”Klart jag kan ångra mig”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-09-13
I dag avslutar Holm karriären – och sista natten kunde börjat bättre
STUTTGART. En sista resa på 14 timmar till Stuttgart – och ett sista hotellrum.
Och så rum 216 för vidskepliga Stefan Holm.
– Det var ju ingen höjdare precis, säger han.
Efter dagens tävling i World Athletics Final är Stefan Holms karriär över.
Och sista natten med gänget kunde ha börjat bättre.
– Visst dyker tankarna upp när man får ett sånt rumsnummer. Det är bättre att ha rum 235 än 216. Men nu vet jag att ingångshöjden är 2,18 så det underlättar, säger han.
Det är typiskt Stefan Holm.
När han satte personligt rekord vid galan i Aten tidigare i somras slog han ihop den roman han låg och läste på hotellrummet på sidan 237.
Dagen efter seglade han över den personliga rekordhöjden 2,37 utomhus.
– Det var inte slumpen att jag slog ihop boken på den sidan. Det var medvetet, säger han.
Men nu är det bara en enda tävling kvar. Den i eftermiddag i tyska Stuttgart.
Det innebär inte att Stefan Holm kommer att försvinna in i tystnaden.
Filmas till en dokumentär
Här i Stuttgart följs hans sista timmar av Svt:s Malcolm Dixelius, som gjorde den hyllade dokumentären om den ryska superfemman i ishockey.
Nu gör han en dokumentär om Stefan Holm och hans pappa Johnny.
Den unika duo som gjorde det omöjliga möjligt.
– Den ska väl vara klar innan jul – om nu det här verkligen är Stefans sista tävling, säger Malcolm Dixelius.
Stefan Holm har badat i erbjudanden sedan han gjorde klart att slutet var nära. Han har tackat nej till alla.
Bland annat Tv 4:s ”Let’s Dance” där han kände att han inte platsade.
– Det hade aldrig funkat. Jag har ingen taktkänsla alls. De frågade och jag sa nej. ”Stjärnor på is” var ett annat program jag nobbade, ett sorts ”Let’s Dance” på is. Och jag har haft många förfrågningar om föreläsningar. Men jag vill inte ta på mig något de närmaste månaderna. Efter jul är det en annan sak.
Men det blir en tävling till?
– Ja, jag gör en grej nästa lördag hemma i Våxnäshallen i Karlstad. Jag kör en liten tävling och har lite kul med gamla höjdhoppare och de kompisar jag började ihop med.
Är Staffan Strand med?
– Nej, han sa ju att det var över efter lag-SM i somras, men läser han det här får han gärna mejla så ska jag ordna att han får vara med.
Och så en lång mörk höst. Tror du att du kommer att få abstinensbesvär av att inte träna höjdhopp?
– Det lär man väl få. Det har alltid varit en naturlig del av livet, så det kommer att kännas konstigt att inte dra igång höstträningen. Inget snack om det.
Ingen chans att du ångrar dig?
– Det är klart jag kan ångra mig, men jag tror inte det. Det är ändå skönt att välja själv när man ska sluta och inte tvingas till det. Så jag tror inte det är någon risk.
Om din son Melwin vill bli höjdhoppare, kommer du att uppmuntra honom då?
– Det är en hypotetisk fråga, men jag tycker att alla barn ska hålla på med idrott. I hans fall skulle det bli jobbigt om det blev höjd. Jag vet själv hemma i Forshaga där farsan spelade fotboll. Så länge jag höll på med det var jag alltid pappas pöjk, men när jag började med höjdhopp blev han Stefan Holms pappa. Vi får vänta och se. Melwin älskar idrott och gillar att sparka boll. Men det är inget organiserat än. Själv började jag satsa på höjdhopp då jag var tolv, så det är gott om tid.
Men vad ska hända med det svenska friidrottsundret nu? Först Kajsa, sedan du?
– Jag tror det blir bra ändå. Vi har Carro, Sanna, Linus, Wissman och Arvidsson. Många har haft ett tungt år, men får de vara hela och friska är de med däruppe.
– Och jag tror att Linus blir jäkligt bra framöver.
Nu slutar du och i grunden är du arbetslös. Hur länge kan du leva på det du hoppat in?
– Det räcker ett tag. Men jag måste skaffa mig en inkomst ganska snart. Vad det blir vill jag inte ens tänka på just nu. Det är en tävling kvar.