I Paris ska Grand Slam-samlingen bli komplett

Roger Federer i exklusiv intervju

BASEL, SCHWEIZ

I ett upplyst hörn av restaurangen står Adam och Eva med lövtäckta kön och spelar tennis med en ringlande orm som nät.

Det är tydligen så det fungerar i paradiset.

Skylten utanför den charmiga anläggningen berättar ju, om någon skulle ha misstolkat den talande inredningen, att det är där vi befinner oss:

”PARADIES”.

Det fattas bara att Gud själv glider in genom den glasade entrédörren, går fram till baren och beställer revben eller något annat som faller honom i smaken.

Då sker just det.

Knattarna som tränar på de fem hardcourtbanorna kastar sina racketar och rusar fram till den allsmäktige, som i sin kontraktsenliga Nike-skrud låter pennan dansa över t-shirts och racketfodral.

Det visar sig att Gud skriver autografer under synonym.

Roger Federer.

Det är också så han presenterar sig.

– Roger, säger han och sträcker fram sin magiska högernäve.

– Trevligt att träffas. Tack för att ni åkte hela vägen till Basel för min skull.

Basel? Okej, han bor visserligen i den lummiga stadsdelen Oberwil tio minuters Aston Martin-resa härifrån, men träffar man Roger Federer sker det inte i Basel, inte i Schweiz, inte i Europa, inte i världen.

Det sker i paradiset.

”PARADIES”.

Det är här han befinner sig just nu, och det var där han vistades under hela förra säsongen. Sportmagasinet har utsett honom till 2004 års största idrottsman, och han ser inte ens förvånad ut när han får beskedet. Det har han heller ingen anledning att göra.

– Vem vann 2003, undrar han och slår sig ned vid ett av träborden i restaurangen.

Michael Schumacher.

– Ja, just det. Han hade en otrolig säsong.

Precis som du hade i fjol.

– Jo, det är fantastiskt. Redan 2003 var väldigt bra. Jag hade varit väldigt nöjd om det hade gått lika bra 2004, men allt har klaffat. Jag har överträffat alla förväntningar, vunnit...

11 september 1988. 6–4, 4–6, 6–3, 5–7, 6–4. Sifferkombinationen lyser i gult mot svart på Louis Armstrong Arena på Flushing Medow i New York. I Sverige visar klockan 03.20. Det är då domaren Jay Snyder fäller de magiska orden:

– Game, set, match, Mats Wilander.

Den 24-årige smålänningen har med en lindad racket som penna skrivit in sig i historieböckerna, och han har gjort det med versaler. Nej, det beror inte på att han just har slagit Ivan Lendl i finalen, tagit över förstaplatsen på världsrankingen och som förste svensk vunnit US Open. Det är hans tredje Grand Slam-titel för året och han vet i samma sekund som han sträcker armarna i luften att ingen någonsin ska upprepa hans bedrift. Jimmy Connors lyckades visserligen vinna Australian Open, Wimbledon och US Open 1974, men konkurrensen nu och då är inte jämförbar.

– Det här är min största seger någonsin, större än min första seger i Paris, säger Mats Wilander.

Hans benhinnor värker efter den närmare fem timmar långa slagväxlingen, men själsligt har han aldrig mått bättre. Hustrun Sonya och Mats föräldrar, Karin och Einar, är på plats i New York för att dela hans glädje, och efter presskonferensen upptäcker han en nyfunnen vän i spelarnas egen salong – Keith Richards, rockvraket som inte har blod utan Jack Daniels i ådrorna.

De lärde känna varandra genom Sonyas syster, som stylade Rolling Stones-gitarristen inför en fotografering. Mats går fram till honom och överräcker den boll som blev kvar i fickan när han inte behövde slå någon andraserve på matchbollen. Keith Richards tackar för souveniren, ger Mats en kram och sticker ner högerhanden i ena byxfickan.

Sekunden senare har han överlämnat en pistolkula till den förvånade svensken.

– Du vet aldrig när du kommer att behöva den, säger Keith Richards.

Bullshit.

