Niva: Med Elmander är vi jobbiga att möta – med Ibra kan vi nå drömmar

CHISINAU. Jo, ibland är vi faktiskt ett bättre fotbollslandslag utan Zlatan Ibrahimovic.

Men ställa över den enda svenska spelaren med passerkort till en högre nivå?

Aldrig.

En 4–1-seger mot Moldavien är inte värd att släcka ner våra drömmar för.

Dagen då Johan Elmanders karriär till sist tar slut behöver inte fotbollsgudarna anstränga sig med att klippa ihop den där filmen som ska passera revy.

Det räcker med att visa matchvideon från Moldavien borta.

Det här var filmatiseringen av Elmanders självbiografi, den osminkade dokumentären om en fotbollsspelare som kämpar lika mycket mot sig själv som han stångas mot försvarare.

Vi fick missar, motläggsfinter och mål.

90 minuter med Johan Elmander är lite som att umgås med en manodepressiv.

Från sorkskott till monsterlöpning

Som åskådare känner man sig ibland så frustrerad att man helst vill ta ut sina ögon och lägga dem åt sidan. Oftast beror det på att han slitit fram ett jätteläge ur ingenting, bara för att omedelbart förstöra allt med det blötaste av sorkskott.

Sedan går det några spelsekvenser, och i nästa stund vill man helgonförklara karln, få honom kanoniserad. Det är då han tagit en självuppoffrande 40-meterslöpning, mest bara för att skära av något uppspel eller skapa en yta för någon annan.

Johan Elmander kan vara den nyttigaste anfallsspelaren på den här sidan kräftans vändkrets – lite beroende på hur man kategoriserar Dirk Kuijt – men att vara en nyttig anfallare är lite som att vara en snäll skuldindrivare.

Det finns något i beskrivningen som antyder att du inte riktigt sköter ditt jobb.

En center behöver göra mål. Annars förblir du inte center.

Få fotbollsspelare är lika medvetna om det som Johan Elmander.

Hade han varit en lite mer effektiv avslutare – satt sisådär varannan chans snarare än var fjärde – hade han varit ett världsnamn.

Nu är hans absolut största styrka istället att bana väg för andra, utan att gnata över att den där upplöjda vägen samtidigt leder honom själv rakt mot en bänk eller en kant.

På tisdag är han tillbaka där igen.

Det kan tyckas orättvist, på gränsen till orättfärdigt.

Här kom ju Galatasarays nya nia in och gjorde två mål, och man petar väl en striker i stim lika lite som man ändrar ett vinnande lag?!

Med honom som center kommer Sverige alltid att vara ett obekvämt lag att möta. Vi blir aldrig statiska och stillastående. Vi får ett tydligt och konstant djupledshot, som dessutom öppnar upp ett större spelutrymme för framförallt Ola Toivonen.

Förvisso. Men vi blir också begränsade.

Realism ger inga VM-guld

Erik Hamrén har byggt sitt landslag mer på drömmar än han har grundat det i realism.

Han har sålt in en vision om att vi en dag ska kunna åka ner och besegra ett lag VM-silvermedaljörer med deras egna vapen, på deras egen hemmaplan.

Ett luftslott? Kanske. Kanske inte. Hur som helst så är det där vi står.

Skulle Hamrén få för sig att ställa över Zlatan Ibrahimovic skulle han samtidigt också svika sitt vallöfte.

Vi vet hur det är att vara ett realistiskt landslag, att gå till fem raka mästerskap utan att vinna en enda slutspelsmatch i något av dem.

Själv tycker jag visserligen inte att det är så tokigt – jag vet vilken avgörande säkerhetsnivå det är för svensk fotboll att vi i alla fall kvalificerar oss för de där mästerskapen – men nu har Erik Hamrén tagit med oss in på fotbollskasinot.

Och vafan, har man väl gått dit funkar det ju inte att sitta och småsmyga vid pokerbordet.

Då får man allt lov att plocka ihop den bästa hand man har och hoppas att det håller för att synas.

Vi har ett enda ess.

Vi kan givetvis inte saka det bara för att försöka få ihop en jämn hand med knektar.