Niva: En berg-och-dal-banefärd i snart fyra år som mest gått utför
Det är för tidigt för slutsummeringar och gravskrifter, men vi kan i alla fall titta på kartan och se var vi befinner oss.
I snart fyra år har vi åkt berg-och-dalbana med Erik Hamrén.
Kul ibland, hisnande stundtals – sammantaget ändå en åktur som mest gått utför.
Under Lars Lagerbäcks tid som förbundskapten anklagade han ofta svenska journalister för att vara ”för resultatfixerade”.
Tränarretoriken var enkel att göra sig lustig över, för vem fan bryr sig egentligen om hur många inlägg som slagits mot rätt yta om nu en VM-premiär mot Trinidad/ Tobago slutar 0–0? Samtidigt är det bara fånigt att missförstå med avsikt, att välja att strunta i det enkla skogshuggarförnuftet som Lagerbäck försökte hänvisa till.
Jo, det händer faktiskt att jämna fotbollsmatcher avgörs av den rena, skära och hånskrattande slumpen. Vissa gånger har inte det avgörande domarmisstaget någon som helst relation till vem som tränat hårdast, ibland har inte stolpskottet ett slutminuten ett endaste dyft att göra med vilket lag som ville mest.
En analys som inte tar hänsyn till prestationen är därför också en analys som snuddar vid det värdelösas rand. Den som gör minsta anspråk på att utvärdera en fotbollstränares arbete måste använda fler verktyg än resultatkolumnen.
Tendenser och förändringar måste också vägas in. Går utvecklingen åt rätt håll? Sätter sig spelidén? Blir laget bättre?
Nästan fyra år har nu gått sedan Erik Hamrén tog över som förbundskapten, och en sen torsdagskväll i september landar jag nu i Dublin med en grundläggande fråga som har ett ganska obönhörligt svar.
Är det svenska herrlandslaget bättre i dag än det var hösten 2009? Nej.
Vill man precis just i dag summera fyra år med Erik Hamrén så är det så det måste göras. Ska man därefter bryta ner lägesrapporten på detaljnivå måste jag faktiskt anstränga mig för att överhuvudtaget hitta utvecklingsområden.
Zlatan bättre i landslaget
En överdrivet försiktig passivitet har gnuggats ur matchupptakterna. En viss typ av bollinnehavsprioriterande passningsspel har filats fram.
Okej för det, men när allt kommer kring är det här ändå bara marginalfaktorer. Ska jag precisera stora, tydliga, betydelsefulla förbättringar så kan jag bara precisera en enda: Zlatan Ibrahimovic har blivit en väldigt mycket bättre landslagsspelare.
Hans senaste 16 månader är de bästa han gjort i blågul dress. Där han tidigare svingade sitt trollspö med lynnigt oregelbundna mellanrum har han kommit att bli den där pålitliga hörnstenen som bär upp resten av laget, kaptenen som både dominerar på planen och representerar utanför den.
För detta ska även Erik Hamrén ha en rejäl skopa hanteringsberöm, då jag tror att vi precis lika gärna hade kunnat befinna oss i ett läge där Zlatan Ibrahimovic helt prioriterat bort landslagsspel.
Men därutöver?
Fortsätter vi jämförelsen med hösten 2009 ser vi nu ett landslag med ett mindre strukturerat grundspel, med klart lägre garantinivåer både offensivt och defensivt. Systematiken saknas, och det märks i snart sagt alla moment mellan ett hackande anfallsspel och ett förvirrat fastsituationsförsvar.
Har misslyckats konsekvent
Kollektivt sett fungerar inte laget lika bra. Individuellt sett är spelarna sämre.
Och givetvis, på samma sätt som man måste utvärdera en match utifrån både resultat och prestation måste man väga in de förutsättningar en förbundskapten utgår ifrån.
Erik Hamrén kan vare sig utveckla nya svenska landslagsspelare eller hålla dem skadefria. Det är däremot hans ansvar att anpassa sitt arbete efter det material han har till sitt förfogande – och det tycker jag att han konsekvent har misslyckats med.
Hans matchplaner har ofta varit feldisponerade, hans uppställningar obalanserade, hans laguttagningar konfunderande.
I snart fyra år har arbetet pågått.
Det har nu tagit oss fram till punkten där vi går in i en obehagsdränkt ödesmatch utan trygghet i minsta lilla lagdel, utan någon som helst gemensam säkerhetsnivå att falla tillbaka mot.
Så borde det inte vara, men nu står vi där vi står och får helt enkelt hoppas att vi kan krångla oss därifrån.
För fyra år sedan missade vi VM. Det är absolut inte förutbestämt att detsamma måste hända nu.
Vare sig Irland eller Österrike är lika bra som Danmark var då, och som tur är fungerar ju inte heller fotboll på det sättet att det starkaste laget alltid vinner.
Sannolikhetslära räcker aldrig riktigt hela vägen fram. Stundtals hänger inte resultat samman med prestation. Vissa gånger når ett sämre lag längre än ett bättre.
Och någon enstaka gång kan man kasta upp elva pusselbitar blint i luften och häpna över att de hänger ihop när de väl landar.