”Jens har tränat stenhårt – när han var 17 eller 18 år tog han 215 kilo i benböj”

helskärm

TÄRNABY

På ett par veckor gick han från okänd talang till hyllad slalomkung.

Tärnabysonen Jens Byggmark är vår senaste alpina storstjärna.

Sportbladet tog en sväng förbi Slalomvägen, besökte Ingemarbacken och hängde i familjens Byggmarks garage för att finna hemligheten bakom stjärnskottets framgång.

Värdscupspremiär i finska Levi. Jens Byggmark står i målfållan och kan inte sluta le.

För första gången i sin karriär har han fått köra det andra åket i en världscupstävling. Och han har gjort det snabbt, ruskigt snabbt.

Det är bara slutsegraren Benjamin Raich som är snabbare i det andra åket och Jens Byggmark tar sig från en 17:e plats till en sensationell sjätteplats.

Ytterligare en Tärnaby-åkare har åkt rätt in i den alpina världseliten.

– Det är fantastiskt, säger Byggmark.

Jo.

Men det skulle bli ännu bättre.

Bosse Bernström sippar på

sitt kaffe i köket på Tärna IK Fjällvindens kansli. Även om han nyligen lämnat ordförandeposten, så är han fortfarande en av klubbens största eldsjälar.

– Världscupssegrar är vardagsmat här, konstaterar han.

VM- och OS-meriter likaså.

Genom åren har ett 80-tal bybor figurerat i olika landslag. Mellan 1954 och 1989 avgjordes inte ett enda VM eller OS utan minst en åkare från Tärnaby.

Men inte ens i Världsmästarbyn går det att avfärda ett så monumentalt genombrott som Jens Byggmark fixade i Kitzbühel.

De dubbla triumferna – och silverplatsen i Schladming kort därefter – är redan svensk idrottshistoria.

– Det här skedde så plötsligt. Det var eljest med Anja, som ju blev bättre och bättre hela tiden. Med Jens var det nästan som med Ingemar, när han slog igenom i Madonna.

Men i Tärnaby är man inte mycket för stora gester. Ett ”Grattis Jens” i receptionen på Fjällhotellet och en och annan hälsning nere i byn.

Thats it.

– Vi har varit lite dåliga på att ta vara på framgången. Vi borde kunna göra något mer. Men skulle nu pojken Byggmark gå och vinna VM... då måste vi göra någonting extra.

Något extra i Tärnaby brukar betyda en egen skylt vid infarten till byn.

– Vi har ju skylten ”Välkommen till Tärnaby” som vi satte upp när Ingemar slog igenom. Vi fick bara tillfälligt tillstånd för skylten. Men tillståndet gäller än, 30 år senare..., säger Bosse med ett skratt.

– När Anja skulle åka VM för några år sedan, så tänkte vi vara ute lite tidigt och ordna fram skyltar med henne och Världsmästarbyn i förväg. Men killen som gör skyltarna vägrade att göra det i förväg. Vi fick vänta.

Anja har numera inte bara en skylt, hon har också en egen dag i Tärnaby.

– Var haft det i stort sett varje år på slutet. Har hon inte vunnit OS, så har hon ju vunnit VM, säger Bosse.

– För något år sedan tog vi med Jens och gav honom ett pris. Han hade vunnit någon tävling i Europacupen och vi gav honom en kaffepåse i skinn, en sån där hemslöjdshistoria. Jag så åt honom att se till att fylla den med någonting. Nu ringde jag honom för att gratulera till världscupssegrarna och frågade om han mindes kaffepåsen och vad jag sagt. Han mindes. Och jag sa till honom att han hade lyckats fylla den på en enda gång.

Uno Byggmark

hade blivit varnad. Och det av någon som borde veta.

– Jag träffade (Ingemars mamma) Gunborg som sa: ”vänta ni bara...”, säger Uno.

Den värsta Ingemar-hysterin går i Tärnaby under namnet stenplockartiden.

Då åkte folk till familjen Stenmarks hus på Slalomvägen, hoppade ur bilen, snodde åt sig en eller två stenar från gården och åkte igen.

Uno, har du blivit av med några stenar från trädgården ännu?

– (skratt) Nä, vi har klarat oss. Men går det så långt, då flyttar jag. Så är det bara.

Jens Byggmark-hysterin tar sig andra uttryck. Den här kvällen är t v å rosa sporttidningar hemma hos familjen Byggmark på Prästgårdsvägen: Sportbladet och La Gazetta dello Sport.

Vi sitter på nedervåningen, i ett rum där Uno har samlat Jens alla priser.

På den enda väggen i rummet som inte är belamrad med pokaler har Ingemar Stenmark skrivit sin autograf.

– Han var förbi när jag höll på med det här prisrummet. Så jag bad honom signera väggen. Jag tänkte att det var ett enkelt sätt att öka värdet på huset med 200 000 kronor, säger Uno Byggmark med ett skratt.

Frågar du Jens själv så säger han att det är pappa Uno som har betytt mest för hans skidåkning.

