År 1980: ”Det finns inga invalider i Sovjetunionen”

Per Bohman

Åsikterna från 1980 har svängt – Ryssland gör nu en historisk satsning

"Det finns inga invalider i Sovjetunionen".

Så skrek en tjänsteman när landet vägrade arrangera Paralympics 1980. 34 år senare gör Ryssland världens största satsning på handikappidrott. Men vad hände? Sportbladet berättar historien.

2001 slöt den Internationella Olympiska Kommittén en efterlängtad deal med Internationella Paralympiska Kommittén, IPK. Då blev det formellt fastslaget att den stad som tilldelades OS dessutom var bunden att också arrangera de paralympiska spelen. Visserligen hade de flesta olympiska arrangörs­städerna även tidigare utgått utifrån den tanken, men det fanns ­b­esvärliga undantag.

Det mest kända?

Sovjetunionen 1980.

Kalla kriget gick på högvarv och två överkänsliga supermakter bojkottade olympiska spel hejvilt. Redan 1976 ­hade IPK närmat sig Sovjet, men ­ytterst försiktigt. All erfarenhet tydde­ nämligen på att den sovjetiska regeringen hade en njugg inställning till hela företeelsen handikappidrott. Från det första mästerskapet i Rom 1960 och fram till 1988 hann det genom­föras tio paralympiska spel.

Hur många idrottare som Sovjetunionen skickade dit?

Exakt noll (0).

Absurt svar

Ointresset var alls inget gemensamt för de statssocialistiska länderna. Polen, Östtyskland, Tjeckoslovaken, Jugoslavien och flera andra nationer från östblocket skickade gladeligen idrottare till tävlingarna.

Så… Vad svarade Sovjets olympiska kommitté när IPK bjöd in till ett förutsättningslöst samtal våren 1976?

Kunde landet kanske tänka sig att, utöver OS, arrangera även de paralympiska spelen sommaren 1980?

Det barska svaret från en sovjetisk tjänsteman var lika slagkraftigt som absurt.

– Det finns inga invalider i Sovjetunionen!

Åtta år senare verkade det åtminstone ha poppat upp ett par stycken ”invalider” bland de knappt 300 miljoner invånarna. Sommarspelen 1988 i Seoul blev nämligen första och enda gången som Sovjetunionen deltog i Paralympics. Landets facit var, som alltid i olympiska sammanhang, bländande: 55 medaljer, varav 21 guld.

Men varför dröjde det så länge?

■ ■ ■

Glenn Ikonen är en rutinerad räv. När Sportbladet träffar honom utanför de glänsande grindarna till OS-byn berättar 58-åringen, som går för medalj med rullstolscurlingen, att det här blir hans sjunde paralympiska spel. Glenn rankar sommaren 1980 som sitt absolut värsta minne i karriären, och då har han ändå blivit avstängd för dopning.

– Vi såg så mycket fram emot att besöka Moskva 1980. Och så kommer snacket att ”de har inga handikappade”. Det tog oss lite på sängen, om man säger så. Vi var i chock, säger han och fortsätter:

– Vi förstod väl att de var inslängda någonstans, diskriminerade. Handikappade var inte vatten värda på den tiden.

Det väldiga ­rikets handikappanpassning var – precis som Glenn misstänkte hemma i Sverige – ett dåligt skämt: obefintlig i såväl städer som på landsbygden. Funktionsnedsatta sköttes ofta om i hemmet eller på särskilda institutioner.

När Moskva vägrade att arrangera mästerskapet fick deltagarna vackert åka till lilla Arnhem i Holland.

– Vi spelade bordtennis i ett gammalt tält, i stället för att besöka Röda torget. Inte riktigt lika glamouröst…

I det gamla Tsarryssland betraktades funktionsnedsatta kort och gott som ”invalider” oförmögna att, i första hand, delta i krig. Efter revolutionen 1917 fick benämningen invalid en annan innebörd. I Sovjetunionen var en handikappad eller invalid person någon som – kort och gott – inte var arbetsför och därför inte kunde delta i produktionen. Pensioner till funktionsnedsatta gavs i allmänhet ut som kompensation för utebliven lön, inte som stöd för psykiska eller fysiska bekymmer. Ambitionen var inte i första hand att rehabilitera människor, som att få in dem i fabriker och på andra arbetsplatser. I ett land där arbetslösheten var avskaffad ansågs personer oförmögna att just… arbeta inte som något helt oproblematiskt.

Avhandling om historien

I västvärlden förekom det vid samma tid en förminskande syn på funktionsnedsatta som personer drabbade av en individuell tragik, som de på olika vis borde kunna övervinna. Det fanns, och finns fortfarande, ett behov av berättelser om funktionsnedsatta som – trots allt! – övervinner svåra förutsättningar.

I Sovjet – och dagens Ryssland – är det snarare en funktionell syn på samma människor som improduktiva och därför inte särskilt ­betydelsefulla medborgare.

Antropologen Sarah D. Phillips har skrivit en avhandling om hur de ryska funktionsnedsatta ­behandlats genom historien. De betraktas vare sig som offer eller parasiter, menar Phillips: snarare med en slags likgiltighet. Kanske har det därför inte funnits samma behov i Sovjet/Ryssland att lyfta fram handikappidrottare som utför framstående prestationer ”mot alla odds”.

I början av 90-talet förde den ­paralympiska rörelsen en undanskymd tillvaro i Ryssland. Först 1997 grundades en officiell kommitté, drygt 50 år efter USA och de flesta väst­europeiska länderna. En gräsrotsrörelse av funktionsnedsatta tryckte på hårt underifrån. Särskilda skolor, utbildningar och träningsanläggningar uppfördes i rask takt. Numera flödar resurserna ut från maktens cent­rum och in i elithandikappidrotten. Stora företag, sportministeriet och den paralympiska kommittén har pumpat in miljontals rubel – vilket också gett fina resultat.

