Islandshästen

- gudarnas häst

Islandshästen stammar från de gamla hästraser som fanns i Europa och Asien under 800- och 900-talen. Dessa hästar behärskade vanligen flera gångarter. Förutom skritt, trav och galopp kunde de springa i tölt och snabb passgång.

Vikingarna som flyttade till Island vid den här tiden tog med sig sina bästa ridhästar på skeppen, liksom de tog med sig övrig boskap och ägodelar. Sedan har dessa hästar levat och förökat sig på denna ö i Atlanten som är ca 70 mil lång och 50 mil bred. Klimatförändringar och naturkatastrofer har decimerat antalet och bara de härdigaste har överlevt fram till våra dagar.

Redan de gamla vikingarna uppskattade goda ridhästar och det finns dokument bevarade som visar att man lade stor vikt vid avelsarbetet redan under 1000-talet.

Hästarna var heliga i den fornnordiska mytologin. Speciellt utvalda hästar offrades under omfattande ceremonier till de gamla gudarna. Hästens betydelse som fruktbarhetssymbol och som symbol för tankens flykt och frihet återfinns även i de äldsta av våra kända kulturer på jorden.

Islänningarna var beroende av sina hästar som rid- och transportmedel för att ta sig fram i väglöst land. Hästkaravaner drog kors och tvärs över landet. Ända in på 1900-talet transporterades varor och post med hjälp av klöjvehästar som drog sig fram över lavafält, simmade över älvar och klättrade genom steniga bergspass.

Här var människorna beroende av sina hästar och det innebar att de ofta gav hästarna stor betydelse i sitt dagliga liv. Det var en självklarhet att alla skulle lära sig rida och speciellt kunniga hästkännare utvecklade träningsmetoderna och utrustningen.

Hästen är och var en samarbetspartner.

Island var länge ett fattigt land, nertryckt av de danska kolonisatörerna under 300 år levde islänningarna under mycket knappa förhållanden. Efter andra världskriget blev Island självständigt och allt förändrades. När bilarna kom och landet moderniserades våldsamt snabbt, trodde en del att hästarna skulle minska i betydelse och kanske försvinna helt. Märkligt nog gick det tvärtom. Envisa bönder fortsatte att avla ridhästar. Intresset för hästarna började öka otroligt under 70-talet. Nu finns det fler hästar än någonsin i landet, närmare 100.000 i detta lilla land med endast 250.000 invånare.

Det finns flera stora hästorganisationer för såväl fritidsryttare som professionella tränare och uppfödare. Varje år ordnas flera premieringar och tävlingar runt om i landet. 3-4.000 hästar exporteras varje år. Av dem går ca 500 till Sverige.

Lantbruksskolorna på Island har utbildningar för såväl hästtränare som ridinstruktörer. Tusentals personer lever helt eller delvis på att arbeta med hästar och utvecklingen pekar uppåt.

Intresset för islandshästen i Europa startade på allvar under 60-talet. Tyskland är ett föregångsland, FEIF, den internationella islandshästfederationen bildades för 25 år sedan. Svenska Islandshästföreningen startade 1975. Nu sprids rasen i USA och Kanada och även i Asien.

Det finns en stor efterfrågan på små, robusta ridhästar för vuxna med bra lynne och mycket motor och de extra gångarterna fascinerar både rutinerade och nya ryttare världen över. Inom rasen finns dock alla typer av individer. En del islandshästar är mycket heta och villiga, en del är spända och andra mycket egensinniga. Detta kräver en van ryttare och en skicklig tränare. Men många islandshästar är lätta att rida även för ovana människor, som söker sig till de många turridningsföretag som vuxit upp både på Island och i Sverige och övriga världen.

Naturälskaren som vill rida ut i skog och mark på en lagom stor häst med bekväma gångarter och lagom stora rörelser, har goda chanser att hitta sin favorithäst. Den duktiga ryttaren som vill lägga ner åratal av träning på en talangfull tävlingshäst för att få fram den optimala bärigheten, schwungfullheten i rörelserna, kraften och elegansen, kan hitta sin superhäst inom ramen för denna uråldriga ras.