Arabiskt Fullblod:

Exteriör

Louise Wale beskriver exteriören av det perfekta arabiska fullblodet i sin bok "Arabiskt fullblod" utgiven av Ridsports förlag år 1986 enligt följande:

"Översättning och bearbetning från engelskans "Arabian type and standard" utarbetad av framlidna Rt. Hon. Lady Wentworth. Denna rasbeskrivning är officiellt godkänd och använd av engelska Arab Horse Society och godkänd av Svenska Arabhästföreningen.

Allmänt intryck och karakteristiska egenskaper:

Skönhet, elegans och ädelhet parad med stolt resning, klassiska linjer och flygande gång kännetecknar den typiska araben. Utan dessa egenskaper kan den visserligen vara en bra häst, men den är då ingen typisk arab.

Temperamentet är utmärkt: livligt men fromt. Arabhästen är mycket intelligent, lättlärd och tillgiven samt långlivad, uthållig, lättfödd och anpassar sig lätt till olika förhållanden. Syn och hörsel är mycket skarpa. Hästen är känd för att vara tålmodig och uthållig.

Exteriör

Skelettet:

Skelettet är av exceptionellt hård kvalitet, liknande tandben. Skallen kort, bred, konkav, ögonhålorna stora och runda. 17 par revben (ibland 18) i stället för engelska fullblodets eller kallblodets 18 par. 16 svanskotor i stället för 18 och oftast 5 länd kotor i stället för 6. Tänderna små och fint mejslade. Käkbenen mycket långa och alla kanter synnerligen skarpa. Näsbenen nästan sylvassa.

Huvudet:

Detta är en av det viktigaste delarna på araben - det är rasens "stämpel". Huvudet skall vara litet och kilformat, brett över käken och relativt kort. Näsprofilen svagt insvängt med en konkav sänkning av näsryggen just under ögonnivå. Huvudet avsmalnande mot en mycket liten nos utan märkbar rundning över nospartiet. Pannan mycket bred med stort avstånd mellan ögonen. Ganascherna mycket vida, cirkelformade och djupa med väl utmejslade kanter. Håligheten mellan ganascherna får ej vara köttig. Strupen väl ansatt och lös och skall fortsätta i halsen i en markerad elegant kurva. Käkens ben raka utan utbuktande linje och skall övergå i en markerad underläpp. Munnen relativt lång och väl sluten.

Ögonen:

Enormt stora, mörka och formade som en avrundad oval. Lågt placerade på huvudet och nästan vinkelrätt mor profilen. Mycket vakna och lysande - ibland kan ögonvitan skymta.

Näsborrarna:

Exceptionellt stora, fint skurna kanter, rörliga och utsökt formade. Placerade nästan parallellt med näsryggen i vila men förstoras mycket kraftigt vid utblåsning eller ansträngning.

Öronen:

Små, placerade långt ifrån varandra. Vackert utmejslade med fina markerade sidor, mycket spetsade och rörliga. Tjocka klumpiga öron och näsborrar tyder på avvikelse från rasen. Hingsten har kortare öron än stoet. Långa öron hos hingsten är en defekt.

Halsen:

Ju längre desto bättre. Skall vara elegant böjd, elastisk och ha en korresponderande kurva mellan mankam och struprand. Strupranden torr och väl markerad, aldrig köttig eller tjock. Hingstens hals skall vara kraftig och böjd och ingen arab får ha en rak, stel ansättning mellan huvud och hals. Huvud och hals bärs högre än hos de flesta andra raser. Stoets hals är smalare och ofta rakare men hon får inte förlora struprandens mjukt svängda kurva (Mitbah).

Bogar och manke:

Manken skall vara väl markerad och så hög som möjligt, fastän den sällan är så hög och markerad som hos det engelska fullblodet, eftersom kotutskotten är kortare. Araben kan även tillåtas att vara bredare och mera muskulös över manken. Köttiga bogar, dvs mjuka och formlösa med svällande bringa, som man ibland kan få se hos dåliga araber, bör absolut undvikas. Bogen skall vara lång och välliggande. Stupande bogar och låg manke är ett ganska vanligt och mycket allvarligt fel.

Bringa och revben:

Bringan bred och bröstet djupt med stort utrymme för hjärta och lungor.

Ryggen:

Kort och stark. Länd och kors bör fortsätta i en horisontell linje mot svansfästet. Ryggen väl muskelfylld över ryggraden. Stoet kan ha längre rygg än hingsten och en del äldre ston något mer sänkt rygg.