Mats Wilander behöver inte försvara sig. Han blev odödlig i samma sekund som matchen var vunnen.

–...tre av fyra Grand Slam-turneringar och bara förlorat sex matcher. Om någon inför säsongen hade sagt att det här skulle inträffa hade jag garanterat att det inte kommer att ske.

Vad är hemligheten? Du vann 74 av 80 matcher, elva av 17 turneringar. I dagens tennis ska ingen kunna vara så outstanding.

– Redan den dag jag debuterade på touren stod det klart att jag inte skulle slå igenom över en natt. Mentalt var jag för svag, och fysiskt var jag inte tillräckligt bra. Jag behövde tid och kunde inte göra samma resultat som Safin och Hewitt. Det visste jag hela tiden. Min första Wimbledontitel kom i exakt rätt tid. Sedan dess har jag jobbat hårt och blivit starkare både fysiskt och mentalt. Allt har förbättrats. Jag är en mer komplett, bättre spelare.

När insåg du att du kunde bli nummer ett? Du var ju världsetta redan som junior.

– I början av 2003. Då vann jag många mindre titlar och fick en bra ranking. Om jag dessutom vann en Grand Slam skulle jag få en bra position för att bli nummer ett. Sedan var det precis vad som hände. Jag vann i Marseille, Dubai, Halle, München och sedan tänkte jag, Jesus, jag spelar ju så bra att jag kan vinna en Grand Slam. När jag förlorade i den första rundan i Öppna franska började folk sucka och säga att ”Oh, och han som ska vara en av de stora talangerna”. Sedan vann jag Wimbledon och var plötsligt nummer två i världen. Jag hade chansen att bli nummer ett i Montreal och ville ta den till varje pris. Då, i semifinalen mot Roddick, blev jag så nervös att jag inte kunde spela. Det förstörde mina chanser. Nu fick jag vänta till Australien Open 2004. När chansen kom igen, i semifinalen mot Ferrero, tog jag den. Jag hade lärt mig av det som hände 2003 och höll mig lugn. Det är intressant hur allt förändras.

När Mats Wilander 1988 vann tre Grand Slam-titlar sa alla att ingen skulle upprepa den bedriften, men du lyssnade tydligen inte.

– Nej, det har jag fått höra efteråt och det var han som sa det. Efter segern i US Open ringde han och gratulerade. Han sa att han var lycklig att någon pratade om honom igen efter 16 år, för det var ingen som brydde sig om honom längre. Då, när jag hade vunnit tre Grand Slam och tangerat hans år, minns plötsligt alla Mats Wilander.

Var han förvånad?

– Det får du fråga honom. För mig är det svårt att bedöma hur fantastisk den här säsongen har varit. När jag slutar, eller kanske summerar ett år när jag inte har vunnit någon titel, kommer jag nog fundera på hur tusan jag kunde vinna elva turneringar under en säsong.

Vad är målet för 2005?

– Först och främst siktar jag på att försvara positionen som världsetta, och då måste jag vinna minst en Grand Slam. Givetvis ska jag försöka försvara alla mina titlar, men jag vet hur svårt det blir. Det vore fantastiskt om jag vinner en.

Är det möjligt att vinna alla fyra – Australian Open, Öppna franska, Wimbledon och US Open?

– Ja, det måste jag tro. Kan man vinna tre borde man kunna vinna fyra. Det är så jag tänker, men samtidigt är det fel att sätta upp så stora mål. Om jag skulle göra om det här nästa år skulle det ändå bli en besvikelse.

Som Michael Phelps i OS?

– Ja, han sa ju att han skulle vinna alla guld och då blir silver en besvikelse. Det är fel.

Du är fortfarande väldigt ung, bara 23 år. Är det du som ska slå Pete Sampras rekord på 14 Grand Slam-titlar?

– Jag gillar inte jämförelser när det bara handlar om Grand Slam-titlar. Då skulle det ju inte spela någon roll om jag vinner Stockholm Open eller i Basel eftersom det inte är Grand Slam. För mig har alla tävlingar något speciellt. Att bara jaga 14 Grand Slam-titlar vore fel, och för mig är det inget mål. Visst vore det fantastiskt om jag kommer i närheten, men jag har fortfarande tio kvar. Det är som om Tiger Woods skulle jaga Jack Nicklaus rekord. Han är åtta majors efter, eller något sådant.