– Jens föddes i Örebro 1985. Året därpå flyttade vi upp hit, till svärföräldrarnas gamla hus. I Örebro läste jag steg ett i coachning i fotboll och började träna ett lag som heter Axbergs IF.

– Här i Tärnaby blev det skidåkning. Jag började träna små tjejer och killar, det var 13 stycken i den gruppen jag hade. Men en sak är säker: papporna kan stå där och slå sig för bröstet och vara tränare, men om det inte vore för mammorna skulle det aldrig gå. Det är dom som får det att fungera. Utan dom skulle det inte gå. De ska verkligen ha all heder, säger Uno Byggmark.

När märkte du att Jens hade en exceptionell talang?

– När han var tio år så började han vinna i stort sett allt. Han vann allt året därpå, likaså det efter. Den största segermarginalen i storslalom var 10,36 sekunder. I slalom tror jag han som mest var runt sju sekunder före tvåan.

– Han var helt outstanding. Jag tror att han tog runt 110–120 segrar.

Men så började det gå lite tyngre för Jens?

– Ja, han växte ju inte lika snabbt som de andra. Men vi snackade mycket under den här tiden. Vi sa att han växte ”sakta och gediget”. Och lika mycket som han växte i längden, lika mycket växte han på bredden.

– Vi sa också att segrarna skulle börja komma. Han var ju fortfarande med, alltid bland de fem, tio främsta. Det var bara att träna vidare. Vi har hela tiden haft ett mål, säger Uno och pekar upp i taket.

Men han har tränat hårt för att nå dit?

– Absolut. Jens har en riktigt bra fysik och den har han tränat sig till. Det är många timmar som han stått nere i vårt garage och tränat. Till exempel gick han jämnt på linan som jag spände upp mellan väggarna. Han höll alltid på, medan jag fixade med skidorna.

– Det krävs ju en väldig styrka. Men inte bara det. Du måste vara smidig, ha balans, kondition. Utförsåkare behöver helt enkelt en oerhörd fysik. Och Jens har tränat stenhårt. När han var 17 eller 18 år så tog han 215 kilo i benböj. Jag stod bredvid när han gjorde det.

Det spelar ingen

roll vem av Jens gamla kompisar och klubbkamrater vi frågar. Alla återkommer de till hans målmedvetenhet och vilja att träna hårt. Stenhårt.

– Jag skulle säga att han är 50 procent talang, 50 procent träningsprodukt, säger Linus Skiddi.

Linus flyttade till Tärnaby från Boden när han var 16 år för att gå gymnasiet på skidhemmet, som lyder under folkhögskolan i Storuman. Där blev han klasskamrat med Jens Byggmark.

– Alla som går på skidgymnasiet är ju målmedvetna. Men när det var träning och alla tog slut, då körde Jens vidare. Han har tränat riktigt, riktigt hårt. Jens är envis som ingen annan, säger Linus Skiddi.

Henrik Adolfsson, som umgåtts med Jens sedan de två träffades på dagis, vittnar också om aldrig sinande lust att träna.

– Vi var ofta hemma hos Jens, i det där garaget. Man har sett många av Unos olika byggningar, säger Henrik.

– En gång, på sommaren, stakade han upp några portar i backen bakom huset. Där fick vi springa upp och ned. Det var kul och konditionsträning på en gång. Uno var väldigt bra på att göra träningen rolig.

Jens satsade hårt på skidåkningen?

– Ja, han sa väldigt tidigt att han skulle bli världsmästare. Det hade han bestämt sig för. Och från början var det att först kom Jens, sen kom vi andra.

– Han var nog bara tio, tolv år när han bestämde sig för att han verkligen ville satsa på skidåkningen.

Så du är inte förvånad över hans framgång?

– Nej, inte speciellt.

Själv kör Henrik

Adolfsson pistmaskin i Hemavan. Skidåkningen slutade han med rätt tidigt, men han har stannat kvar i Tärnaby.

– Vi var väl runt 20 stycken 85:or som gick ut nian här i Tärnaby. Många har flyttat, andra har bitit sig kvar. Det finns ju inte så mycket jobb. De flesta har arbete inom turismen, säger Henrik.

Och så engagerar sig invånarna i Tärna IK Fjällvinden.

Linus Skiddi tränar till exempel klubbens ungdomar i Ingemarbacken.

– Det finns ju inte så mycket annat att göra här än att åka skidor. Det är svårt att lira hockey eller fotboll. Närmsta bortamatchen skulle ju ligga 13 mil bort, säger Linus med ett snett leende.

– De som blir kvar i Tärnaby, de håller på med alpint.

Det förklarar hur det kan komma sig att Fjällvinden har 800 medlemmar, när det bara finns drygt 650 invånare i byn.

Räkna med att de dryga 650 noggrannt kommer följa Jens Byggmarks framfart under VM.

Det började med

ett litet genombrott i finska

Levi och fortsatte med ett gigantiskt i Kitzbühel och Schladming.

Nu har Jens Byggmark chansen att ta VM-guld på hemmaplan.

Det vore fantastiskt, det också.

– Jag tror att han kan vinna guld. Ingenting verkar omöjligt för Jens, säger Linus Skiddi.