Ett berättande som berör & biter sig fast
Publicerad 2013-04-27
Marcus Leifby: Lagergren har förmågan att hitta det stora i det lilla, det lilla i det stora
Precis när man gått och gnytt över livets banala bekymmer, som att mjölken snart är slut eller att bensinen blivit så dyr, dyker han upp och delar ut en välförtjänt lusing och påminner oss om att livet inte är så dumt ändå.
TV-sportens Bernt Lagergren, alltså.
Det är han som dyker upp.
Alla kanske inte vet vem han är, än färre känner honom som person, så det är lika bra att betona att det inte alls är så att han brukar Sebastian Rajalakso-sparka in min dörr och störta rakt in i hemmets lugna vrå för att sopa till mig.
Det var mer ett försök till bildspråk.
För så långt minnet sträcker sig har Bernt Lagergren berättat historier som berört.
Skildrar människoöden
Han är inte på de stora matcherna, eller på de största arenorna.
Han söker sig till ställen ingen annan bryr sig om, eller anser sig hinna med.
Ingen annan svensk tv-reporter har tillbringat lika många timmar nere i trånga, svettiga och dåligt ventilerade brottnings- eller boxningslokaler, som Lagergren.
Jag skulle behöva en egen bilaga för att räkna upp alla reportage som bitit sig fast.
Som det om den höjdrädde simhopparen Christoffer Eskilsson, kulstötaren Jeffrey Iges kamp mot nervositeten eller skoterstjärnan Daniel Bodins väg tillbaka efter sin svåra olycka.
Människoöden och livshistorier.
Det stora i det lilla, det lilla i det stora.
Svåra kramper
I söndagens Sportspegeln fick vi ett till.
Lagergren hade träffat hockeytränaren Björn Hellkvist – igen.
Senast de möttes hade Hellkvist, då tränare i Rögle, precis fått beskedet att han drabbats av Parkinsons sjukdom.
Han drogs med svåra kramper, tillbringade långa perioder på sjukhus och tvingades ge upp sin hockeydröm.
Tränar Redhawks
Det skulle kunna låta plumpt att påstå att ett reportage om Parkinsons är skakande men ni förstår vad jag menar.
Den darrande handen, kroppen som vill men inte kan, som om signalerna från hjärnan hakat upp sig likt en gammal vinylspelare.
Jag avskyr Parkinsons.
Hatar den jäveln.
I dag, 18 månader senare, är Hellkvist tillbaka.
Han har hittat rätt i sin medicinering och han har, som han säger, lärt sig leva med sjukdomen.
Nästa säsong är han huvudtränare för Malmö Redhawks.
Under normala omständigheter hade det varit en ”förbjuden” övergång men nu är villkoren annorlunda.
Hellkvist mår bättre i dag, han kan umgås med sin fru och sina döttrar och han får jobba med det han älskar mest av allt.
Han kan till och med åka grillor och han säger att han älskar ljudet av skidskor som skär mot en nyspolad is.
Lagergren lika bra som Lind
Jens Lind räknas av många som en av tv-sportjournalistikens främsta berättare och det med all rätt.
Men jag håller Bernt Lagergren lika högt.
Hellkvists historia har inte varit någon hemlighet, det är inget scoop, berättelsen är inte sensationell och många andra hade kunnat göra samma typ av reportage.
Skillnaden är att Lagergren gör dem – och det är det som gör honom så förbannat bra.