6 november 1999. På centrecourten i Kungliga tennishallen ser knappt 200 åskådare Marcus Sarstrand slå en okänd schweizare med 6–2, 4–6, 7–6 i kvalet till Stockholm Open.

– Han var 57:a i världen och trodde att han skulle vinna lätt, men jag hade maxflyt den dagen. På något sätt kom jag åt varenda retur och slog många vinnare. Han blev förvånad, säger Sarstrand.

Han minns mötet med en 18-årig Roger Federer. Han hade talangen redan då, men de som var där kunde inte tro att det var framtidens överlägsna världsetta som förlorade mot en anonym svensk, som dagen därpå mötte sin överman i Filip Dewulf.

Marcus Sarstrand försökte kvala in till Stockholm Open i år också, men förlorade gruppfinalen mot Janko Tipsarevic. Han har blivit 26 år och väntar fortfarande på sitt stora genombrott. Hittills har han bara spelat fyra matcher på ATP-touren, och vunnit en av dem. Det var mot Thomas Johansson i Båstad 1997, om nu någon bryr sig. Sportmagasinet hittar honom på tennisens bakgård. Han har just förlorat kvartsfinalen i en Challangerturnering mot Justin Gimelstob och belönats med drygt 10 000 kronor. Som tur är har han under turneringen bott gratis hos en familj i Nashville, så prispengarna räcker till flygbiljetten hem till Göteborg.

– Det går runt, men inte mer än så, säger han.

Roger Federer skulle inte ta på sig skorna för den summan, inte heller för de 640 000 kronor som Marcus Sarstrand har spelat in sedan proffsdebuten 1997. Han lever i en helt annan värld. Under säsongen har han dragit in 35 miljoner enbart i prispengar. Lägg till sponsor-, bonus- och startpengar och det räcker inte med att fördubbla den summan. Det är belöningen för att han har vunnit 23 raka segrar mot topp 10-spelare, sina 13 senaste finaler, 74 av totalt 80 spelade matcher under 2004.

Nästa år kan han räkna med ett par miljoner enbart för att ställa upp i Stockholm Open. 2005 startar turneringen den 10 oktober, vilket innebär att kollisionen med Davidoff Swiss Indoors Basel upphör. Han har redan blivit kontaktad av Per Hjertquist, Stockholm Opens tournament director.

– Federer står högt på vår lista. Det vore fantastiskt om han kommer, säger Hjertquist.

Marcus Sarstrand, å sin sida, är fortfarande bitter över att han inte fick chansen i huvudturneringen i år.

– Det var fel att de gav en dansk (Kenneth Carlsen) ett wild card. Oavsett om man ligger runt 250 på världsrankingen har man faktiskt chansen att vinna matcher, som Ryderstedt, säger han.

Varför lyckades Roger Federer och inte du?

– Det går inte att jämföra. Han är den största talangen som har funnits. Han kan göra allt med alla slag och är väldigt snabb.

Apropå Stockholm Open. Kommer du till Sverige i höst?

– Vi får se. Det vore roligt, och nu är det möjligt eftersom Stockholm och Basel inte kolliderar.

Att du är världens bäste tennisspelare markerade du inte minst i finalen i US Open, då du slog Lleyton Hewitt med 6–0, 7–6, 6–0. Är det din bästa match någonsin?

– Förmodligen, men den mest speciella match jag har spelat var när jag slog Sampras i Wimbledon 2001. Det var min första match på centrecourten och den första och enda gången jag mötte Sampras. Men, som du säger, den bästa matchen i karriären måste vara finalen i US Open. Jag fick världens bästa start.

Jovars, första set var över efter 18 minuter.

– Jo, det gick snabbt. Man kan spela så bra utan publik på bana 13, men att spela så i en final, att komma upp på den nivån i den stunden... Jag har själv undrat hur jag lyckades. Det handlar om självförtroende. Har du det kan du göra det igen.

