”Han är utvecklingsstörd”

Kristoffer Bergström

Per Fosshaug observerar, resonerar, öppnar munnen – och släpper ut sin ADHD: ”I stridens hetta säger man mer än man tänkt”

Västerås. Per Fosshaug har pratat så mycket om kampen mot ADHD:n och utbrotten på

domare att två saker har glömts bort:

Han har fortfarande ADHD.

Han får fortfarande utbrott.

– Domaren är utvecklingsstörd, säger 46-åringen efter återkomsten.

Det är en dussinsituation.

Minut 37 leder VSK med 3–0 när Janne Rintala får ett slag på smalbenet. Motståndaren visas ut och vevar åt domaren på väg mot båset. Väl där hakar han på ett headset.

Jag sitter femton meter bort, bredvid kommentatorerna Daniel Kristiansson och Ola Fredricson. Jag hör deras frågor, ser Tillbergaspelaren fäkta med armarna som en vredgad auktionsutropare, men missar svaren.

– Jag håller med dig Pelle, det är en fjantig utvis...

– Absol...

– Jag förs...

– K...

Vad sa Per Fosshaug?

Jag hade inte varit i ABB arena om det inte vore för Fosshaugs återkomst. Han briljerade i en b-lagsmatch i onsdags och tog i samråd med asstränaren Stig Sandberg ut sig själv till derbyt mot VSK, trots att han snart fyller 47 år.

Utanför rultar småbarn omkring på flaxiga skridskor i solskenet, men härinne är det tolv grader och halvfullt. Vid halvtid, fortfarande 3–0, får jag Fosshaugs citat mejlade till mig:

”De där jävla svinen som håller på här som har de där randiga tröjorna och tjänar 300 000 kronor om året och beter sig som de gör. Det är en skandal.”

”Halvera lönerna på dem där, det är bara så.”

Jag får också höra att Ola Fredricson i sändningen berättat hur Fosshaug räddat hans liv när ett påskägg fastnade i halsen. De två är mer än vänner.

I andra halvlek spelar Fosshaug mindre. Han rör sig på små ytor och åker upprätt, men kompenserar med planens skarpaste passningar. Och med den där galenviljan som en gång gjorde honom världsbäst.

VSK gör fyra- och fem-noll, men oavsett ställning fortsätter Fosshaug ta plats. Med en kvart kvar utvisas han för våldsamt slag och manifesterar missnöjet genom att glida bortåt i samma fart som småbarnen utanför.

Daniel Kristiansson satsar på samma käcka ton:

– Hur ser du på utvisningssituationen den här gången?

– ...

Svaret är tydligen tvärt, så Ola Fredricson klappar kollegan på armen och försöker lite mjukare:

– Vad var det för utvisning, Pelle?

Men Fosshaug har redan ryckt av headsetet. (I ett senare mejl får jag svaret ordagrant: ”Vet du hur mycket de tjänar, de här som dömer, per år? De dömer ihop 300 000 om året. Fundera på det. En spelare tjänar hundra.”). Han glider ut på isen och fullbordar matchen som slutar 1–8.

Efteråt fortsätter han räkneexemplen vid plankanten. Det är som att Per Fosshaug pratar med två röster: en är eftertänksam och vill stödja småklubbar genom ekonomisk omfördelning, en är bara tjurig.

Jag tänker fråga om han fortfarande ser domarna som ”jävla svin”, men han hinner före med en beskrivning av huvuddomaren Mikael Karlsson.

– Utvecklingsstörd. Han är utvecklingsstörd.

Han skyndar mot duschen, så jag knackar på hos domarna. Svetten har deformerat Mikael Karlssons frisyr. Han har fläkt av domartröjan och bjuder in, men vill inte prata.

– Senare. Vi måste få tid. Till vad? Att tänka. Eller... vad vill du veta, förresten?

Hur ser du på att han i tv kallar er jävla svin som borde få halverad lön?

– Det får stå för honom. Skriv det han har sagt, men jag tänker inte kommentera det.

Mer säger han inte. Karlsson verkar inte talför och är en av få domare som avsagt sig att bära mikrofon i TV4:s sändningar.

Jag byter omklädningsrum till Tillbergas. Det är varmt, immigt. Per Fosshaug sitter längst in, halvnaken, och när han pratar är den ena av de två rösterna borta.

– Jag känner mig inte bra. Speciellt när jag har två tior på bänken och har höga krav på mig själv.

Kan man ha höga krav på sig själv om man inte har spelat på allvar på tio månader?

– Ja. Man är enfaldig.

Du fyller 47 snart. Ska du inte sänka kraven?

– Nej.

Fortsätter du spela under säsongen?

– Nu vet jag inte om de vill ha mig med efter det här, men är jag fit kör jag.

Det du sa under matchen lät som ett påhopp på domarna...

– ... ja, det var det...

... men det lät också genomtänkt.

– Ja, det är genomtänkt. Jag tycker så. I stridens hetta säger man mer saker än tänkt, men det är galet att elitserieföreningar omsätter fyra miljoner kronor och har domarkostnader på 250 000. Huvuddomaren åker härifrån med sextusen i fickan och en spelare får femhundra. Ska inte spelarna få mer så att de blir lite bättre?

Jag pratade med domaren. Han ville inte svara på frågor. Var han konflikträdd på isen?

– Jag förstår honom. Han säger inte så mycket på isen och sköter det bra.

Ska vi sortera in ”jävla svin” som ren besvikelse, men resten som en åsikt du står för också i morgon?

– Ja. De skickar hit domare från Göteborg och skickar ner våra domare till Göteborg. Det kostar sjutusen kronor extra för föreningar som inte ens kan betala planhyrorna.

Något du kan ångra i morgon är att du inför mig och en lokaltidningsreporter nyss kallade domaren för utvecklingsstörd.

– Ja.

Vad menade du med det?

– Det får jag ta tillbaka. Det är helt... alltså... det kan jag inte stå för.

Hur ser du på att citaten kan spridas nu?

– Ja... men när jag säger ett sånt ord menar jag inte att... vad ska jag säga... att man har problem med sitt intellekt... utan att... jag kan inte ens förklara.

Jo.

– Nej, jag ska inte förklara. Det är något sånt man har i sin kropp när man har ADHD. Då kan sådana ord komma ur munnen. Jag får skylla på det.

Tog du medicin inför matchen?

– Nej. Och vet du vad jag ska göra nu? Gå in och prata med domaren.

Vill han det?

– Ja. Klart. Det är inga problem nu.

Fosshaug går bort dit, knackar och kliver in. Tio sekunder går, tjugo, jag tänker att de satt sig ner och pratat om bedömningsnivån. Jag undrar om han vågar ta upp det där med lönerna. Berättar Per vad han sagt till tidningarna?

Efter trettio sekunder kommer han ut.

– Jag fick inte vara kvar. Jag frågade bara hur han kunde plocka tiorna på mig.

Vad sa han?

– Nä, han ville inte förklara.