VM-ångvälten rullar vidare

och skördar nya offer – men mästaren är kvar

LAS VEGAS

AB RAPPORT 05 WSOP 2006: 1 augusti, morgon

Den ångvält som detta poker-VM är rullar obarmhärtigt vidare. Igår spelades dag 1D, och skördade nya offer varav ett antal svenskar – en av dem var dessvärre Martin de Knijff, som spelade ihop en respektabel markerstapel men försvann innan natten var slut.

Regerande världsmästaren Joseph Hachem klarade dagen med över 55 000 i marker, men ett antal pokerstjärnor och kändisar slogs ut: förre världsmästaren Chris Moneymaker, dito Johnny Chan, Isabelle ”No Mercy” Mercier, David ”Chip” Reese, Erick Lindgren och tungviktsboxaren Lennox Lewis. Bland de svenskar som gått vidare från dag 1D är Mikael Thuritz, Sargon Ruya och Tina Bergström; däremot rök tyvärr Hans Eskilsson.

När jag igår förmiddags gick genom korridorerna bort mot konferenssalen och turneringsområdet strax före klockan tolv, hamnar jag bakom en svartklädd man som åtföljs av en kvinna som han håller i handen, samt ett litet tvåmans TV-team vid sidan om sig. Jag går förbi med långa kliv, vänder mig om, och det är inte oväntat Joseph Hachem som är på väg denna fjärde dag av VM för att försvara sin titel. Jag gör en halvt respektfull, halvt skämtsam honnör och säger: ”Mr. Hachem? I wish you the best of luck!” Han skiner upp, vinkar vänligt tillbaka och säger ”Thanks!”

Lysande ambassadör

Hachem har varit en lysande ambassadör för poker under det år som han gått sedan han vann världsmästartiteln: artig, välartikulerad, chosefri, och alltid vänlig mot sina fans. Det är bara att hoppas att den som blir världsmästare i år, man eller kvinna, kommer att fortsätta i samma tradition.

Det är trist att när Hachem förra året besökte Sverige och uppträdde i frukost-TV (jag ska av god uppfostran inte nämna på vilken kanal) så fick han ett mycket dåligt bemötande av programledarna. Istället för att diskutera pokerns utveckling och framtid och få till en spännande intervju om livet på toppen av näringskedjan, så satte man en kortlek i händerna på honom och tvingade honom att demonstrera hur hold’em går till.

Det inslaget sade betydligt mera om programledarnas nivå än om Hachems. Det var ungefär som om de fått in riksbankschefen, och tvingat honom att demonstrera hur man tar ut pengar på en bankomat.

Nog om det ämnet.

Till den mycket sena frukosten (brunch? lunner? brinner? Det är svårt att hålla reda på sådant i Las Vegas, där den enda klocka jag någonsin sett på ett kasino sitter inne i pokerrummet på Harrah’s) träffar jag en annan svensk spelare och det teoretiska ämnet huruvida man kan överleva den första dagen i VM bara på att lägga samtliga sina händer dyker upp. Jag tar fram penna och gör matematiken på en servett: med tre spelvarv (30 givar) per timme, ett erfarenhetsmässigt tämligen korrekt snitt, och de olika nivåerna på ante och mörkar är den fasta kostnaden för de första tolv timmarna cirka 17.000. De 10.000 man startar med kommer att ta slut någonstans under den femte nivån, efter cirka 9,5 timmars spel. Det klarar upp den saken.

200 kvinnor

Jag går tillbaka till turneringen och kikar förbi säkerhetsvakterna genom de öppna dörrarna: precis som man började med under dag 1B släpper man inte in åskådare under de två första timmarna. Och fortfarande hör man ropen, med täta mellanrum: ”Seat open on table 67!” med bara numren som varierar, när spelare tvingas resa sig upp efter att ha förlorat hela markerstapeln samtidigt som en ”alternate player” hungrigt är på väg fram för att ta hans eller hennes plats.

Och apropå kvinnor i detta VM: någonstans runt 200 av startfältets 8500+ spelare är kvinnor, får jag höra. En vadhållningssajt har oddset 12 gånger pengarna på att årets världsmästare ska vara en kvinna.