Vad sa Hewitt när ni tackade för matchen?

– ”Great job, mate. Du har varit den bäste spelaren på touren i år.” Vi har stor respekt för varandra. Han är den jag har mött flest gånger under karriären. Vi är inte vänner, men ogillar heller inte varandra. Det är en sund rivalitet.

Vilka är dina bästa kompisar på touren?

– De flesta av schweizarna, mina före detta dubbelpartners och spelarna i min ålder, som (Andreas) Vinciguerra. Jag hoppas att han kommer tillbaka efter skadan.

Ser du någon av svenskarna på touren som ett framtida hot?

– Jag har inte mött Joachim Johansson, men han är väldigt farlig med sin serve. Sedan har du Thomas Johansson, som fortfarande är bra. Robin Söderling kommer också att utvecklas. Jag var tvungen att spela bra för att slå honom förra året. Sverige har fortfarande ett bra Davis Cup-lag. Ni har varit väldigt bortskämda med alla gamla storspelare, så förmodligen får inte tennisen den uppmärksamhet den förtjänar.

Kan du själv förbättra något som tennisspelare?

– Ja, jag måste åtminstone försöka och ska jobba hårt för att göra det. Alla spelare gör allt för att besegra mig. Utvecklas jag inte är de andra snart ikapp.

Hur hanterar du pressen, nu när det är dig alla vill slå?

– Jag föredrar att ha det så här, säger Roger Federer med otillåtet lugn i rösten.

Menar du verkligen det?

– Ja, för när jag var tvåa och trea på rankingen satte jag en sådan press på mig själv, att jag skulle bli nummer ett. Det är enklare nu. Att jag vann Australian Open förra året var en överraskning, precis som när jag vann Masters-slutspelet i Houston. De två tävlingarna var vändpunkten i min karriär. Jag slog spelare som jag tidigare hade haft stora problem med, som Agassi, Hewitt, Nalbandian och Ferrero. Det gav mig otroligt mycket självförtroende och det har jag burit med mig hela året.

Hur kom du egentligen in på det här med tennis? Det är inte direkt det som Schweiz är känt för.

– Mina föräldrar spelade mixeddubbel på helgerna, och hade jag tur fick jag slå någon boll. Som tolvåring bestämde jag mig för att satsa på tennisen. Jag spelade även fotboll men kunde inte hålla på och träna två sporter fyra-fem gånger i veckan. Jag blev för trött och valde tennisen, vilket visade sig vara rätt beslut.

Stämmer det att Boris Becker, Stefan Edberg och Pete Sampras var din barndoms idoler?

– Sampras var inte min idol, snarare min favoritspelare. Inspirationen fick jag genom Becker och Edberg. Becker var väldigt stor i Europa, och Tyskland är ju vår granne. Jag kände för honom, gillade hans spel och attityd. Sedan frågade mina kompisar varför jag gillade Becker när Edberg var mycket bättre. Nja, sa jag. Becker är bättre, men jag började titta på Edberg och gillade honom också. Tyvärr hade båda slutat när jag började spela på touren, men det var de som inspirerade mig och fick mig att spela med enhandsfattad backhand. Jag har alltid gillat enhandsstilen med nätspel före det aggressiva baslinjespelet.

Är det därför det ser så naturligt ut när du spelar?

– Ja, det är väl så att min talang är uppenbar. Tennis har alltid känts naturligt för mig, och det är inte bara en fördel. Alla sa till mig att jag skulle bli nummer ett och vinna Grand Slam-titlar, men andra spelare har andra kvaliteter. Snabbhet, mental styrka, power...

I höstas sa Robin Söderling att du redan är världens genom tiderna bäste spelare?

– Han är ung. Ha, ha, ha. Vad vet han, precis som jag, om spelarna på 60- och 70-talen? Det är en fin komplimang, men vad ska jag säga?

Vem är nummer ett i dina ögon, då?

– Sampras eller Björn Borg, som har ett otroligt facit. Det var synd att han slutade som 26-åring. Kanske är det någon av dem, kanske Rod Laver.

