Isak är på tok för bra för att sitta som reserv
LONDON. Den här helgen var allting klappat och klart, inslaget och frankerat, postat och skickat:
De Fyra Stora skulle vinna mot lätta motståndare och pinka in sina revir i Premier League.
Men nån hade flyttat på lyktstolparna.
Manchester United gjorde sitt, 4–1 mot Derby.
Chelsea svarade upp med 2–0 mot Sunderland.
Men sen?
Det obesegrade Liverpool föll med 3–1 i Reading.
Det obesegrade Arsenal föll med 2–1 i Middlesbrough.
Om nån var knäpp nog att spela den dubbeln – Reading och Middlesbrough – så är jag hädanefter medlem i dennes fan club.
Man ska inte tala om märkliga resultat i dessa gamblingskandalernas tidevarv – i Premier League står det så många andra mäktiga ekonomiska intressen på spel – men vi kan väl enas om att det var en smula överraskande?
Toppen mot Botten:
2–2.
Frågar ni mig var det bland det bästa som kunde hända.
City trivs inte i London
Jag fruktade att The Big Four skulle rycka loss redan nu i december och sen skulle resten av rapporteringen från England handla mycket lite om de övriga sexton lagen.
Vi svenskar vill ju till exempel att Sven-Göran Erikssons Manchester City är med i det här racet så länge som möjligt. Inte nödvändigtvis för att Svennis är en så oöverträffat, fantastisk, genialisk människa ... utan kanske mer för att vi vill att han ska få både revansch och upprättelse inom engelsk fotboll.
Och för att det är lite spännande och kul det som händer i Manchester City.
Svennis gäng hade chansen hade krypa närmare toppen på White Hart Lane i går, men det blev en ganska väntad förlust (2–1) mot ett Tottenham som var i större poängbehov.
City trivs inte i London – på fem matcher har det bara blivit fyra poäng – men the good news är alltså att gapet upp till toppen inte har ökat.
The bad news är att City saknar offensiva krafter.
Jo, det kanske finnas en – den dyre Rolando Bianchi – men honom vägrar Svennis att starta med och här är det den dumtjurige, envise Erikssons röst som talar.
Jag har flåsat Svennis i nacken i sju år nu och känner igen beteendet: han ger sig aldrig, han bestämmer sig för en sanning och sen ändrar han sig inte om du så pryglar honom randig med hästpiska.
Svennis har gett sig fan på att Vassell ska spela
Jag kan dra tio exempel, men det tar för stor plats. Jag konstaterar bara att Svennis gett sig fan på att Darius Vassell, denne komplette odugling, ska få spela tills han stupar.
Vassell var Citys ende anfallare i går. Utan understöd bakifrån, med en vilsen Stephen Ireland som en slags Elano-stand in. Det var smärtsamt dåligt att beskåda.
Till slut övergick han till 4-4-2 och kastade in den mobbade Bianchi – och italienaren gjorde förstås mål (1–1) direkt.
Genidrag, sa folk på White Hart Lane.
Genant, säger jag.
Kan man inte se skillnad på Bianchi och Vassell kan man inte se skillnad på Zlatan och Daniel Ytterbom.
Nå, Svennis kan öka sin hjältestatus i Manchester om det blir hemmavinst mot Bolton på lördag. Dagen efter är det Grand Slam Sunday – Arsenal-Chelsea och Liverpool-Manchester United – vilket gör att City kan krympa avståndet till toppen igen. Ju längre de ljusblå hänger med desto intressantare blir det, särskilt eftersom det kommer ett transferfönster och nya thailändska pengar i januari.
Tottenham imponerade inte i går heller, men jag tycker segern var rättvis (även om det första målet nog skulle underkänts). Det som slår mig är att Spurs har fyra anfallare av absolut toppklass – Berbatov, Bent, Defoe och Keane (avstängd nu) – medan City knappt har nån alls. Ändå är Spurs 15 poäng efter City i tabellen.
Och Andreas Isaksson i målet?
Bra, tycker jag. Mycket bra.
Vältajmade utrusningar, säker i luften, helt felfri med fötterna.
Min kollega Chris Bailey från Manchester Evening News går som barn i huset hos City och trodde i går att Joe Hart om nån vecka kommer att peta Isaksson – och sen bli kvar som förstemålvakt.
Möjligt att han har rätt.
I så fall hoppas jag Svennis ger Andreas Isaksson ett rakt besked så att han kan söka en ny klubb. Isak är på tok för bra för att sitta som reserv en vinter i Manchester.