Jag gör lite mera matematik i huvudet: eftersom startfältet varje förstadag skärs ned från omkring 2100-2200 till omkring 850 på 12 timmar, innebär det att det slås ut i genomsnitt 1,8 spelare PER MINUT. En spelare ryker var 33:e sekund eller så den första dagen; den siffermässiga verklighet som detta VM handlar om är skrämmande...

Listan på dem som stupat längs vägkanten växer för varje dag och varje timme. Två av förra årets finalbordsspelare, Mike ”The Mouth” Matusow och Steve Dannenman, föll bägge den första dagen liksom proffsen T.J. Cloutier, Liz Lieu, Phil ”The Unabomber” Laak och Antonio Esfandiari. En som jag personligen känner med är vännen Per Hildebrand (med en hedrande 27:e plats i förra årets VM!), som den första dagen spelade ett bord ifrån mig men strax efter midnatt var försvunnen när jag vände mig om för att se hur han låg till. Ledsamt.

Jag träffar Magnus B. Utanför konferenslokalen; vi har sedan tidigare en liten last-longer-bet om femtio dollar med varandra, om vem av oss som ska komma längst i årets VM. Han överlevde också första dagen, men ännu mera shortstackad än jag med bara 5 300 i marker. Han suckar och säger: ”Startar på bord 154 imorgon – och en som sitter intill mig är Daniel Negreanu, som kommer in med ett skottkärrelass marker!” Det låter onekligen tufft, det håller jag med om.

Sanning och lögn

Dagens t-tröjetext skymtar jag på en spelare: I’M PROBABLY LYING. Förmodligen, det är vad man förmodas göra vid ett pokerbord. Och just för att alla de andra förväntar sig det kan man ibland chocka de övriga med att tala sanning. Som skådespelaren Harry Anderson har formulerat det: ”Jag sa sanningen till dom – och dom gick på den!”

En annan minnesvärd t-tröjetext ser jag när jag går tillbaka upp till min svit: det är en fetlagd kvinna (!) på vars framtid det står en reklam för ett fiktivt – antar jag – glädjehus i form av texten MABEL’S WHOREHOUSE upptill, och nedanför den ekivoka bilden, i mindre bokstäver: WHERE THE CUSTOMER ALWAYS COMES FIRST. Kommentarer känns onödiga...

Efter några timmars arbete och en sväng till poolen tar jag en taxi bort till Caesar’s Palace för att kolla in deras nyrenoverade pokerrum. Det rymmer omkring 40 bord och är luftigt och ljust, men väntelistan till deras cashgames är lång och jag orkar inte vänta in deras kvällsturnering som börjar klockan 23. Kasinot är fullt av reklam för Elton John som just gör en show där: Caesar’s har till och med inrett en specialsouvenirbutik som döpts till just Elton John, och där man kan innehandla varjehanda minnessaker i form av handdukar, muggar och allt möjligt annat till minne av evenemanget.

Las Vegas är världens showstad nummer 1, utan konkurrens: här finns närmare 90 olika stora och påkostade föreställningar att bevista, för den som har tid och råd. Jag bestämmer mig för att välja ut en eller två – men inte förrän om och när jag slås ut ur VM. Fram till dess är det poker som gäller.

Pokerfarfar

Jag promenerar vidare i den varma kvällsluften längs strippen till The Mirage, och efter att ha köpt in mig i deras 230-dollarsturnering som börjar klockan 19, om mindre än en timme, stöter jag på Ola Brandborn. Jag skojar lite om att han i sin nätblogg häromdagen kallade mig för ”Sveriges pokerfarfar”, han köper också in sig, och så tar vi var sin Coca-Cola i deras Sports Bar medan vi väntar på starten och han berättar att han senare i höst ska till en turnering i Singapore (!).

