han vet att ett guld är ett guld – särskilt som han misslyckades i går.
Norrmännen kunde ha fortsatt sina undertextfyllda frågeställningar med att påpeka att svenskorna just slagit ett norskt lag där en av åkarna bröt ryggen förra sommaren i en cykelolycka. Astrid Jacobsen visste inte ens om hon skulle kunna leva ett normalt liv efter det. I går tog hon brons i VM. Hon var glad. Hon visste att ett brons är ett brons.
Hennes lagkamrat sa en intressant sak som säger en hel del om de spänningar som finns i en grupp med en stor stjärna:
– Vi har lika stor del av den här medaljen – om Marit hade gått hade det nog mest varit hennes seger.
Skillnader mellan landslagen
Maiken Caspersen Falla vet hur Marit får all uppmärksamhet, svarar på alla frågor, tilltalas av alla journalister.
Så är det inte riktigt i svenska laget.
Och om det fanns antydningar till det hade Ida Ingemarsdotter satt stopp för det.
– Det är mäktigt att vinna i Norge, det bara är så.
Hon kunde också ha nämnt hur snävt och fräckt hon trängde sig in framför åkarna i toppen på femte sträckan. Den offensiva risktagningen skapade det perfekta läget för Kalla på sista sträckan.
Man kan också konstatera att damernas förbundskapten Rikard Grip gjorde en briljant laguttagning. Varken Kalla eller Ingemarsdotter var självskrivna.
Kallas styrka blev helt avgörande.
Efteråt nöjde sig Kalla mest med att le på presskonferensen. Särskilt när hon fick beskedet att Maria Rydqvist är frisk och kan åka dagens stafett.
Den stora stafetten.
Skid-VM:s stora fest.
Plötsligt kan vi nog hoppas på Sverige igen. Och Ida Ingemarsdotter vill nog dominera ännu en presskonferens inför världspressen.
Så klart.