Dags för Glimne i Vegas - dag 3

Dan Glimne rapporterar direkt från poker-VM i Las Vegas

Då var det dags: idag kliver jag själv in i WSOP, tillsammans med över 2000 andra spelare varav minst 70-80 svenskar. Ett brottstycke av en sång snurrar ideligen i huvudet på mig: ”... into the fire...” – är inte det ur temat i någon av Bondfilmerna?

Skräckhistorierna från dag 1A och 1B cirkulerar flitigt i korridorerna: en av dem handlar om hur två spelare möttes all-in före floppen med 5-5 respektive 8-8, och floppen blev 5-5-6 med två spader.

Avgjort, klappat och klart? Ingalunda, inte i detta WSOP. Fjärde kortet är spader 9, och femte kortet spader 7... och eftersom en av åttorna är en spader har den spelaren prickat en straight flush och slagit fyrtalet. Matematiken i det, efter den floppen? I runda slängar 1 på 1000...

Dag 1B hade vakterna hårdnat till. Visa av erfarenheterna från den första dagen, när åskådarna stod så tätt packade att sent inkommande spelare fick slå sig fram till borden i samband med starten, har man helt sonika förbjudit alla åskådare under de två första timmarna.

Simmar några varv

När man sedan börjar lyfta på avspärrningarna är det som på klubbarna hemma vid Stureplan: långa köer och ett hårt ransonerat insläpp.

Jag blir intervjuad två gånger, först av Lina som numera frilansar (?) som pokerskribent, och sedan av Magnus från Aftonbladet och som just klivit av planet borta på McCarran Airport och kommit med taxi till Rio.

Magnus följer med upp till min svit för att ta några bilder av mig, mot en bakgrund av panoramautsikten bort mot downtown och norra ändan av The Strip.

Sedan går jag ned till poolanläggningen och simmar några varv, för att därefter förskansa mig igen uppe på 15:e våningen och börja gå igenom min strategi.

Jo, jag vet – ännu har ingen strategi överlevt första kontakten med fienden, som ”Stormin’ Norman” Schwartzkopf (befälhavare 1991 över den allians som sparkade Saddam Husseins arsle ut ur Kuwait) blivit känd för att säga.

Pokervärlden baxnar

Men ändå: jag vill tänka igenom saker och ting, och i lugn och ro skriva ner ett antal ”förhållningsregler” på papper. De kan vara bra att ha i bakhuvudet idag, när det blir dags att marschera ”into the fire”.

8472 spelare – fortfarande baxnar pokervärlden inför denna sanslösa siffra. ”The Longest Odds In Poker”, läser jag i en av de många gamblingtidskrifter här och som publicerar en uppsjö av specialupplagor inför WSOP 2006; det är en så bra formulering att jag önskar jag kommit på den själv. Men NÅGON kommer att stå som segrare på kvällen den 10 augusti, med en prissumma som för alltid förändrar livet.

Tio miljoner dollar, över 70 miljoner kronor; du skulle inte dra ihop den summan om du så vann US Open i golf, herrsingeln i Wimbledon, America’s Cup i segling och VM-titeln i tungviktsboxning inom en och samma månad. Frågan är om pengarna vid det här laget ens rent fysiskt får plats på ett pokerbord.

Freezeout

Traditionen att lägga upp dollarsedlar på finalbordet inleddes redan 1971, i det första ”riktiga” WSOP efter att journalisten Ted Thackrey på L.A.

Times kommit på det magiska ordet ”freezeout” samt idén att mörkarna skulle gå upp med jämna mellanrum. Idag verkar den uppfinningen självklar; men det var då som pokerrevolutionen inleddes på allvar.

Och det året var det sju spelare som betalade inköpet på 5.000 dollar: ”Amarillo Slim” Preston, Doyle Brunson, Bryan ”Sailor” Roberts, Jimmy Casella, Aubrey Day, James Roy och The Man himself, Johnny Moss.

