Guldjakt – i sista loppet

Kristoffer Bergström

OS-finalen Karonens avslutning i karriären: ”Det kan ta slut”

helskärm

LONDON. Trekvart har passerat sedan Lassi Karonen gick till final.

Hans tränare Per ”Pliggen” Andersson sväljer och konstaterar.

– Det kanske är 48 timmar kvar på ett tioårigt samarbete nu.

Lassi Karonen behöver inte vinna semifinalen, så han glider bekvämt bakom nyzeeländske Mahe Drysdale. Det är glada moln över himlen. Läktarna på den nyrenoverade roddstadion Eton Dorney myllrar av vitt-blått-rött, men massorna sparar rösterna till nästa semi däri britten Alan Campbell ror.

Karonen pustar när han skär mållinjen som tvåa. Han kränger på överdrag, varvar ner och stannar hos två svenska reportrar. Han är 36 år och i sitt livs form, säger han.

– Jag tror det. Det känns väldigt bra. Jag får väldigt bra fart på båten utan att det kostar så mycket. Det är nog både en teknisk och en fysisk grej som har landat. 

På fredag är det final. Vinner du något på att du sparade krafter i semin?

– Det tror jag. Varje gång man kör ett maxlopp sliter det ner litegrann i kroppen. Jag har goda chanser att ta en topptre-placering. Det siktar jag på att göra. Det är bara att köra en bra lopptaktik och ösa ut allt jag har i kroppen.

Frågan är kanske dum, men bland Sportbladets läsare verkar det som att du håller på att bli folkkär nu. Märker du det?

Lassis pupiller fladdrar iväg uppåt, kanske fångar han fyra år gamla minnen, sedan replikerar han.

Igen?

Ja. Hur trivs du med det?

– Jag tänker inte så mycket på det. Jag har jobbat hårt för att få det här OS:et att bli en så bra tävling som möjligt. Jag har valt att inte läsa så mycket om vad som skrivs.

Vad har du som folk gillar?

– Kanske just att det går bra, det har det inte gjort för så många andra svenskar. Det är bara att hoppas att det fortsätter gå bra på fredag. Jag tar med det stödet. 

Har du börjat se framåt? Kan det här vara den sista stora tävling?

– Så kan det mycket väl vara.

Förra gången Lassi tänkte i de banorna satt han på en kinesisk buss. Då var han rasande.

I mitten av 90-talet var Lassi Karonen en 20-årig flyttfågel. Han ville lämna dalabyn Djura för ingenjörsstudier i Uppsala.

Blev ingenjör

En sommar tog han plats i den traditionella kyrkbåtsrodden i Siljan. Den bredbröstade tvåmetersmannen visade en naturlig fallenhet för rodd, en sällsam mix av seghet och explosivitet. Det såg förre OS-deltagaren Per ”Pliggen” Andersson som satt i samma båt. Han hoppades att råämnet snart skulle tillhöra eliten.

Men sex-sju år gick. Karonen blev byggnadsingenjör i Uppsala och ”Pliggen” kvar som läkare i Leksandstrakten. 

År 2003 kom elitsatsningen på tal igen. Lassi Karonen hade viljan att nå längre med båten än vattnen runt Uppsala, men till sin hjälp behövde han en expert på taktik, en på teknik och en på fysionomi. 

Eller ännu bättre: en pensionerad elitroddare som nu är läkare.

Optimal resa mot OS

”Pliggen” ökade Lassis träningsdos. Han påpekade att adeptens mittparti under loppen, racepacen, höll högsta klass, men att starterna var för långsamma.

Efter fyra år blev Karonen VM-sexa. 31-åringen visade upp exceptionell motorik och uppmätte Sveriges högsta syreupptagningsförmåga med 7,2 liter per minut.

2008 flög han till Peking. Rekordlungorna gav seger i första heatet, en enkel kvartsfinal och seger mot olympiske mästaren Olaf Tufte i semin. I finalen hämmades han av en blixtförkylning och kom sist.

Lassi tog det hårt. I bussen på väg mot OS-byn vacklade han om en fortsättning. Varför ro tills det gör ont varje dag i fyra år till? Varför missa familjetid för att vara på sjön med ”Pliggen”?

Han ställde tre krav:

– Jag vill säkerställa att jag har resurser, att det blir en optimal träningsresa mot London och att jag har en bra tränare.

Förbundet, SOK och Per Andersson nickade. På tre minuter bestämdes vad Lassi Karonen skulle ägna de kommande fyra åren åt.

Lassi Karonen fick ett par sponsorer, började erbjuda föreläsningar för 20 000 kronor och utnyttjade ”Pliggen” så gått det gick för den deltidslön som tränaren hade.

När uppmärksamheten falnade fortsatte Lassi ro. När det var kallt, när det smärtade, när han var less. Kunde han inte spola tillbaka och få köra om finalen i Peking skulle han i stället ta sig till en ny.

Första augusti 2012 är han framme. Han står i en mixad zon, på väg mot lunch, och drar upp taktiken för fredagens lopp.

– Jag ska försöka vara med i starten, sedan ligga och mala och plåga de andra under mittendelen så att de förhoppningsvis inte har mycket kvar till spurten, Där kan jag lägga in en liten extra tryckare.

Han listar värsta rivalerna och är snart uppe i fältets alla fem namn. Men två skrämmer en aning mer.

– Helt klart ser jag Drysdale från Nya Zeeland och Ondrej Synek från Tjeckien som största favoriterna. De har sett starka ut den här veckan.

Jag pratade med Ondrej nyss. Han sa att du verkade starkare än väntat. Han hade trott att du skulle få slita mer i semin.

– Bra att han var överraskad. Lite skrämd då också, kanske.

”Når sin kulmen nu”

Du. Vi måste prata om tiden efter OS. Kan karriären vara slut nu?

– Det kan hända vad som helst. Det kan ta slut, det kan fortsätta. Jag har inte bestämt mig riktigt. 

När tänkte du senast att det inte är värt att fortsätta?

– Det var ett par månader sedan. Det är när det gör ont. När det är jobbigt och man känner att det tar emot på träningen. När man är borta från familjen.

Krävs det en medalj för att du ska fortsätta?

– Det är många saker som spelar in. Stödet hemifrån, från sponsorer. Jag får se vad jag har för förutsättningar. Beslutet kan dröja en månad efter OS.

När Lassi går stannar ”Pliggen” kvar. Han är hoppfull inför finalen, tror att ”Lassi kan mala ner sina motståndare”. Och i nästa mening:

– Vår fyraårsplan når sin kulmen nu.

Så du tror att det är sista stora tävlingen?

– Ja, det kanske är 48 timmar kvar på ett tioårigt samarbete nu. Det är mycket möjligt att det är så.