Länden:

Kort och stark. Eftersom araben oftast har endast fem ländkotor är en sänkning av ryggraden framför höftbensknölen ej önskvärd. Hingsten skall alltid behålla en mjuk rundad kurva över länden, även om hans rygg av ålder blivit sänkt. Nedsänkt ländparti kan vara ärftligt.

Korset:

Långt avstånd från höftbens- till bärbensknölen och mycket brett mellan höftbenen. Skanker och lår breda och muskelfyllda och långt avstånd från bakre knät till hasen. Korset skall ej vara högre än manken på utvuxna hästar.

Bålen:

Välrundad med välvda revben.

Hasar:

Breda och flata med väl markerad hasled och en rak linje från hasspets till marken. Veka hasar och brutna benaxlar är grava fel.

Svans:

Svanföringen är av samma betydelse hos araben som formen på huvudet. Svansen skall vara högt ansatt och bäras i jämnhöjd med ryggen. Svansfästet är mycket starkt och vid rörelse bäres svansen i en hög båge. Ibland kan den bäras något förd åt ena sidan och detta är ej något fel, men den får inte vara vriden så mycket att man ser en bit av den bara svansroten. En del araber bär svansen närmare kroppen, men starkt uppåtböjd vid roten, ungefär som ett handtag, och detta är också accepterat.

Framben:

Stora, flata knän, korta senor. Senorna parallella med skenbenet och exceptionellt torra och väl markerade. Om skenan är rak och ej knipt under knät, behöver den inte vara speciellt grov. Kotorna är långa och relativt sluttande.

Hovar:

Runda med hårt fast horn av bästa kvalitet. Bockhov eller platta hovar är allvarliga fel. Ston har vanligen större hovar än hingstar. Många f ö bra araber vrider ut bakhovarna an aning vid stillastående. Detta är ganska karakteristiskt för rasen och saknar betydelse så länge hasarna är rätt ställda och hästen rör sig på en rak linje. Dock är naturligtvis absolut rakriktade hovar ännu mer idealiskt.

Hårrem och tagel:

Huden tunn och fin och hårremmen har en sidenskimrande lyster. Benen utan hovskägg. Man och svans har silkesmjuk, ibland lätt vågigt tagel, som aldrig får vara grovt eller lockigt.

Färger och tecken:

Klara färger är bäst. Fux, mahognybrun, mörkbrun och alla stadier av gråskimlar ända till snövit färg. Skimmeln föds ofta med annan färg för att ibland efter ganska lång tid få sin skimmelfärg. Alla de olika schatteringar av skimmel som finns är ej heller permanenta färger, utan ljusnar med åren till snövit eller flugskimmel. De riktigt mörka skimlarna börjar i allmänhet ljusna efter fjärde året och det apelkastade mönstret på en gråskimmel börjar försvinna efter tolfte året. Vita tecken är ganska vanliga.

Mankhöjd:

Kan variera beroende på klimat, utfodring och vård. Ökenaraben blir sällan över 147 cm beroende på mager utfodring och hårda livsbetingelser. Medelhöjden hos araben idag ligger nog mellan 147-155 cm, men variationer både uppåt och nedåt kan förekomma.

Gångarter:

Skritt: Fri och vägvinnande. Trav: Exceptionellt lätt och flytande. Fri, rörlig bog och överarm. Bakbenen skall arbeta med kraftfullt påskjutande rörelser med väl krökta hasar. Hasens arbete är mycket viktigt. Frambenen skall föras schwungfullt. Galopp: Detta är en specialitet för den arabiska hästen tillika med en stor förmåga att kunna vända på en femöring. Galoppaktionen får inte vara stel eller ryckig.

Allvarliga fel:

Konvext huvud, "ramskopf", hjorthals hos hingsten eller stel vinkelrät hasansättning. Hängande öron stupande kors, dåligt buren, knipt svans, "hasenhack". Kort struttande steg, små ögon, trånga ganascher, flata revben, dåliga hovar. Klena eller alltför vinklade hasar, kort rak hals - varje tendens till urgröpt hjorthals hos stoet skall undvikas. Defekter på huvud, hals och svans är allvarliga fel inom denna ras. Kort avstånd från höft benknöl till svansfäste, liksom ett smalt kors skall också undvikas.

Den arabiska fullblodshästen - eller med ett annat namn "det orientaliska fullblodet" är stamfader till snabbhet och förblir urkällan till uthållighet."