Rysslands explosionsartade satsning under 2000-talet har medfört att de numera har idrottande i samtliga paralympiska discipliner. Under spelen i Sydney 2000 knep Ryssland blott 27 medaljer. När mästerskapet avgjordes i London tolv år senare var ryssarnas totala medaljskörd mångdubblad: 102 stycken metallbitar. De ryska vinteridrottarna vann medalj­ligan i Vancouver 2010 och tippas nu upprepa bedriften i Sotji.

I den klassiskt vackra tunnel­banan, och på allsköns offentliga platser i Moskva, är väggarna just nu smyckade med pampiga billboards. En lättsam lek med perspektiven utgör den slogan som tryckts nedanför stora affischer på tuffa elitidrottare: ”Alla har obegränsade möjligheter”.

En blinkning till det vanliga snacket om att funktionsnedsatta är ”hindrade” eller har ”begränsande handikapp”. Det är nämligen Ryssland paralympiska trupp som välartade och reklam-retuscherade tittar ner på stressade pendlare och turister.

Godkänt konvention

Många funktionsnedsatta i Ryssland har utvecklat en slags hat­kärlek till spelen i Sotji. Ett – redan slitet – skämt går ut på att det är enklare att bli sponsrad som handikappidrottare, än vad det är för samma person att ta sig upp för trapporna till sin närmaste mataffär.

Den ryska regeringen, med president Vladimir Putin i spetsen, har visserligen godkänt FN:s konvention om rättigheter för funktionsnedsatta och dessutom garanterat att Sotji kommer vara helt framkomligt under mästerskapet.

– Regeringen måste göra mer för funktionsnedsatta. Det här är en sedelärande erfarenhet för (det ryska) samhället, något som lär ut rätt värden, och också sporrar myndigheter på alla nivåer att skapa en barriärfri miljö, sa Putin, som ser fram emot kälkhockeyn, i ­dagarna.

Ändå är det något som skaver…

Human Rights Watch skriver att ”människor med funktionshinder sällan rör sig utanför hemmet, bilar parkeras olaglig på handikapplatser, kollektivtrafik och offentliga ytor är inte anpassade och att diskrimineringen fortgår” även i Sotji.

– Staden gör mest saker för att det ska se bra ut, säger den lokale aktivisten Alexander Simynov.

Den enorma satsningen på handikappidrott tenderar att handla om antal vunna medaljer, snarare än att den faktiskt speglar en förhöjd levnadsstandard för landets funktionsnedsatta.

– Om regeringen kunde skapa ett getto och skicka alla handikappade i exil, så skulle de göra det. Men på grund av att de vill betraktas som ett civiliserat land, så gör de inte det, säger Liliana Fyodorova, som arbetar med funktionsnedsattas rättigheter, till The Telegraph.

Symboliskt skifte

Ryssland är nämligen inte i närheten av att vara ett anpassat land. Knappt 10 procent av Rysslands sammanlagt 140 miljoner invånare är funktionsnedsatta på något sätt, enligt organisationen Perspektiva. 80 procent av de arbetsföra saknar arbete och diskrimineras dessutom när de söker jobb. Perspektiva rapporterar att ”situationen definitivt blivit bättre i Ryssland de senaste 20 åren” men att ”människor med funktionshinder fortfarande i stort sett är avskurna från samhället och har få möjligheter”.

De allra flesta handikapporganisationer lutar ­ändå åt att Rysslands val att arrangera mästerskapet ska ses som ett symboliskt skifte för ett större erkännande av funktionsnedsattas rättigheter.

– 1980 kunde inte Paralympics hållas i Moskva då regeringen sa att det inte fanns några invalider i deras land. Så att vara här i Sotji 34 år senare och besöka Rysslands första Paralympics är enormt stort i sig, och ett bevis på att saker förändras till det bättre, sa IPK:s president Sir Philip Craven i ett översvallande tal när han anlände i tisdags.

Christian Hedberg är nere i Sotji­ och fajtas om medaljer för det svenska kälkhockeylands­laget. Han väljer, hellre än att älta det som varit, att omfamna det embryo till positiv utveckling som faktiskt kan skönjas i det ryska samhället.

– Det är väl så att det tar lång tid att förändra attityder. Så är det i vilket land som helst. Det är jättebra att Paralympics kommer till nya ställen, inte bara ”upplysta västländer”, eller vad man ska säga. Det här är skitbra för handikappade.

Så här avgörs Paralympics

Hur länge pågår det? 8–16 mars

Antal deltagare? 700.

Antal länder som är ­representerade? 44 (nya länder är Brasilien, Turkiet och Uzbekistan).

Hur många svenskar deltar? 19.

Grenarna: Alpint, skidskytte, längdskidor, kälkhockey och ­rullstolscurling.

Vilka sänder? SVT sänder ALLT med svenskt ­intresse.

Höjdpunkter i dag: 17.00–19.30 (SVT1/SVT2): Öppningsceremonin/Invigning, Jalle Jungnell, rullstolscurling, blir svensk fanbärare.

Höjdpunkter i morgon: 10.00 (SVT2/Play):

Kanada–Sverige, kälkhockey, 10.45 (SVT2/Play): Skidskytte, 7,5 stående, herrar med Zebastian Modin, 12.30 (SVT Play): Sverige–Finland, rullstolscurling.