Vad blir svaret om du får samma fråga om tjugo år?

– Jag vet inte – och jag kommer inte att säga mitt namn. Mig får andra uttala sig om. Det enda som är säkert är att den dag jag slutar ska jag veta att jag har gjort allt för att bli så bra som möjligt.

Din karriär har gått spikrakt uppåt, men du hade det tufft i de unga tonåren.

– Ja, när jag var 14 år och flyttade hemifrån för att gå på tenniscentret i Ecublens. Det ligger i den fransktalande delen av Schweiz, och jag hanterade inte språket. Jag var inackorderad hos en familj som tog hand om mig under veckorna, men jag hade en fruktansvärd hemlängtan. Jag var glad när jag åkte hem på helgerna, och väldigt ledsen när jag skulle åka dit igen. Det var tufft, men gjorde min karaktär starkare. Jag blev självständig. Hade jag inte blivit det hade jag inte vågat sluta skolan som 16-åring för att satsa på tennisen.

27 oktober1985. Björn Borg har slutat med tennisen, men svenskarna regerar ändå på touren. Mats Wilander, 21, och Stefan Edberg, 19, har redan vunnit sina första Grand Slam-turneringar, och omvärlden väntar bara på att näste svensk ska slå till.

Frågan är bara vem det blir. Kent Carlsson? Janne Gunnarsson? Anders Järryd? Mikael Pernfors? Joakim Nyström? Henrik Sundström?

Då briserar bomben i Köln. En för de flesta okänd 20-åring kvalar in till huvudturneringen, slår Wojtek Fibak, Goran Prpic, Jeremy Bates och Tim Wilkinson och är plötsligt klar för final mot Ramesh Krishnan. Den unge svensken, som har lämnat barndomens Sundsvall för ett inackorderingshem i Spånga, har redan svarat för det omöjliga, men nöjer sig inte med det. Efter en dryg timmes spel mot den tredjeseedade indiern står han på centrecourten med en prischeck på en kvarts miljon kronor. Han vann med 6–3, 6–2 och plötsligt pratade alla om den nye Björn Borg.

Peter Lundgren, som han heter, har både talangen och det långa håret och brukar dessutom träna med legendaren som vann fem raka Wimbledon-titlar.

– Det här är både underbart och ofattbart. Min pappa Hans skrattade gott när jag berättade att mitt mål var att ta mig in bland de hundra bästa i världen. Nu är jag där och ska försöka hålla min ranking året ut, säger Peter Lundgren efter knallen.

Tio år senare – när Lundgren avslutar karriären med en förlust mot Karol Kucera i Köpenhamn – har folk slutat att jämföra honom med Borg. När han som 30-åring summerar karriären kan han bara räkna in tre ATP-titlar, men den falska Borg-kopian har inte gjort sitt på touren. Han ska komma tillbaka, som tränare.

Första uppdraget är att lotsa Marcelo Rios till världstoppen, men redan efter ett halvår – i augusti 1997 – inser svensken att den egensinnige chilenaren är mer i behov av en psykolog än en coach. Lundgren behöver dock inte vara arbetslös särskilt länge. Tennisförbundet i Schweiz ska dra igång en elitsatsning och erbjuder svensken en av tjänsterna som tränare och talangutvecklare. Det är där, på förbundets anläggning i Biel, han stöter på en gammal bekant. Peter Carter är australier men tävlade för en klubb i Schweiz under sina år på touren och blev efter karriären kvar i landet. De möttes förresten en gång, i Toronto 1988. Peter Lundgren påminner gärna Carter om matchen. Det blir så när man besegrar någon med 6–2, 6–0.

Det visar sig att Peter Carter länge har tränat en av talangerna som är med i projektet. Peter Lundgren minns när 15-åringen klev in i hallen första gången.

– Det var en ganska liten, gänglig kille som kom till klubben i Biel. Alla hade sagt att han var jättebra, och han hade själv lagt ribban väldigt högt. Jag tyckte att han var slö och lam. I början var jag inte så imponerad. Han var inte speciellt bra på träningen, men när det blev match tände han till. Han skulle precis fylla 16 år då. Som liten var han helt vild. Han hade så mycket energi att jag var helt slut på kvällarna, berättar Peter Lundgren.

