men här är du bara femma, Klüft

Lars Nylin: Ingo vs Floyd är tidernas svenskduell

helskärm

Strax efter spjutkastningen i gårdagens dramaduell i Helsingfors hittade TV4 Eunice Barbers tränare på läktaren.

Bob Kersee kommenterade då inte sin adepts relativa flopp i just spjut. Amerikanen Kersee berörde inte ens Klüfts längsta ländhopp - trots att den franska lagledningen nyss lämnat in en protest mot detta.

Amerikanen fokuserade helt på det fascinerande drama som utspelade sig:

– Två starka aktiva i en lysande duell. Det är fantastiskt för sjukampen, sken Kersee mot TV4: s Fredrik Olovsson och verkade i just det ögonblicket knappt bry sig om utgången.

Friidrotts-VM saknar på förhand de riktigt skarpa duellerna. Här finns inga motsvarigheter till klassiker som Sebastien Coe vs. Steve Ovett eller Carl Lewis vs. Ben Johnson. Friidrotten saknar överhuvudtaget just nu rejäla fixstjärnor.

I det perspektivet var mötet i sjukampen redan på förhand ett huvudnummer. Att det skulle utveckla sig till ett sådant drama hade nog inte ens mästerskapens marknadsavdelning vågat hoppas på.

Men den uppskruvade jakten mellan svenskan och fransyskan har större värden än så. Kersee sa det inte, men alla insatta visste att ”Carro” med sin överlägsenhet ett slag riskerade segra ihjäl grenen. Nu kommer den snarast att ses som en huvudattraktion inför OS i Peking, detta oavsett om Barber, i höst 31 år, fortfarande är aktiv 2008.

Dueller i fokus

Idrottshistorien är full av dueller som lyft fram i fokus och i många fall i princip räddat idrotter från att hamna i skuggan. I ett av de mest spektakulära exemplen spelade en svensk en huvudroll. Det handlar om Ingemar Johansson. Som i alla bemärkelser slog knockoutslag för boxningen då han tog över tungviktsbältet sommaren 1959.

Att ”Ingo”var vit gjorde att boxningsmyten om ”the great white hope”, det stora vita hoppet, uppfylldes för första gången på årtionden. Redan det bra för sportens PR-värde. Men ännu viktigare var att svensken tog proffsboxningen förbi en av dess djupaste svackor rent sportsligt.

Floyd ansågs som en svag mästare. Kanske den svagaste. Publik och promotors hade börjat tröttna. Men med Johansson som mästare hamnade tungvikten i spotlight. Floyd återtog sedan titeln, för att strax därpå bli slaktad av sportens nödvändiga fixstjärna, Sonny Liston. Men vid det laget hade alla på något absurt sätt gått segrande ur holmgången.

Floyd har sagt:

– När jag var världsmästare fick jag veta att var en billig mästare. När sedan Ingemar slog blev han plötsligt så in i helvete stor. En sån bjässe kan man omöjligen bli genom att slå ut blåbär, tänkte jag. Alltså var jag inget blåbär.

Saknaden efter en rival

Men man kan även vara den tveklöst bäste i en idrott som aldrig mått bättre och ändå behöva en ärkerival för att må riktigt bra.

Det har tennisvärstingen John McEnroe vittnat om i såväl självbiografin ”You Cannot Be Serious” som i Tim Adams lysande essäsamling ”I huvudet på John McEnroe”.

McEnroe har bl a sagt:

– För mig var det helt förödande när Borg slutade, jag kände mig väldigt tom efter det.

Trots de enorma olikheterna hade den levande handgranaten McEnroe och frysboxen Borg hittat ett beroendeförhållande. När Borg inte längre slog McEnroe i de avgörande matcherna valde svensken att sluta. Frågan är om inte McEnroe var den som mest sörjde det beslutet. Han behövde helt enkelt sina dueller för att känna sig motiverad. Vi är många som är tacksamma för den sortens attityd hos idrottsstjärnor.

Troligen gäller den just nu även för Carolina Klüft.

5 dueller

Lars Nylin (sport@aftonbladet.se)