Moss vann den matchen och 35.000 dollar; det fanns inget andrapris. Pengarna hade lagts i en liten papplåda och bars in av en beväpnad vakt, under överinseende av Benny Binion själv; vinnaren fick bokstavligen med sig pengarna hem.

Var går gränsen?

Förra året krävdes det flera stora kartonger av flyttlådeformat för att bära in förstapriset på 7,5 miljoner dollar, och vakterna hade att göra i flera minuter med att stapla upp sedelhögarna som flera gånger dråsade överända och ned på golvet innan man äntligen kunde balansera allt på plats och ta de officiella PR-bilderna.

Men 10 miljoner dollar? Kanske 15 miljoner nästa år? Någonstans går ju gränsen för vad som ryms på ett pokerbord.

Det kan vara kul att veta att den ännu så länge regerande världsmästaren, Joseph Hachem, före VM förra året bara hade cashat ut 4518 dollar som mest i en turnering...

Vid 20-tiden på kvällen igår gick jag ned från min svit för att äta middag på kinarestaurangen Mah Jong inne på kasinot: lite småkul namn, eftersom jag var kapten för det rysk-svenska laget i VM i mahjong 2002 i Tokyo.

Litet i Asien

Det blev för egen del visserligen bara en 93:e plats bland 100 startande då, men jag slog faktiskt några av de kinesiska och japanska heltidsproffsen!

Och förmodligen är jag den ende som spelat VM i både poker och mahjong, med tanke på att det hittills bara hållits ett VM i det sistnämnda, och att poker ännu så länge har minimal utbredning i Asien.

Efter den middagen går jag en sväng förbi konferenslokalen, där bara cirka 1200 spelare är kvar av dagens startfält. (Och jag ser dagens t-tröjetext på en: den elaka uppmaningen GO DROWN ON THE RIVER.)

En som redan åkt ut är förre världsmästaren Phil Hellmuth; han varade inte ens två timmar, får jag höra. Mörkarna låg alltså fortfarande på 25-50!

Jag kollar på listan över strukturen för ”Event #39” som huvudturneringen lakoniskt heter, och ser att den sträcker sig till och med nivå 41, när anten kommer att vara 200.000 och mörkarna på bisarra 600.000-1.200.000.

Personliga förhållningsregler

Kanske kommer tävlingsledningen till och med att låta det gå upp ytterligare ett eller två snäpp, med tanke på att totalsumman marker i omlopp här i VM är nästan 85 miljoner (!). Det motsvarar 8500 vanliga sit-and-goturneringar på fulla bord, samtidigt.

Och ska jag ha ens skuggan av en chans att hänga med så långt gäller det att tänka poker, poker, poker. På mina papper har jag skrivit ned hur jag ska undvika att gå bankrutt på de tre vanligaste sätten: med A-K, A-Q, och med enbart topparet efter floppen.

Dessutom står där ett antal andra personliga förhållningsregler, som att undvika onödigt stora konfrontationer före floppen med allt utom A-A. Och till och med då vill jag helst vara försiktigt: det brukar sägas att inte i någon annan turnering slås spelare med A-A ut så ofta som i VM.

Hachem hade tur med korten

”You need it all going for you in The Big One”, som någon har förmulerat det. Till och med Joseph Hachem erkände att han fick bättre kort än genomsnittet när han vadade igenom 5618 konkurrenter förra året på väg till VM-titeln.

Det räcker med att en enda faktor går snett – en sanslös utdragning mot alla odds, en lång torka på korten, en grav felbedömning – för att VM ska vara över för egen del. ”It’s a matter of NOT getting UN-lucky”, för att citera Hachem själv.

Into the fire, som sagt. Bara några timmar kvar. Men jag känner mig förberedd, och ska ta mig an ett bord i taget. Har jag bungyjumpat 216 meter ska jag nog klara första dagen i detta VM.

Dan Glimne (websport@aftonbladet.se)