Han pratar om Roger Federer, underbarnet som skulle erövra världen. När Peter Carter omkom i en bilolycka i Sydafrika sommaren 2002 hade Lundgren redan tagit över ansvaret för den blivande världsettan. På fyra säsonger, 2000-2003, såg han från första parkett Roger Federer förvandlas från talang till superstjärna. De stod varandra så nära att Federer inte orkade titta Lundgren i ögonen när han ville bryta samarbetet.

– Jag fick beskedet på telefon, men åkte till Schweiz för att prata med honom. Det är inga hard feelings. Vi är fortfarande kompisar. Det kändes som att vi båda var nöjda. Jag var jäkligt sliten. Vi hade varit ute i fyra år, 40 veckor om året. Jag har dessutom två barn hemma, och då kan man inte bara sätta sig och vila, säger Peter Lundgren.

Hur kunde han bli så här bra? Du, om någon, borde veta.

– Han är så komplett. Han har både spelet och psyket, precis allt som krävs.

Det var alltså där du träffade Peter Lundgren?

– Ja, som 16-åring. Det var när centret hade flyttad till Biel, som är både fransk- och tysktalande och ligger en timmes resa från Basel. Det gjorde allt mycket enklare. Peter kom dit. Sven Groeneveld också. Där fanns många bra tränare. Peter var anställd av förbundet och ringde till min förra coach Peter Carter, som dog i en bilolycka. Jag reste med honom 70 procent, de resterande 30 med Peter Lundgren. När jag var 18-19 år valde jag att jobba med Lundgren, så vi lämnade förbundet och jag började betala honom själv. När du lämnar junioråldern är det så det fungerar i Schweiz.

Ni skildes i november 2003. Varför?

– Det var ett tufft beslut. Vi var så bra vänner, men jag hade känslan att allt var sagt. Det gick rutiner i vårt förhållande. Det var ett rent professionellt beslut. Jag gjorde det för min karriär. Det var svårt att berätta det för honom, men han hade det på känn. När det var gjort var jag både glad och ledsen. Vi hade en bra tid tillsammans. Nu har han en annan spelare, så vi ses på touren. Vi hatar inte varandra, inte alls.

Din flickvän, Mirka Vavrinec, sa att ni var som bröder.

– Ja, det kan man säga. Vi var på samma nivå, hängde alltid ihop och kanske var just det misstaget. Vi var ihop 40 av årets 52 veckor och när man då äter ihop varje dag, vad ska man till slut säga till varandra? Det var naturligt att vi skildes.

Har Peter Lundgren en stor del i din framgång?

– Ja, det har bara funnits några få coacher i min karriär. Jag är inte typen som har en tränare i två-tre månader. Alla coacher har lärt mig många, och olika saker.

Marat Safin är Lundgrens tredje storspelare. Vad gör honom så populär?

– Han spelade själv och känner till touren, hur det är att resa. Han är väldigt lugn och ser möjligheterna istället för problemen. Han ser dessutom alltid till att du mår bra och har självförtroende inför matcherna.

Ursäkta frågan, men det var inte så att ni hade samma frisör?

– Ha, ha, han har ju mycket längre hår än jag, men ett tag hade vi faktiskt det. Jag tog större risker med mitt hår. När jag tog fem centimeter tog han så lite som möjligt. Fast han var faktiskt korthårig första gången vi träffades. Det gillade han inte alls.

Hur mycket svenska hann du lära dig med Peter Lundgren som tränare?

– Lite.

Som?

– Vill du verkligen veta det?

Japp.

– Nej, det tror jag inte. Man börjar ju alltid med de fula orden. Det är ju det man vill lära sig. Jag förstår en hel del svenska och folk har sagt att jag har bättre uttal än många svenskar. Jag talar med stockholmsaccent, vilken jag tror är väldigt klar. I norr och söder talar de visst med väldigt konstig dialekt.

