Cannavòs erfarenhet och livsglädje gör mig ödmjuk
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Han skrev sin första artikel 1949.
I över femtio år har han arbetat på världens främsta sporttidning.
Han har skakat mäktiga händer, sett stjärnor tändas och slockna.
Ett möte med Candido Cannavò är en lektion i sportjournalistik – och levnadskonst.
Bland det första jag alltid gör när jag kommer till Gazzetta dello Sports redaktion på Via Solferino 28 i Milano är att kila en trappa upp. Där finns Candido Cannavòs kontor. Vid skrivbordet sitter en av idrottsvärldens mest inflytelserika män och arbetar. Vad annars? Visst, Cannavò är 77 år, men sluta jobba, varför då?
Cannavò har varit med om att skapa en del av den sportjournalistik vi i dag tar för given. Han anställdes som 19-åring på
lokaltidningen ”La Sicilia” och kom 1955 till Gazzetta dello Sport. 1983–2002 styrde han som chefredaktör den anrika, tongivande tidningen. Under hans ledning utsågs den av Internationella olympiska kommittén till ”världens bästa sporttidning”.
Applåderas på gatorna
Att gå med Cannavò på Milanos gator är en fascinerande upplevelse. När folk ser den lille vithårige mannen stannar de på gatan, bugar, applåderar. Så stor respekt väcker han.
Lika fascinerande är att höra alla hans minnen och berättelser. Det är matcher och mästerskap, mäktiga
män – och magiska möten. Frukost med Ronaldo och Pelé. Risotto-lunch med den legendariske Enzo Ferrari. Maradona på besök på redaktionen. Den långa bekantskapen med Gianni Agnelli, Fiats och Juventus nu bortgångne herre. Cannavò berättar också gärna om när påven välsignade honom och om Michael Schumachers trevliga bröllop.
Grät över Pantani
Men de 77 åren har också gett honom insikten att sporten, och livet, även har en mörkare sida. Han berättar om bomberna över hans Catania, den 8 juli 1943. Inom sig kan han fortfarande höra skriken från de som inte undkom.
Han minns också den 5 maj 1949, hur han satt på ett tåg, i tredje klass. Tidig morgon, stopp på en liten station i sydligaste Italien, en tidningsförsäljare som ropar: ”Läs allt om tragedin! Grande Torino finns inte mer. Lagets plan störtade mot Superga-berget”. Italiens främsta fotbollslag hade förintats, konduktören grät när han klippte Cannavòs biljett.
Själv grät chefredaktören när Marco Pantani åkte fast för dopning – och när beskedet kom om dennes ensamma död på ett slitet hotellrum i Rimini, på Alla hjärtans dag 2004.
Bland de andra mörka minnena finns tragedin på Heyselstadion, terrordådens svarta september-OS 1972 och raden av spel- och mutskandaler. Cannavò om någon vet att idrotten har en smutsig baksida, att den är en miljardindustri som måste hårdgranskas.
Ersatt av cool frisyr i Sverige
Och han menar att sporten, dess stjärnor och vi som bevakar dem har ett gemensamt ansvar:
”Vi når ut, vi påverkar. De som bara vill ha resultat och idolporträtt i tidningen får läsa programblad och supportertidningar. Det är inte journalistik”.
Ord att ta till sig – för såväl de som skriver, de omskrivna och de som läser. Men mötena med Cannavò är också en påminnelse om vikten av att uppskatta kunskap och erfarenhet. I Sverige hade han med största sannolikhet löst korsord och klappat katten. Ersatt av en 20-åring med attityd och cool frisyr, oförstående inför mycket utom det egna egot. Jag har också varit där som riktigt ung, det har de flesta.
Men ju mer man vet, desto mer vet man hur lite man vet. Vi är dåliga på att komma ihåg den sanningen i Sverige. Det är inte bara fotbollsproffs som åldras bättre i Italien.
Inför Cannavòs livserfarenhet och livsglädje (motionscyklar varje morgon, skriver poesi, ger komplimanger) blir jag ödmjuk.
Ofta är det genom att blicka tillbaka som vi ser framåt.