Turneringen med 97 deltagare och ett respektabelt förstapris på över 40 000 spänn blir ingen hit för någon av oss. Motståndet är stentufft, inte oväntat med tanke på att Las Vegas just nu är packat med pokerspecialister som är här för att delta i någon av alla turneringarna i WSOP. Pokerrummets manager är framme och gratulerar kvinnan till vänster om mig till segern nyligen i en stor turnering, jag hinner inte uppfatta vilken, och under snacket kryper det fram att fyra (!) av de andra vid bordet också redan spelat i VM, varav två av dem gått vidare. Och dessutom märks pokererfarenheten i hanteringen av kort och marker: backhandsflippen, the wrist twist, singelsnurren, samtliga manövrar sitter suveränt i ryggmärken på gänget vid bordet.

Intressant hand

Ola är ute efter mindre än en timme, och jag strax efter när jag blir inblandad i en hand så intressant att den ska få återkomma i pokerskolan i Aftonbladet. Jag tröstar mig med en hamburgare, köper en t-tröja till min dotter med texten GOOD GIRLS GO TO HEAVEN, BAD GIRLS GO TO LAS VEGAS, och återvänder till Rio.

Nu är det insläpp för åskådare. Vid TV-bordet under strålkastarnas ljus sitter Joseph Hachem, i hårt sällskap med andra utvalda proffs och kändisar medan det hela går live på ESPN. Hachem verkar vara på gott humör, har en försvarlig markerstapel framför sig och håller glatt låda. Jag önskar honom ett tyst lycka till. Skulle han ta en ny VM-titel back-to-back efter den förra, och i detta startfält, vore det årtusendets pokerskräll.

När jag ser mig omkring slår det mig på nytt hur mycket pokern har ändrats under de 15 år jag hållit på mera seriöst med spelet. Första gången jag åkte till WSOP i Las Vegas, 1994, var det påfallande många äldre gentlemen och road gamblers vid borden, och tobaksröken låg som en Lützendimma i lokalen; nu råder tack och lov rökförbud, och det vimlar av unga, hungriga spelare som läst ett ton teoriböcker, har tusentals speltimmar på nätet i erfarenhetsbagaget, och är sponsrade av något nätföretag. Just sponsringsnivån börjar närma sig Formel 1 och allsvensk fotboll; det är faktiskt en minoritet av spelarna vid borden som inte gör reklam för ena eller andra företeelsen med pokeranknytning.

Plyschfisk

Ungefär 4 av 10 har solglasögon, att jämföra med 1 på 20 när jag var på legendariska Binion’s 1994. Och en del kompletterar med en tämligen outrerad klädsel: när jag spelade dag 1C var det en som hade en mössa på sig i form av en jättestor orange fisk i plysch (!), och jag får berättat att det var en som spelade dag 1A utklädd till nunna (!) – om det var man eller kvinna framgick inte.

Ja, varför inte? Klädd som dominikanermunk i nästa års VM och fingrande på radbandet medan jag mumlar böner på latin kanske det går ännu bättre. De profundis te clamavi, O Deo; misericordia. (”Ur djupen ropar jag till Dig, o Herre; hav förbarmande”.)

På bord 7 ser jag Martin de Knijff, djupt försjunken i beslutet att syna eller inte syna. Efter långt övervägande slänger han sina kort, och reser sig upp och går en sväng för att sträcka på benen och titta på borden intill. Klockan närmar sig 22, och det är fortfarande över 1400 spelare kvar av dagens startfält.

Jag retirerar upp till 15:e våningen för att läsa lite och gå till sängs tidigt. Om ett och ett halvt dygn ska jag tillbaka in i elden, och det kommer att krävas en snabb uppdubbling eller två om jag ska in i matchen igen. Men slaget är aldrig över förrän det är över, intalar jag mig själv: när jag i april vann en turnering på Harrah’s var jag nere i 2800 i marker med mörkar på 1000-2000, men klev upp ur graven igen och vann matchen; och för några år sedan gick Phil Hellmuth den första dagen från 10.000 ned till 700 i marker – för att två dagar senare vara uppe i över en miljon och börja få vittring på finalbordet. Det ska dröja till den feta damen sjunger, när det gäller mig.

Dan Glimne (websport@aftonbladet.se)