När du erövrade världen skedde det utan coach.

– Ja, jag är oberoende och trygg i mig själv. När jag hade coach var det som om två coacher samarbetade. Jag kan själv analysera mitt spel och vet vad som är bra och dåligt för mig.

Saknar du Peter Lundgren?

– Inte direkt. Vi har kontakt emellanåt, men nu är det som det är. Jag tog själv beslutet och kan inte ångra mig. Situationen är inget problem för mig.

Du utmärker dig dessutom genom att inte ha någon agent.

– Officiellt, nej. Men jag har andra personer runt omkring mig, som min far, min mor, min advokat, en expert på skattefrågor, min flickvän, folk som koordinerar. Jag lämnade IMG när de avskedade min agent. Det är tre år sedan nu och jag ville se om jag klarar det själv. Jag har ett ganska litet team. Det har blivit en trend att ha coacher och tränare, men jag går mot strömmen. Jag har min fysio, Pavel Kovac, som reser med mig 80 procent av tiden, och min konditionstränare, Pierre Paganini. Det var så här det fungerade för 20-30 år sedan, och det fungerar för mig.

Som många andra idrottsstjärnor älskar du bilar.

– Ja, det är kul, och jag blir mer och mer intresserad. Fast länge trodde jag att jag skulle bli en av dem som aldrig tar körkort. Jag var rädd för att åka ut för en olycka.

Beroende på det som hände Peter Carter?

– Nej, det här var senare. Jag kände inget självförtroende, men till slut intalade jag mig själv att fixa det. Nu har jag insett hur fri jag är med körkort. Direkt blev jag intresserad av bilar, och speciellt sportbilar. Jag är ju en idrottsman, och din bil speglar din karaktär. Jag köper både bilmagasin och bilar för att hänga med i utvecklingen.

Du har dessutom startat Roger Federer Foundation. Berätta.

– Vi hade nyligen den första tillställningen för att samla in pengar, och fick ihop 660 000 kronor. Det var en fantastisk start. Vi stöttar ett program i Sydafrika, där många behöver hjälp. Jag lever i en dröm, och vill ge tillbaka så mycket jag kan. Just nu hjälper jag 30 barn. Jag betalar två mål mat om dagen, deras utbildning och annat.

Din mamma, Lynette, kommer från Johannesburg. Betyder det att du har tillbringat mycket tid i Sydafrika?

– Ja, när jag var liten brukade vi åka dit på semester. Mamma är väldigt engagerad i min välgörenhet. Jag har inte sett projektet själv, men ska åka dit i februari.

Hur träffades dina föräldrar?

– Pappa åkte till Sydafrika för att jobba, och det var då de träffades. De blev tillsammans, och när han sedan återvände frågade han om hon ville följa med honom till Schweiz. Det ville hon, så de åkte dit och gifte sig.

Själv träffade du din flickvän i Sydney?

– Ja, under OS för fyra år sedan.

Det finns delade meningar om tennis hör hemma på OS-programmet. Vad tycker du?

– Jag är glad och tacksam över att sporten är med, så att vi tennisspelare också får uppleva atmosfären och livet i OS-byn. Sydney är ett av mina starkaste minnen, och det beror inte bara på att jag träffade min flickvän. Jag gjorde en bra turnering trots att jag var så ivrig över att få komma dit och bara vara en del i OS. Jag var med i Aten och ska vara med i Peking också. Jag älskar OS. Fast Aten var speciellt. Nu är jag en stjärna. Alla kände igen mig från tv, ville ta bilder och ha autografer. På öppningsceremonin fick jag bära fanan och det var en stor ära. När vi stod inne på stadion och väntade i två timmar tog ledare och idrottsmän från olika länder säkert 200 bilder med mig.

Du har dessutom, vilket få svenskar känner till, en egen parfym.

– Ja, det drog vi igång förra säsongen. Det var mest en kul grej, att jag istället för att ge mitt namn åt en parfym som redan finns involverar mig i en helt ny. Min flickvän och frisör som kom med idén. Jag sa att de var galna, men ah, vi gör det. Min flickvän började designa flaskan, gjorde en logotype med mina initialer, och så fortsatte det.

