I landslaget har Zlatan underpresterat – men nu är det dags att skriva om historieböckerna
Niva: Mycket har hänt sedan 2001
KIEV. Zlatan Ibrahimovic har varit en av våra främsta landslagsspelare i mer än tio år.
Totalbetyg? Han kan bättre.
Mycket vill alltid ha mer – och vi har en kapten som faktiskt har förmågan att ge oss det.
Lite beror det ju på vilken startelva Erik Hamrén väljer, men förmodligen blir det en där nio av spelarna spelat eller spelar för brittiska klubblag.
Den tionde är Kim Källström.
Den elfte, han heter ju Zlatan Ibrahimovic.
Och nä, många engelsmän vet fortfarande inte riktigt vad de ska tro eller tycka om honom.
Det är lätt att raljera över det – i synnerhet som en stor del av attityden bottnar i arrogant okunskap – men om ni istället är riktigt tysta så ska jag viska fram ett stilla bekännande.
I samband med det svenska lands- laget hade jag länge samma hållning själv.
Och bara för att inleda med det där förebyggande förtydligandet som alltid tycks behövas. Nu skriver jag alltså om Zlatan Ibrahimovic som landslagsspelare – inte om Zlatan Ibrahimovic som fotbollsspelare.
Mycket har hänt sedan 2001
Drygt elva år har gått sedan han debuterade för det svenska a-landslaget. Ett svenskt experimentlag mötte Färöarna, inomhus i Tipshallen i Växjö. 2 204 åskådare såg 0–0-matchen.
Tvillingtornen stod fortfarande i New York. Stefan Schwarz styrde alltjämt på landslagets ordinarie innermittfält.
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Zlatan Ibrahimovic har spelat ytterligare 77 landskamper. Han har gjort 32 mål och gått och blivit lagkapten med tiden.
Totalt sett tycker jag ändå att han har underpresterat.
För många landskamper har passerat utan att Ibrahimovic gjort något särskilt avtryck på dem. För stor andel av målen har kommit i meningslösa matcher mot svagt motstånd.
Nej, jag har inte glömt de dubbla miraklen i Budapest och jag har inte förträngt klacken mot Italien.
Jag menar givetvis inte att Zlatan Ibrahimovic har varit dålig i Blågult. Däremot grämer jag mig över att han hittills inte har färgat den svenska landslagshistorien lika kraftigt som han hade kunnat göra.
Vi har haft tillgång till en fullständigt unik forward i mer än ett årtionde, någon som med tiden blivit en av världens absolut bästa fotbollsspelare.
Fram till och med EM-premiären hade vi fått ut prick 3,5 riktigt bra mästerskapsmatcher ur honom; Bulgarien och Italien 2004, Grekland och en halvlek mot Spanien 2008.
Det är helt enkelt för lite.
Inte bara Zlatans fel
Det är ett underbetyg åt hela landslagsapparaten – åt oförmågan att maximera nyttan av en gudagåva – men i första hand ändå en sorts misslyckande för Zlatan Ibrahimovic själv.
Han har inte presterat på samma nivå för Sverige som han gjort för sina klubblag, och jag är helt övertygad om att ingen har varit lika medveten om det som han själv. Han har varit jättebra, men inte så bra som han hade kunnat vara.
Ändå ser jag nu fram mot en ödesmatch och känner mig äntligen någorlunda säker på vilken Zlatan Ibrahimovic vi kommer att få se i landslagströjan.
Den riktige. Den som spelade i EM-premiären mot Ukraina.
Chanserna är få
Okej, han var kostsamt passiv på en defensiv hörna och han borde ha nickat en boll i nät istället för i stolpen – men därutöver var han näst intill 100-procentig i sin halvnya roll.
Han var precis den fokuspunkt ett oerfaret landslag så innerligt behöver, och han var det för fjärde landskampen i rad.
Om några månader fyller Zlatan Ibrahimovic 31.
Mästerskapen kommer inte så ofta, chanserna blir inte så många.
Det är dags att ta den här.
Jag vill inte bara att Zlatan Ibrahimovic putsar till sitt eget landslagsfacit. Jag vill att han skriver om hela den svenska fotbollshistorien.
Han är för bra för att inte göra det.