Wennerholm: Brukar bli guld när vi minst anar det
Den här staden är känd som den som möter våren bättre än någon annan i världen.
Men när jag landade här i Prag i går var det fem grader och hällande regn.
Lika bistert som det besked som väntade i Pär Mårts mobiltelefon.
Nej från stjärnbacken Erik Karlsson. Nej från en av hans favoritspelare, Patrik Berglund.
Men hos mig lyser fortfarande solen.
Jag tror fortfarande på det här svenska laget, medan stjärnorna fortsätter att välla in till de värsta motståndarna.
Det är samma läge där jag så många gånger tidigare gett upp allt hopp, begravt huvudet i hotellkudden och undrat varför alla andra stjärnor kommer till VM utom de svenska.
Varför, varför, varför?
Men nu somnar jag sött på samma kudde och tänker på Ryssland.
De får hem Vladimir Tarasenko från St Louis, mirakelmannen som gjort fler Youtube-mål än någon annan i det här Stanley Cup-slutspelet.
Och en enligt uppgift halvskadad Evgenij Malkin. Trots att Pittsburgh inte ville att han skulle åka.
Men det verkar som varenda rysk NHL-stjärna som blir kallad till landslaget åker hem. Även om de går på kryckor.
Ställer jag upp alla VM-lag vid sidan av varandra i dag och går igenom samtliga namn så finns inte en chans i helvete att några andra än Ryssland och Kanada möts i en VM-final.
Alla spelbolag tror på det. Hela Ryssland och hela Kanada tror på det.
Men det är aldrig så enkelt.
För många tuppar i hönsgården
Det är lätt att bli fartblind av att läsa laguppställningar.
Ta OS i Sotji då Ryssland hade Århundradets Lag, hemmaplan och president Vladimir Putin på läktaren.
De vann en enda match vid full tid – mot Slovenien.
I gruppspelet blev det sedan 2–3 mot USA efter straffar, 1–0 mot Slovakien efter nya straffar och sedan 1–3 i kvartsfinalen mot Finland.
Morsning och goodbye.
För många tuppar i hönsgården.
Och jag tolkar årets VM-trupp på ungefär samma sätt. För många stjärnor har sällan varit bra för ett ryskt landslag. Men de gånger de underordnar sig och spelar som ett lag kan ingenting stoppa dem. Förbundskapten Oleg Znarok visade att han hade förmågan att tygla alla viljor i Minsk i fjol, men ryska förbundskaptener har en historia av spelare som slutar att lyssna.
Men lyckas han en gång till har jag svårt att se vad som ska stoppa ryssarna.
Det vore Kanada i så fall, men där har vi omställningsproblemen från liten till stor is. Jag ser det som största anledningen till att kanadensarna åkt ut i kvartsfinal i fem raka VM. Oftast med oerhört små marginaler, men marginaler som berott på tajming och ovana vid den större isytan.
Och med lag lika bra som årets.
Det vimlar av talang och spelare som borde ha fördel av större ytor och ska jag peka ut en större guldkandidat än Ryssland är mitt svar Kanada.
Det har börjat bra för Tre Kronor
Men jag tror ändå på Sverige, även om det är mot bättre vetande. Jag borde döma ut det svenska laget, såga dem vid fotknölarna och ge upp allt hopp. Det är då det brukar bli guld.
Det finns inget svenskt landslag som blivit mer utdömt än det i samma Prag jag nu sitter i och när vi skrev 1992.
Med en VM-debuterande Peter Forsberg och det sämsta gruppspel ett svenskt landslag någonsin genomfört. Det blev 0–0 mot Italien, 2–5 mot Tyskland, 1–3 mot Finland. Sverige hankade sig till slutspel en ynka poäng före Italien. Men när VM började på allvar tog Mats Sundin och Peter Forsberg över totalt och förde Sverige till ett VM-guld.
Jo, ni läste rätt. Både Foppa och Sudden var med i historiens mest utskällda svenska VM-lag.
Nu har vi ett svenskt landslag med morgondagens stjärnor. Inga vet hur bra de kan bli. Ingen vet om deras saga börjar nu. Ingen vet hur utskällda de kommer att bli.
Men en sak vet jag.
Svenska VM-guld kommer när vi minst anar dem.
När det ser ut som det gör just nu.
När svenska LAG överlistar stjärnorna hos de andra. Nöter ut dem, får tålamodet att tryta.
Sedan kan jag inte garantera att historien går igen.
Men det har börjat bra. Kyla och regn. Det passar svenskar.