Resultatet blev ”RF, Feel the touch”. Namnet är valt med omsorg.

– Ja, det har en dubbel innebörd. Det var enkelt, men helt rätt för en parfym. Den finns bara i Schweiz. Vi får se om den kommer att säljas världen över. Jag måste ha tid också.

Vad blir nästa projekt?

– Jag vill ägna mig åt min stiftelse och och det säger jag inte bara för att det låter bra. Jag fejkar inte min goda image. Det är sådan här jag är. Det är det jag vill göra. För att må bra som människa måste jag uppfylla den rollen.

Vad blev det för reaktion i Schweiz efter din sagolika säsong. Spelar alla tennis nu?

– Nej, det har inte varit en boom som efter Becker och Borg, och det tror jag heller inte kommer. Vi hade Hingis-vågen, och den ökade lite med mig. Turneringen i Basel var utsåld. Det kom nästan 70 000 personer trots att jag var skadad och inte spelade. Folk uppskattar tennis och givetvis är jag den stora hjälten i Schweiz. Förra året blev jag utnämnd till årets idrottsman och årets personlighet. Det berättar hur stor jag är i Schweiz. Årets personlighet omfattar inte bara idrottsmän utan alla, politiker, kultureliten, folk som jobbar med välgörenhet, ja, alla. Jag får många komplimanger för att jag är en bra ambassadör för Schweiz. Många uppskattar det jag gör, men för mig är det viktigast att vara en förebild för barn. Det är ju de som är framtiden.

Trivs du med det här livet?

– Jag älskar det jag gör, men trodde inte att tennisen skulle vara så intensiv med media och andra saker runtomkring. Det exploderade 2003, när jag vann Wimbledon. Dessförinnan var jag väldigt känd i Schweiz, men då kom plötsligt uppmärksamheten från hela världen.

Apropå Wimbledon-segern 2003. När du återvände till Schweiz för att spela i Gstaad fick du en oväntad belöning. Berätta om Juliette.

– Det är inget av mina favoritsamtalsämnen och börjar bli gammalt. Det var kul i början, men blev för mycket när alla frågade om den där kon.

Du måste ändå erkänna att du blev paff när arrangörerna släpade in en kossa på 800 kilon.

– Ja, det kan du föreställa dig. Jag trodde inte mina ögon när jag såg kon komma in på banan. Hon har fått en kalv, så nu jag har två. Det är en rolig historia, men vi låter det tillhöra det förflutna. Jag har aldrig haft den hos mig. Den har alltid stått i bergen i Gstaad.

Så hon är ingen av dina bästa vänner?

– Hon är en bra vän, men bara när jag träffar henne. Annars har vi inte så mycket gemensamt.

Du blir med andra ord inte bonde efter karriären?

– Nej, definitivt inte.

Kan det vara en skrämmande känsla, att alla vet vem du är? Ja, de flesta känner ju till och med till Juliette.

– Jag kan fortfarande leva ett ganska normalt liv. Vill jag gå på fotboll, konsert eller äta på restaurang kan jag göra det. Det är trevligt, men ibland får jag förbereda mig mentalt och vara inställd på att försöka gömma mig. Fast jag gillar utmaningen, att bli sedd eller inte sedd, säger han och drar upp träningsoverallsjackan för att täcka ansiktet.

När han fäller ner kragen bär han ett ständigt återkommande ansiktsuttryck.

Roger Federer ler.

Man gör det i paradiset.

Roger Federer år för år

2004 vann han Australian Open, Wimbledon och US Open. Nu är han i Paris för att göra Grand Slam-samlingen komplett. Sportmagasinet har träffat tennisens största stjärna – Roger Federer. I en exklusiv intervju berättar 23-åringen om förväntningarna, åren med Peter Lundgren, kossan Juliette och idolen Stefan Edberg. – Inspirationen fick jag genom Becker och Edberg. Jag har alltid gillat enhandsstilen med nätspel före det aggressiva baslinjespelet, säger han.

Stefan Holm